Miljöfrågorna är numera ett
viktigt inslag i nästan alla politiska debatter. Miljömål presenteras nästan
varje dag. Hur ska man komma till rätta med alla utsläpp? Det är många
politiker som gruvar sig över vilka beslut som ska fattas för att rädda miljön
år kommande generationer.
”Blomsterhultarn” på Sundsbrogatan
När jag läser miljömålen kommer
jag att tänka Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Han låg 50 år för sin tid utan
att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till
stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om
inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i.
En gång i tiden kände alla
askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil
bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett
inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade
med handdragen kärra.
Emil Pettersson slog ner sina
bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med
det namnet är inte det sämsta. Stället
låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan.
I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina
historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.
Jämsides med jordbruket drev
han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage
fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästspänd flyttbil, taxi och likvagn.
Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla
tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett
tillfälle då en av hästarna fick syn på en
kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de
ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när ”Blomsterhultarn”
skyndade till. Han berättade om
händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.
Emil berättade ibland minnen.
Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap.
Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på
den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk.
Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra
barn, sin svärmor, sin styvmor och sin
gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda
in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil
många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II
-Skål mina kamrater , sa kungen,
när han hälsade på, i kväll får ni
permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara
tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.
Annars var det mest
hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren
Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring
henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för
att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil
märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.
-Hon tålde inte hårdhandskar
den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.
Priset för en hästkörning
från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50
kronbor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5
kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för
att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde.
Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken.
Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.
Emil ”Blomsterhultarn”
verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den
eftersträvansvärda befordringen till
vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.
Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid
station att hämta och köra ut med sin
dragkärra. Då kunde han bli riktigt
upprörd, för att utrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen
till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund
på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att
slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket.
Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.
Det här var historien om Emil
Pettersson i Blomsterhult. Namnet på
tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn,
liknande Rosenbad i Stockholm.
