Oves Blogg

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder från sitt stora bildarkiv.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Göte Hellman hade samlat ihop ett mycket stort material om Tivedn för att kuna ge ut en bok om bygden och dess människor. Tyvärr kunde han inte fullfölja sin plan. Det gjorde istället Tiveds hembygdsförening med ett stort antal böcker.

Bygdehistorikern och amtörforskaren Göte Hellman, levde länge med drömmen att få skriva en egen bok om sitt Tiveden. Tyvärr blev det inte så. Göte Hellman avled i juni 1991. Då var han full färd med att förverkliga sin dröm. Hemma i hans källare på Ugglegatan i Askersund fanns drygt 100 pärmar fulla med forskning om Tivedsbygden. Men Göte ler nog ändå i sin himmel i dag när han ser resultat av sin forskning. Tiveds hembygdsförening har gett 12 böcker (minst) från Götes pärmar.

Han som tänkte att det skulle bli en bok. Jag bodde granne med Göte på Ugglegatan under många år. Vi träffades ofta och pratade. Och jag var många gånger med honom i källaren bland alla pärmar och bandinspelningar. Göte var en mycket vänlig man, som gärna berättade. Som gammal skollärare så kunde han berättat på ett givande och intressant sätt. Hans intresse för idrott var också stort. Det intresset delade vi. Göte hade själv varit aktiv friidrottare.Villaträdgården var inte så intresserad av. Den kom andra och skötte ibland. Nej hans stora intresse var bygdehistoria.

Götes båda barn såg till att Tiveds hembygdsförening fick det digra materialet. Förhoppningen från barnen var ändå att det skulle kom ut en bok. Makarna Klippås, samt Ingemar Wikenros, såg till att Götes anteckningar blev en bok 1992. Vid det tillfället gissade utgivarna att materialet skulle räcka till sex böcker. Det blev det dubbla. Namnet var ”Tiveden-bygd och människor”. När Göte gick ur tiden försvann också kanske den allra störste känner av Tiveden.

Tivedstorp låg Hellman varmt om hjärtat. Under en ganska lång period var konstnär Anders Hellsten ägare till stället.

Alltifrån sina tidigaste år hade han ett levande intresse för vad människor runt om i Tivedsbygden hade att berätta om forna tider. Senare i livet kompletterade han dessa kunskaper med forskning i arkiv runt om i landet. Göte var en mycket betydelsefull uppgiftslämnare till Hans Lidman, när denne skrev sina böcker Gudanatt och Munkaliv. Därför var det inte så konstigt at Lidman tillägnade den första boken ” Göte Hellman Tivedens förespråkare”.

Göte skrev under årens lopp massor av tidningsartiklar och text till olika tidskrifter. Han medverkade också i TV-program. Det är Tiveds hembygdsförening som stått bakom utgivningarna av böckerna. Götes dotter Ingela, har bidragit med många teckningar i utgåvorna.

Göte Hellman var lärare i Tived under många år. Här med en klass från 1954.

Oskar Johansson med sin dragspel.

Hellman var mycket idrottsintresserad. Han hade själv varit aktiv friidrottare.

Hembygdsfesterna i Tived var en stor sak för Hellman. Här en bild från en fest där Tommy Toppe Johansson spelar sax.

De röda näckrosorna i Fagertärn finns det många sägner om. Hellman kunde många. Bilden är från Fagertärn på det ”riktiga” näckrosorna. Tog den för några år sedan

Jag har illustrerat den här bloggen med både egna bilder och några bilder från böckerna.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.

Arbetare vid Hamamrs glasbruk på 1800-talet

Lantarbetare vid Stockshammar

Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson, hade en dröm. Att bilda ett bolag med namnet ”Arbete och frihet”. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitaismens bojor”. Men det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spått och spä.

I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson från Snavlunda socken kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”, ironiserade A-T.

Det var i senare delen av 1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget. Upprinnelsen ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”. 250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämnde s mineraliska och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson vara självskriven.

Nerikes –Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.

Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora drömmarna och ambitionen att bryta kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han 1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt at det var en intressant historia att berätta.

Nya Dagliga Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när bolaget ”Arbete och frihet” får ordning på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Arbetare vid Zinkgruvan Nygruvan

Skyllbergs bruk Kårberg

Askersund blev aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.

Har försökt att hitta en bild på Gustaf Eriksson, men det har inte gått. Kanske någon i bygderna har en sådan bild? I så fall hör av er. Däremot har jag hittat massor av gruppbilder på arbetare utanför sina arbetsplatser. Det var mycket vanligt på den tiden att man tog gruppbilder på hela arbetstyrkan. Det förekommer nästan inte längre. Vilken fin gruppbild det skulle bli om alla kommunal personal ställde upp sig på torget för en bild. Det skulle bli en unik bild att sätta upp väggen eller klistra in i familjealbumet .

Arbetare vid Harge tegelbruk

Arbetare vid Askersundsverken på 20-talet

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Jag vill bara inledningsvis skriva kort om Lindbogården som Anna och jag fått möjlighet att förvärva. Vi har många tankar runt detta projekt och jag tänker återkomma om detta längre fram. Vi vill ändra namnet från Lindbogården till Hamnhuset. Vi vill med denna ändring skapa en bättre känsla i namnet så varför inte ”huset vid hamnen” dvs Hamnhuset. Ni kommer att kunna följa projektet även på www.hamnhuset.se. Vi har också www.harbourhouse.se och www.HafenHaus.se.

Hamnhuset 1 januari 2011

Insänt av Björn Franzén 2011-01-03

Bild från 20-talet med Yllefabriken till höger vid vattnet

Fina herrar utanför Yllefabriken omkring 1900.

Bild från 1963

Bilden är plåtad från Yllefabriken in mot husen vid Långholmen. Gatan bakom husen är Storgatan

50-talsbild

Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ägare till fabriken var släkten Bergqvist. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Och Linus har haft bilderna och uppgifter som jag fått ta del av att omsätta i några bloggar på mitt sätt.

Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Forss och senare Lantmännen tog över.

Först lite släktfakta och anledningen till att just blev Askersund för Bergqvist. Släktens historia kan spåras tillbaka till knallen Jonas som strövade omkring i Vätterbygden. Han sålde läder och skor i slutet på 1700-talet. Ett par generationer var borgare och handlare i Gränna. De lärde sig karduansamakayrket, garvare av ett finare sorts skinn. Skråväsendet drev släkten vidare till Köping. Fredrik Wilhelm föddes i Köping och började i yrket hos sin far. Yrket kunde inte försörja honom i Köping flyttade han till Askersund 1845, då 23 år gammal. Han köpte en gård vid Stora Bergsgatan, men flyttade snart därifrån till Fischers gård strax nordväst om Sofia Magdalena kyrka. Omkring 1857 köpte han en gård som låg i nordöstra hörnet av Storgatan –Norströmsgatan, med fabriksbyggnaderna vid sjöstranden.

Fredrik Wilhelm gifte sig 1849 med Aurora Clementina Berglund, och fick barnen Rudolf, Frans , Gustav och Adolf. Adolf stannande i Askersund och övertog faderns fabrik efter att ha utbildat sig i Danmark, Tyskland och Schweiz. Adolf var gift två gånger. Den första frun Maria avled i lungsot. Hans andra fru blev Frideborg Krafft, men hon var inte alls nöjd med tillvaron i Askersund och lämnade hemmet. Slutligen hamnar Adolf i Tyskland.

Familjen har skrivit om livet i Askersund. Tänkte återge det i några bloggar. Vid ett tillfälle skulle det bli allt för mastigt. I berättelserna används namnen Arvid och Carl Horn istället för de riktiga namnen. Nämnas kan också att yllefabriken brann ned 1894, men byggdes upp igen. Det finns bilder i bloggarna både före och efter branden.

Mot konkursen

Efter hustrun Frideborgs avresa blev det tunga dagar och sömnlösa nätter för Arvid.

Omsättningen i både fabriken och affären gick tillbaka och han hade stora

svårigheter att avlöna de 4O-talet anställda på fredagarna. Det var inga stora

pengar den gången. Den tyske verkmästaren uppbar 25 kronor i veckan, de

fullvuxna karlarna 10-12 kronor och kvinnorna vid vävstolarna mellan 5-7

kronor. Gamla Marie, som skött Arvid sedan spädbarnsåren uppbar 50

kronor i månaden och pigorna i köket hade 2OO kronor om året.

En stor del av försäljningen gick på kredit och som han nedlade mycket

arbete för kommunala uppgifter, så blev hans egna affärer i någon mån

åsidosatta. Under de goda åren hade han med obetvinglig energi utvidgat sin

rörelse, köpt nya vävstolar och sellfaktorer och ägnat mycken tid åt att få

fram rejäla, hållbara tyger. Ännu i dag efter 50 år när bondgummorna står

och tummar på ylletygerna i den lilla stadens manufakturaffär och biträdet

vill framhålla dess goda kvalitet kan man höra: ”Det här ska Ni köpa för

det är arvidska tyger”.

Det var på den tiden, när den nya bergshanteringen slog igenom i Sverige.

Det var stor efterfrågan på svenska malmer ute i världen och särskilt i

Tyskland. De behövdes för den enorma upprustningen, som då skedde. Man

göt kanoner och byggde pansarbåtar och slagskepp och därtill behövdes det

järnmalm i stora mängder. Grängesbergsbolaget hade rekordår och för

malmfälten i Norrland, som tidigare hade varit i engelsk ägo, lossnade det

Man hade byggt järnvägar fram till Narvik och ner till Luleå och exporten var

i full gång. Aktierna på börsen steg oavbrutet. Även Arvid blev biten av

bergshanteringens framgångar.

I närheten av den lilla staden ligger Åmmeberg och Zinkgruvan där ett

belgiskt bolag bryter zinkmalm och med egna båtar skeppar ner malmen till

Belgien. Där hade Axel Nilsson, Arvids gode vän, sitt säte. Det var han, som

hade sammanfört Frideborg och Arvid. Han var bergsingenjör och hade stora

vyer. Han hade rått nys om en fältspatsgruva i Stockholms skärgård, vilken

tidigare ägdes av Rörstrandsbolaget, som behövde fältspat för sin

tillverkning. Gruvan, som låg vid Svinninge gård utanför Stockholm, behövde

moderniseras och framförallt måste det byggas en linbana för att

transportera fältspaten från gruvan till båtar och pråmar vid stranden.

Axel skulle överta gården, vars jordbruk ej var lysande och för

moderniseringen av fältspatsgruvan behövde han pengar. Det blev

aktieteckning av och Arvid, som var intresserad av det storartade projektet

och den stora utdelningen som han beräknade, pantförskrev sina gårdar i

den lilla staden till banken för att kunna erlägga likvid för aktierna.

Det blev ingen aktieutdelning och banklånen förföll. Den ljusa optimismen

byttes nu till nattsvart pessimism och tröstlöshet. När banklånen förföll och

inte kunde lösas och aktierna ansågs värdelösa av bankmän, så återstod

ingen annan utväg för Arvid än att inställa sina betalningar. Detta medförde

en krasch i den lilla staden. Växlarnas mångfald var stor och särskilt

beklagligt var det, att vänskapsväxlarna ej var så fåtaliga. När den ene

ramlade, föll även dussintals av vännerna.

Gårdar med landsägor såldes på exekutiv auktion och då det ej fanns många

köpare, så blev priserna därefter. Bankerna köpte på den tiden ej in

fastigheter, då de själva satt mycket trångt till.

Skandalen växte genom att stadsfiskalen kom på en del oegentligheter hos

en bankkamrer och det var första gången, som man ställde till räfst och

rättarting i den lilla staden. Gardinerna var nedrullade och invånarna

beklämda och nedslagna. Auktioner hölls, där silversaker och sänglinne

klubbades bort värdefulla tavlor gick till vrakpris och en rokokobyrå gick

för 30 kronor.

Slut

Snickare Viktor Fors köpte byggnaden vid sjön, men även han hamnade i ekonomiska bryderier. 1909 var konkursen ett faktum. Grundaren av Askersunds trikåfabrik, Karl Nilsson , hyrde under en period yllefabriken, men när hans företaget utvecklades flyttade verksamheten in i större lokaler. Så småningom tog Lantmännen över vid sjön. I dag är även deras lokaler borta och marken har förvandlades till en kommunal parkeringsplats. Det ska väl också nämnas att det fanns lägenheter i yllefabrikens lokaler.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.