Oves Blogg

I helgen åt jag stekt fläsk och raggmunk
i matserveringen på servicehuset Linden i Askersund. Ramlade in av en ren tillfällighet. Vi var ute
på en promenad när vi passerade matserveringen
och fick se matsedeln. Har gjort
massor av reportage från serveringen men aldrig
ätit där. Det var på tiden att också smaka på maten. På dörren
fanns också information att serveringen
skulle stängas sista april.

Jag gick mätt och belåten därifrån. Maten smakade utmärkt och kvinnan som skötte serveringen
var hur trevlig som helst. Verkligen serviceinriktad. Trots allt det där fina
gick jag deppad därifrån med en fadd eftersmak i munnen. Och det var
absolut inte av dagens lunch. Det enda som matgästerna talade om var
hur framtiden skulle se ut. Var ska de äta i fortsättningen, hur blir det på helgerna, ja funderingarna var många. En
del var riktig ledsna. Någon hade inte kunnat sova på flera nätter. Jag frågade om framtiden men
ingen visste riktigt. Mycket märkligt. Och har
det lämnats information så har den inte gått fram.

På något sätt måste det ha blivit en stor miss i informationen från ansvarig förvaltningschef och socialnämnd.
Alla som går till Lindens matsal borde i dag veta var de ska äta efter sista
april. Det måste vara självklart för att lugna alla gamla och pensionärer som
kommer till Linden för att äta. Många
har gjort det i ett 15-tal år. Klart att de
blir oroliga.

Servicehuset Linden

Allt handlar förstås om pengar. Socialnämnden har
inte pengar att driva matsalen längre. Ett annat argument för nedläggningen har
varit att det är för få matgäster. Det
måste ske en samordning för att få ner
kostnaderna, även om allt handlar om samma skattepengar och
interndebiteringar. Det är just den delen som folk i allmänhet har så svårt att
ta till sig. Det är ändå gemensamma
skattepengar det handlar syvende och
sist. Vissa verksamheter kanske inte går
att driva med vinst, men de borde ändå finnas. Som maten och den viktiga
sociala samvaron på Linden i samband med
måltiderna. Kanske dagens höjdpunkt
för många gamla.

Askersundsbostäder –ett helägt kommunalt bolag-som
äger servicehuset har haft kontakter med externa näringsställen för uthyrning av matsalen men det har inte lyckats. Kanske kommunen skulle ha väntat med nedläggningen till nya
kultur-och kunskapshuset ett stenkast
därifrån stod klart. Vad vet jag. Kanske det finns en fantastisk bra lösning på
gång? Jag är ingen politiker utan bara
en enkel bloggar, som liksom alla andra kommer att bli beroende av kommunens mathållning och mycket annat var det lider. För ett som
alla kan vara eniga om är att alla blir
vi gamla. Ingen kommer undan. Och då är
det frågan om hur man vill ha det…

Lägger med några bilder från den högtidliga invigningen av Linden i mitten på 80-talet. Bloggen finns också på na.se

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant

Under rubriken Bilder på hemsidan :ovedanielsson.se: finns bilder ut Eric Englunds stora fotosamling. Under rubriken Kjells bilder finns ytterligare massor av gamla fina Askersundsbilder. Och själv brukar jag få hjälpa ur kompisen Leif Linus stora samling till mina bloggar när det behövs. Kolla och njut av många fina bilder, från några duktiga fotografer.

Köksbygget och nya vägen till vänster

Finns det intresse för att köpa en fin kraftig stock för 500 kronor? Eller
kanske flera? I så fall är det bara att kontakta hembygdsföreningen i Askersund. Och det är
inte vilken stockar som helst. Stockarna ska användas
till den nya köksbyggnaden i Hembygdsgården. Köpet är en verklig god gärning.

Det kan nämnas att när relieferna till Torgbrunnen
skulle gjutas till stadens
300-årsjubileum 1943 hölls en insamling av kopparsaker som skulle
smältas ner. Ett löfte till alla som skänkt föremål var att få sitt namn
inristat på baksidan av relikerna.

Många av de
som skänkte trodde att deras namn för alltid var inristad i stadens
kulturhistoria. Även om inte namnet
syntes. Men det fanns ändå där. Trodde givarna. Talade med gjutaren
av relieferna för en del år sedan. Han upplyste om att det
inte fanns ett enda namn inristad på baksidan. Men det visste inte
givarna om. Och det man inte vet har man inte
ont av brukar det heta.

Hembygdsföreningen har inte sagt att de som
köper en stock ska få sina namn på
stocken. Och skulle man ha lovat så hade namnet stått där. Sådana är folket i hembygdsföreningens styrelse. Jag
känner nämligen de flesta.

Ordförande Lennart Sondér och hans medarbetare nöjer sig inte bara med
ett köksbygge. Folk måste också kunna ta sig dit på ett lätt sätt. Därför
har nu Sondér och gänget byggt en
väg fram till serveringen. Bussar kan ta
sig upp i parken och släppa av folk.
Backen upp till Hembygdsgården har varit
besvärlig för många.

Vid sidan av den nya vägen finns en historisk vägsten. Bara det. Den nya vägen har dragits precis förbi den sten som skulle resas till ära av Carl XIV Johan. Kungen skulle
resa över Bocksjö, Igelbäcken och Aspa bruk, på hemväg från ett besök vid Karlsborgs fästning
sommaren 1821. Av pratiska skäl valde
kungen en annan väg. Och där stod allmogen i trakten
med en två meter hög sten med
inskription till igen nytta. Kungen hade sänt iväg en ordonnans för att kolla
vägen över Igelbäcken, och fick då vet att den var i mycket dåligt skick. Till
och med hade ordonnansen vagn stjälpt i en backe. Det fick kungen att ändra resväg.

Stenen som nu finns i Hembygdsgården låg först som plansten vid Aspa herrgård innan man på 1900-talet upptäckte inskriptionen. Då hamnade stenen i en bod. För att senare forslas till Hembygdsgården i Askersund.

Själv är jag uppväxt med Hembygdsgården. Farsan Sven
gjorde massor av jobb där. Bland annat anlade han kryddgården. Sedan lagade han
Hermans tittskåp hemma vid Gårdsjön. Det höll han på med länge. Och inte nog med det. Farsan byggde också en modell av Hembygdsgården i
Askersund. Var den finns nu vet jag inte. Tror aldrig att den kom upp till sin rätta plats, men jag vet
att någon tog hand om den. Ansvariga i
föreningen ringde till honom när de
ville ha jobb utförda. Ibland hade han inte lust och vill syssla med annat. Vid några samtal ropade han till morsan ute från
gården att han inte var hemma. Tyvärr
hörde ofta den som ringde vad farsan
ropade. Och då blev det pinsamt.

Delar av farsans modell av Hembygdsgården. Vet inte var den finns i dag.

Farsan reparerade Hermans tittskåp som nu fnns i Hembygdsgården

Slutligen en uppmaning till alla som är intresserade av gamla bilder från Askersund kan kolla in på min hemsida
under rubriken Kjells bilder. Kjell var
och är en duktig fotograf som alltid var på plats när det hände något. Ofta var han också på plats när det inte hände något, men
bilderna blev bra. Länken finns på :ovedanielsson.se.

Bloggen finns även på na.se

Ove Danielsson

Hundarna i
Askersund får vänta på sin hundrastgård.
Det fanns ett medborgarförslag om men
rastplats för hundar där de kunde släppa
loss, vara lösa och kunna leka med varandra.
Av ekonomiska skäl blir det nej. Hundarna får tills vidare leka utan hundrastgård.

När det gäller
hundar och Askersund , kommer
jag och de flesta lite äldre askersundare att tänka på hunden
Key. En snäll och fin hund som tillhörde
stadsbilden. Ägaren drev ett populärt pensionat på övervåningen där Torgahallen
finns i dag. Key gick varje dag ut i
Torgparken för vila på gräsmattan och
träffa lite folk. Alla var bekant med Key.

Key med beundrare. På den här bilden är dock Key bunden

Själv
jobbade jag på den tiden i en butik som sålde
charkuterivaror i hörnet på torget. Varje morgon kom Key för att smörgåsmat till pensionatet. Vi fick vira in smörgåsmaten ordentligt och
sedan sätta det i munnen Key. Han vandrade sedan hem till pensionatet utan att äta
upp det själv. Det är inte många
hundar som är så ordentliga.

Key var en
mycket snäll collie, men det fanns ett undantag. Han tålde inte traktorer. När det kom någon lantbrukare med säd till stan med sin traktor blev Key sur. Ofta fick
ekipaget sällskap av en irriterad Key ner till kvarnen i hamnen. Annars
var Key lugnet själv.

Man kan
undra hur folk har reagerat i
dag, med en lös hund i torgparken? På
den tiden tyckte folk att det bara var trevligt. Och Key var snäll.

Pensionatet där Key bodde låg alldeles intill Torgparken. Serveringen fanns på övervåningen på ett hus som fanns innan Torghallen byggdes.

Skylten till pensionatet till höger på bilden. Undrar vad grabbarna smiter på..

Bild:Kjell Johansson

Utan någon som helst koppling till hundrastgården ,
för att nu prata hundspråk, kommer
Örebro läns Nämdemannaförening att beviljas ett bidrag på 4 500 kronor. Så olika kan det vara. Samtidig med bidraget få föreningen en knäpp på näsan
för att bidragsansökan kom in för sent. I fortsättningen måste ansökan vara inne 1 maj året innan
verksamhetsåret som ansökan gäller.

Ove Danielsson

Väderkvarnsbacken är ett av
Askersunds senaste naturreservat. Det tog lite tid att få till det hela, men
den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet
uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år
sedan en tjej på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att
skapa ett naturreservat. Vi var också uppe och fotograferade i backen. Kommunen
har också byggt en promenadväg vid sidan om Vretstorpsvägen, som blivit ett
populärt gångstråk.

Målning av Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor, så det
kanske är på plats att passera askersundarnas ”jättebacke” med lite värdighet och
eftertanke. När det passar. Själv brukar
jag springa där ibland och det ser inte
särskilt värdigt ut. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram
till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu
sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i
vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här.
Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta
kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med
stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

Personligen förknippar jag
backen mera med Tivedsloppet på skidor
och motorcross. IFK drog sin skidtävling
över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns
att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson , fick ovett av en ledare för att han
bromsade i utförsbacken in mot stan
istället för att stå på. Kalle hade inte
åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle
på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak
istället”, ekade det utöver backen när
dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle
hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

Kalle Pettersson på glid i Tivedsloppet

På 50-talet gjordes annars en
stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i
Väderkvansbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men
också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar
där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan
var 1 300
meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures
pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Vid en tävling kom det
3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se
förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga
igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora
framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund
nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år.
Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i
Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den
första tävlingen. Förutom Örebro deltog, Ställdalen, Kumla, Karlskoga, Karlstad
och Nora. Stig Åhs från Karlstad vann 500 cc klassen på sin Triumph och
klubbkompisen Börje Hofström, vann 175 cc klassen på sin Monark.

Noterbart var att det fanns
en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina
sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget
i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort
dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken.
Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en
riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Dynamitkällaren vid Väderkvarnsbacken i dag

Själv har jag en märklig
historia från Väderkvarnsbacken. Vår katt försvann när hon var liten och var borta några dagar.
Vi letade och letade, men katten var borta. En kattälskande kvinna tog då
kontakt med en spådam i Karlstad, utan att jag var inblandad! Har aldrig trott
på sådant och gör det inte i dag heller trots det som hände. Det finns säkert
en naturlig förklaringar på det mesta. Så tråkig är jag. Efter någon dag ringde
några kvinnor till mej på redaktionen
som haft kontakta med spåkvinnan. Hon hade berättat att vår katt fanns vid
Väderkvarnsbacken en bit från vårt hus på andra sidan riksväg 50. Spåkvinnan
hade beskrivit platsen på telefon från Karlstad. Kvinnorna listade ut att det
måste vara Väderkvarnsbacken och gick också dit och kollat. Och de hade hört ljud från en ängslig katt. Jag åkte dit
och ropade men det kom ingen katt, så jag åkte hem. De måste ha hört fel. Några
minuter efter jag kommit hem small det till i kattluckan. Det var vår katt som
kom hem. Säkert hade hon hört mej och vågade sig hem över riksväg 50. Men på
spådamer tror jag inte. Hur som helst
sände jag över ett kuvert med 150 kronor till spåkvinnan. Det var hennes
pristaxa för tips.

Alice kom hem

Vill också påminna om att ta
en titt på Kjells bilder som finns på min hemsida. Dit finns en länk från
na.se. Där finns många intressanta bilder
och flera kommer.

Bloggen finns också på na.se

Ove Danielsson

Det finns ett antal nygammla bilder under rubriken Kjells bilder på hemsidan:ovedanielsson.se. Det går också att gå in från na.se och Askersund. Där finns en länk till hemsidan. Bara att välja.

Någon ringde mej och berättade att han suttit fem timmar och kollat på bloggen och Kjells bilder. Bara det….

Politikerna i Askersund har
stora planer för området vid
Sjöängsskolan. Och det har skrivits en del om det. Skolan har tjänat ut och ett
kulturcentrum ska byggas. Vad som kommer
hända med skolbyggnaderna är ännu
oklart. De är ju inte så väldigt gamla så
det kanske går att hitta alternativ
för politikerna.

Det har funnits olika förslag när det gäller Sjöngsskolan. En
del vill
bygga en helt ny skola på annan
plats och sälja tomter på området där skolan står i dag. Någon föreslog att det gamla huset där
skolkontoret finns i dag skulle
rivas och ge plats för andra
byggnader. Men den som föreslog det
hade nog ingen bra dag. Man kan ju ha
sådana dagar ibland. Att riva den byggnaden hade väl varit något av ett
helgerån. Och det föll ju också snabbt bort.

När det gäller byggnaden där skolkontoret finns har jag
lite fakta och bilder som kanske kan vara intressant att ta del av. Ni
har väl hört talas om goda grannar. Bilderna till den här bloggen svarar min gamle
granne Leif Linus Larsson för. Så det så.

Det praktfulla
tegelhuset där skolkontoret finns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga
med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000
kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det
inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. På 60-talet byggdes
Sjöängsskolan på tomten och det har
gjort att gamla sjukstugan inte är så
framträdande längre.

I slutet av 1800-talet
fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på
söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden. Många
i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk.
Kontakterna med de fattiga i huset var
inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll
dåvarande stadsläkare Torstensson i
Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen
under sjuksalarna.

Personal och patienter vid gamla Sjukstugan

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under
större delen av dagen. En del hjon är också slöa och dricker sprit i smyg”,
skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av
en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det
vara trevligt att vistas ute på
gården och prata lite med fattighjonen.
Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men
stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga
sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna
genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan
på Sjöängen, där staden kostnadsfritt
upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år
1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I
början på 40-talet satsade landstinget
585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av
nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter
sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.

Vad kommer att hända med Sjöängsskolan?

Ove Danielsson

Stora vägbyggen är på gång och planerade runt
Askersund. En som kommer att följa det med stort intresse är förre sprängaren K
G Andersson i Askersund. Han var med på en rad vägbyggen runt om
i kommunen på också andra ställen i länet under lång tid.

Förbättringen av riksväg 49 ska fortsätta. En väg
som nu är aktuell att breddas när det finns pengar är R 50 mellan Åsbro och
Askersund. Just den vägen var K G och byggde en gång i tiden.

-Det var inget
lätt bygge att spränga sig igenom bergen
norr om stan. Två gånger rasade bygget vid Röllingen. Det kan bli
knepigt även för dagens vägbyggare, tror K G.

K G har hunnit bli en bit över 80. För tio är sedan
flytta han och fru Ingrid in till Askersund. Vi brukar träffas på stan ibland när han är ute på sina dagliga promenader. Och då brukar vi
prata lite vägjobb och lite annat också förstås. Paret bodde tidigare i ett hus
utanför Askersund. K G arbetade på Vägförvaltningen. För att bli sprängare
fodras kurs och utbildning av olika slag. K G
trivdes med sitt jobb trots att det var
mycket tufft ibland. Och det höll också på att kosta honom livet.

-Storvästen räddade
mitt liv. Det är jag helt säker
på, konstaterar K G

Han blev
blind på ett öga när sprängningen gick snett vid ett vägjobb i Igelbäcken för 50 år sedan. Det small direkt när han skulle tända. I början var synen
borta på båda ögonen, men som tur var återfick han synen på ett öga efter något
år. I övrigt var han också illa
tilltygad, som resulterade i lång sjukhusvistelse.

-Det var fel på en sändning tändhattar. Det var
anledning att det small direkt när jag
skulle tända. Men jag hade tur som klarade
livhanken, berättar K G, vars dopnamn är Karl Gustav.

K G var också en mycket duktigt fotograf. Han hade
alltid sin kamera med på vägjobben. Det
var inte särskilt vanligt på den tiden. Vet inte hur det är nu för tiden? Och
han framkallade och gjorde bilder själv.
K G var också med i Fotoklubben.

-Jag har tagit massor av bilder genom åren, men när
jag blev skadad kunde jag inte hålla på
längre. Tråkigt men sådan är livet, suckar K G som har många fina bilder
på väggarna hemma i lägenheten i centrala Askersund.

Vännen Anders Foglander har tagit fram en del bilder av K G, som jag nu visar i den här bloggen.
Ni kan själva konstatera vilken bra
fotograf sprängare Andersson var.

Bloggen finns också i na.se

Vägbygget mellan Askersund Skyllberg i början på 60-talet

Flera ras inträffade när vägen till byggdes

Utsikt över Åmmelången

Ingelsbyvägen

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevlig. Säkert känner många igen personerna på bilderna.