Oves Blogg

Hus ska en mexikansk trubadur
se ut? Är det någon som har en sådan bild framför sig, eller är det inte något som
ni inte haft anledning att fundera
över? Inte jag heller innan jag blev förväxlad med en sådan sång –och
gitarrman vid ett tillfälle i Laxå. Det var på den tiden innan det gråa håret och skägget hade tagit överhand. Vet inte vem
som blev mest överraskad, jag eller arrangörerna. Hur som helst blev
besvikelsen mycket stor hos de som hade
ordnat med musikfesten med den långväga gästen. Så här i efterhand har jag
funderat över varför jag inte spelade med och körde en låt.
Men det är klart att gitarrspelet och sången hade avslöjat mej.
Församlingsfolket hade säkert motat bort mej från scenen och ringt ansvarige utgivaren. Men jag
har läst att det sådant som händer
”artister” och journalister och som man får stå ut med, så det kanske inte hade
varit så farligt.

Bakgrunden till historien är att en
mexikansk trubadur skulle underhålla i Ramundegården. Det var i det närmaste
fullsatt. Förväntan på den långväga gästen var stor. Jag åkte dit för
tidningens räkning. När jag stannade NA-bilen för att kliva ur kom det ett
antal personer ur arrangörsstaben rusande mot mej jätteglada med andan i halsen. Själv blev jag både överraskad och glad. Jag
har som journalist varken förr eller senare
fått ett sådant mottagande.
”Äntligen kommer du, vi har väntat i en halvtimma. Du kan börja spela
och sjunga direkt förklarade en i mottagningskommittén. När jag förklarade att jag kom för tidningens
räkning byttes glädjen i stor sorg och besvikelse. De var säkra på att jag var
trubaduren. Vad jag minns i dag dök aldrig trubaduren upp i Laxå. Hur som helst
blev det i alla fall fest för något gott ändamål. Och det kanske inte var någon
bra trubadur.

En annan förväxling som jag
minns med ett skratt handlar om sångerskan och programledaren Lotta Engberg. Stora
delar av svenska folket hade tagit Lotta till sitt hjärtan inte minst
genom Bingolotto och Allsång på Liseberg.
Hennes pigga sätt och glitterglada ögon hade fått folk att falla som käglor.
Det är inte många artister som har hennes glitter i ögonen när de sjunger och
pratar. Inga andra för den heller. Och det gör inte saken sämre att hon
bott nästgårds i Laxå under ett antal år.

För ett antal år sedan när Henrik
Olofsson på Utvecklingscentrum i Askersund
ordnade sin första stora
företagsmässa i Närlundahalllen, fanns det stora affischtavlor uppsatta i hallen som
förkunnade att jag och Lotta Engberg skulle finnas i Nerikes-Allehandas
utställningsmonter! Lotta var förstås
det stora dragplåstret utan att veta om det. Förmodligen har hon inte fått reda
på det ännu. Men jag kom att tänka på den udda händelsen när jag ser henne i
annonser och på TV . Och det var absolut inte Henriks fel.

Bakgrunden till det hela var
att NA skulle medverka på mässan. Det var jag och dåvarande jobbarkompisen
Lotta Ekberg som skulle finnas i montern under mässdagarna. Tillverkaren av
skylten gick förmodligen dagligen och tänkte på Lotta Engberg. Och så blev det
som det blev. Felet upptäckte jag när
jag titta in i mässlokalen dagen före det offentliga öppnandet av mässan. En
del som plockade upp i mässlokalen hade förmodligen sett de stora skyltarna.
Och säkert blivit glatt överraskade. Sångunderhållning på mässan. Felet
rättades snabbt till och när det var dags för invigning stod det Lotta Ekberg
på skyltarna som det skulle vara.

Vet inte vad Lotta Engberg tänker när hon nu får reda på
vad som hände i Askersund för många år sedan. Att ha kamperat ihop med mej på skyltar för en mässa
som hon inte ens skulle vara med på. Jag känner henne inte personligt, och hon
vet säkert inte vem jag är, men däremot har jag fotograferat henne många gånger
för tidningens räkning. Och det har aldrig varit några problem. Minns att jag
för länge sedan plåtade henne , pappa Lennart och barnen inför ett framträdande just i Ramundegården i
Laxå. Till skillnad från den mexikanske trubaduren dök Lotta också upp vid rätt
tid.

Text och bilder finns också på na.se under Askersundsbloggen

Marmor finns på många olika
platser i Sverige, bland annat vid Brännlyckan
i Hammar. Där finns vacker
mörkgröna marmorstenen. Banker, hotell,
teatrar, slott och herrgårdar har stått i kö efter den mörkgröna marmorn från
Hammar. Golv och vägar pryds med vackra åldrande plattor. Även inom
byggbranschen har trycket varit stort efter grön marmor genom åren. I många
svenska hem finns också mortlar tillverkade av den gröna marmorn från Hammar.

Marmorgolv som lades i början
av 30-talet är fortfarande lika fina.
Mannen bakom fyndigheterna var Birger
Lundgren, Askersund. Han avled i mitten på 80-talet. Det var i mitten på
1920-talet som Lundgren upptäckte den gröna marmorn av en ren tillfällighet.
Lundgrens arbete som vägingenjör hade väckt hans intresse för sten. År 1927
började han bryta grön marmor till försäljning. I början av 1960-talet sålde
han rörelsen till Yxshultsbolaget i Kumla.
Det såldes vidare sedan till Borghamnsten i Vadstena. Där förädlas också de stora marmorblocken. Är inte säker på hur mycket marmor det
bryts vid Brännlyckan i dag.

Björn Elmenmo, i Stora
Björstorp strax utanför Askersund vet det mesta
om marmorbrytning. Han har arbetat
både vid Brännluckan, i Glanshammar
och några år vid ett brott i Läggestaskogen norr om stan. Nu är han pensionär.
Tillsammans gjorde vi ett återbesök vid Brännlyckan och i Läggesta för några dagar sedan.

OBS! BILDER OCH MER TEXT FINNS PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN. GÅ GÄRNA DIT OCH TITTA

Vännen Leif Linus har sänt över att antal bilder till artikeln från sitt stora bildarkiv.

Brännlyckan 1960

Brännlyckan 1960
Brännlyckan 1960

Ordet knös är för de flesta förknippat med något
negativt. Det kan vara en satans knös i största allmänhet, eller en rik snål
knös för att nu ge några exempel. Men bor man i Askersund kan
också knös vara något fint och förknippat med stadens
historia. Askersund hade en nämligen borgmästare med namnet, Anders Wilhelm
Knös, mellan åren 1834-1870. En borgmästare som för övrigt hade plättar som favoriträtt. Huset
där han bodde finns kvar i korsningen Stöökagatan-Stora Bergsgatan och kallas just
för Borgmästarhuset.
Borgmästarhuset
OBS!MER TEXT OCK FLERA BILDER FINNS PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN

Kommunalrådet Per Eriksson och Hembygdsföreningens
ordförande Lennart Sondér har gjort en gemensam insats
för att rädda det lilla gröna
”konstverket” i Strandparken. Kanske det inte resulterar i något delat
kulturpris , men hur som helst är det en kulturinsats av det mera ovanliga
slaget. Det handlar om urinoaren, eller som folk i allmänheten säger lite rått
, pissoaren. Den är från 1920. Vad jag förstår finns det inte så många
”konstverk” kvar i Sverige av samma slag.

Hembygdsföreningen ska ta hand om den gröna kuren, men om
den kommer att användas som i dag är
mera oklart. Men blir det nödvändigt, om man säger så, går det väl alltid att
ordna en plats i någonstans i Stadsparken.
Kuren kan inte stå kvar på sin nuvarande plats när det
nya kultur –och skolbygget börjar ta form.

Ledningsarbetet för det blivande kultur-och skolbygget är
också i full gång. Det har gjort det
lite knepigt för nödiga personer att ta sig in till den gröna bygganden . Cementrör och jordhögar omgärdar den gamla
byggnaden som så många haft glädje av
genom åren.

OBS! Mer text och flera bilder finns på na.se under Askersundsbloggen

Leif ”Linus” Larsson ska visa bilder och film om Askersunds historia
från 1850 till 1960-talet. Det är ett samarbete mellan Leif och Folkets hus. Bild-och filmvisningar av
det här slaget brukar alltid locka
mycket folk och det är väl något man kan räkna med även den här gången. Visningen är uppdelade på två
avdelningar, en med bilder och en ,med
filmer. Och däremellan blir det fikapaus. Det blir två visningar den 26 november. Klockan 15 och 18.

Örebro läns fotbollförbund arrangerar en lokal fotbollsgala den 22 november. Ett antal spelare har
nominerats precis som till den stora galan på TV.
Nomineringarna har gjorts till ett antal
kategorier där förstås ÖSK dominerar.

När det gäller distriktsserierna finns samma
uppdelning som i de högre serierna . IFK Askersund kan glädja sig över att ha fått med Erik Danielsson i kategorin backar. Erik har varit en av
IFK:s mest dominerande spelare de senaste
år på sin mittbacksposition. Han
är snabb och brytningssäker. Precis som en modern spelare ska vara.

IFK var nära att ta klivet upp i fyran men föll i kvalet. Det är bara att ta nya tag för ledningen med det unga IFK-laget.
Vad jag hört blir tränare Åkesson kvar och till kommer några
nyförvärv från grannklubbar. Förra årets skyttekung Johan Hailee är förhoppningsvis
också tillbaka till den kommande
säsongen efter sin skada. Och så har man Erik Danielsson längst bak i
försvaret. Det bådar gott inför nästa
år.

Öppet brev till Per Eriksson,

Vi är många i kommunen som är
mycket kritiska till affärsuppgörelsen och försäljningen av Lerbäckshemmet och
vi vill därför ställa följande frågor:

1.
Med tanke på
storleken av denna mycket känsliga affär är vi förvånade och undrande över att ni inte sökt
konsensus över partigränserna. Varför har ni inte gjort det?

2.
Varför valdes
inte det bästa anbudet där kontant betalning erbjöds? Eller varför fick inte
alla köparna samma fördelaktiga villkor?

3.
Affärsuppgörelsen
som beslutats om, godtogs med endast 200.000 kronor i handpenning. Praxis i Sverige
är 10%, alltså 590.000 kronor. Varför blev handpenningen så låg?

4.
Slutlikviden för
köpet som är inskriven i kontraktet ska betalas 2015! Varför inte vid
tillträdet? Varför agerar Askersunds kommun bank åt köparen?

5.
Innebär detta att
i stort sätt alla kommuninvånare, med eller utan kreditvärdighet, kan göra
samma goda affärer?

6.
Tidigare fanns en
paragraf att kommunstyrelsens ledamöter slutligen beslutar i liknande affärer,
vart tog den paragrafen vägen?

Askersund den 4 november 2013

Annika
Bäckgren

Gunbritt
Edqvist

Christina
Müntzing

Calill
Ohlson

Lena
von Heidenstam

Nisse i Koja
och grannen Kalle i Emmekärr var fiskekompisar i Bastedalen under många år. Båda är borta för länge sedan. Hur märkligt det än låter så har en av deras fisketurer för snart 80 år satt sina tydliga spår. I en
tall på Stora Mossholmen i Vättern sitter en hink fem meter upp i trädet. Det
är Nisse och Kalles verk. Kanske någon
lagt märke till hinken på sina
sjöturer..

Hinken i tallen
Nisse i Koja vid årorna

-Farsan och Kalle var ute på sjön för
lägga långrev. Som bete hade de
levande löja i en hink. Men hinken läckte som ett såll.
För att löjan inte skulle dö innan de kom på
krokarna tvingades de ösa vatten i
hinken hela tiden. På väg hem tyckte de
att den gamla läckande hinken gjort sitt, berättar Nisses son, Rolf Johansson.

-De stannade
till vid Stora Mossholmen. Där letade farsan upp en stor sten som han slog
sönder botten på hinken med. Efter de
gick de ut på udden och trädde
hinken över tallruska. Och där sitter den forfarande. Hinken
följde med trädet upp runt stammen. I dag sitter hinken cirka fem meter upp i trädet från berget. Kanske anledningen
till att trädet växt dålig kan vara hinken, berättar Rolf, roat.

Rolf tror inte att det är så många som upptäckt hinken i tallen.

-När farsan och jag var ute och fiskade pekade han ofta hinken som ett
roligt minne, även om det inte var så
roligt när det hände, påpekar Rolf , som är lika gammal som ”hinken i tallen”.

Jobbare vid tegelbruket i Harge

Precis som sin pappa arbetade Rolf vid Harge
Tegelbruk. Rolf blev kvar där till 1970 då tegelbruket stängdes. Efter det fick
många av tegelbruksarbetarna jobb vid
Hammars glasbruk. Även Rolf.

-Jag jobbade som ”lokförare” vid tegelbruket. Vi
hämtade lera från en grop i närheten. Det fanns en räls från gropen till
bruket. Jag körde loket med lervagnarna. Sedan hämtade vi på
en del andra ställen också. Det fanns en grop en bit från bruket där jag varje
gång fick passera den branta backen vid Vättra. Tycker det är ett under att jag
klarade mej från olyckor. Först den
branta backen ner mot bruket, som
sedan slutar med en svår
kurva, berättar Rolf.

Nästan alla som jobbade på tegelbruket bodde också i närheten. Det var tufft många gånger för familjerna att klara
försörjningen.

-Hade inte fisket funnits vet jag inte hur det hade gått för många. Fisket gjorde att många fick mat för
dagen, förklarar Rolf, som blivit kvar
trakten.

-Jag har ett hus i Sänna. Ibland åker jag ut och fiskar, även om det inte blir
så ofta nu för tiden. Farsan och jag var mycket ute på sjön. Det är lättare att
lägga ut när man är två. Och roligare.

Rolf vid jobbet på Hammars glasbruk

-Fyller 80 nästa år, så jag tycket det var dags att
ta kontakt med dej och berätta historien om hinken i tallen. Har tänkt på historien
många gånger. Själv har jag en förstoring på tallen och hinken som hänger hemma på väggen,
tillägger Rolf.

Bloggen finns också på na.se under Askersundsbloggen