Oves Blogg

Askersund är både stad och landsbygd. Och det är inget fel i det. Bilden ut mot södra infarten talar sitt tydliga språk. Rakt över riksväg 50 arbetar lantbruket med sitt. Innan man passerar riksvägen arbetar mackpersonalen med sitt . Trevligt att kunna få båda bilderna samtidigt, om man inte redan bromast in vid chokladfabriken till höger på bilden.

Somk en liten kontrast till min bild har vännen Eric Englund sänt mej två bilder på hur det såg i början på 70-talet vid södra infarten. Övergången mellan stad och land var ännu tydligare då. Även på vintern

Det är inte
lätt att bli profet i sin egen hembygd. Många konstnärer,
artister, författare , politiker och
allt vad det nu kan vara har drabbats av problemet. Lantbrukare
Erik Gustaf Eriksson från Sundby i Snavlunda fick verkligen fick erfara
vad som händer om man sticker ut hakan allt för mycket. Jag har skrivit om
det här någon tidigare, men
händelsen är märklig. Och så har det tillkommit material.

Erik Gustaf vill göra
något för de som drabbats hårt av nödår
och dyrtidet i slutet av 1800-talet. Men han blev hånad och
förlöjligad. Erik Gustaf var helt enkelt
ute för tidigt med sina idéer. Dikten ovan
är ett exempel på hur lantbrukarens tankar sågades till fotknölarna med elak
ironi. Den publicerades Nerikes Allehanda
år 1869.

Kyrkoherde Herman Södersteen- som genom sitt jobb
borde ha värnat om de ”små”- tyckte att Erik Gustafs kooperativa förslag drog ett löjets skimmer över det fridfulla samhället Askersund. Så
skriver han i en hembygdstidsskrift från
1929. Det var drygt 60 år efter Erik
Gustafs förslag, så det satte trots allt en del spår i folks tänkande. Själv
kan jag tycka att lantbrukaren från Snavlunda var en modig man. Men han visste
nog inte att han skulle få tidningar och
överheten emot sig på det sätt han fick.

Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson, hade nämligen en dröm.
Att bilda ett bolag med namnet ”Arbete
och frihet”. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitaismens bojor”. Men
det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt
för spått och spä. I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans
bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen om Erik Gustaf.
Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra
Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson
från Snavlunda socken kommer att pryda
förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”,
ironiserade A-T.

Askersund blev aldrig den storstad som lantbrukare Eriksson från Snavlunda hade tänkt sig. Men tanken var god. En bild från torget en lördagseftermiddag i september 2012

Det var i senare delen av 1800-talet som
Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget.
Upprinnelsen ägde rum under nödåren
1867-1868, då folket svalt och led brist
på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna.
Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i
det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför
södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet
av bolaget ”Arbete och frihet”.
250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika
grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämndes mineraliska
och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri,
utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av
Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson
vara självskriven.

Nerikes
–Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart
för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens
självverksamhet är god och riktigt, med
dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget
startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för
konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att
leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle
upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick
om intet.

Hur gick det
för Gustaf Eriksson, mannen med de stora
drömmarna och ambitionen att bryta
kapitalismens makt? Sedan
hans stolta bolag upphörde,
flyttade han 1871 till landet i väster.
Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå.
Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt
fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där
slutar mina kunskaper om honom.

Nya Dagliga
Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle
skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när
bolaget ”Arbete och frihet” får ordning
på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir
det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Askersund blev
aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt
sig. Många arbetare förlorade troligen
också sina sista slantar på det
erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin
verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men
bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett
räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och
nationalekonomer hade kunnat lösa.

I dag
handlar mycket av idéerna från politiker om olika satsningar på byggnader, nya
bostadsområden helst nära vattnet, satsningar
på turismen och allt vad det nu
kan var. Saker som vi kräver för våra skattepengar.
Även sådana idéer kan bli utsatta
för hård kritik.

Erik Gustaf
Erikssons tankar fanns liksom på ett
annat plan. Och i fel tid för att det skulle vara rumsrent. Har inte hittat
några bilder på honom, men det
kanske är någon som har en sådan i sina
gömmor. Kanske släktingar…

PS!
Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Planarkitekt Tobias Jansson och kommunalrådet Per Eriksson, informerade om Askersunds framtid under tåresan.

I helgen
hoppade jag på tåget i Askersunds hamn, för att en timme senare
stiga av framför torgparken. Det låter kanske
konstigt eftersom tågrälsen revs upp i mitten på 50-talet. Enligt
förhandsreklamen var det en resa mot framtiden.

Min resa gick med
hembygdsföreningens tuff-tuff tåg
runt Askersund. Allmänheten var inbjudna av socialdemokraterna i Askersund att hänga med på en rundtur som handlade om
att se in i det framtida Askersund. Med
som tågpersonal och informatörer
var kommunalrådet Per Eriksson och planarkitekt Tobias Jansson. Och när allt
var klart serverades kaffe med dopp i hamnområdet. Bara det…

Det mest
spännande handlade om tankarna kring och
runt småbåtshamnen. Tobias och Per
förklarade att det finns planer på en gång-och cykelväg utmed stranden som
skulle ansluta till vägen ut mot Husabergsudde , som sedan går vidare ut mot
Stjärnsund. I dag är det ett nätstaket
runt småbåtshamnen. Folk
kommer inte in på området.

På området där båtklubben har sin vinterförvaring
fanns det önskemål att uppföra bostäder.
Området skulle räcka till ett 20- tal bostäder. Vinterförvaringen skulle då
ordnas på annan plats. Per, Tobias och
all tågresenärer tyckte det var ett bra förslag. Båtklubben har ett nyskrivit långtidskontrakt
på området se de sitter säkra i båten, innan kommunen kan erbjuda annan lämplig
plats.

Det finns intressanta planer för området i och runt småbåtshamnen.

Det första som kommer att hända i området kring hamnen
och kyrkan är ett antal nya
parkeringsplatser. Det finns pengar i budgeten till det. Om det nu var i år
eller nästa år låter jag vara osagt. Just vid den informationen passerade en
stor gul traktor så ljudet försvann. Och jag ville inte fråga om. Tyckte det
var lite genant bland alla tågresenärer.

Tobias och
Per berättade också om vad som kommer att hända i hamnområdet och i området nedför gamla bryggeriet vid
Sundsgatan. En del grönt kommer att försvinna för att ge plats åt hus. Men även där strävar kommunen efter
att det ska bli ett promenadstråk ut med sjökanten. Bebyggelsen får inte tränga
bort allmänheten. Och det är ju rätt tänkt.
Hur sedan askersundarna kommer att reagera mot den tänkta husbebyggelsen
i området är en annan sak som säkert politiker
och tjänstemän kommer att få
brottas med framöver. Några broar över sundet ska också binda ihop hamnområdet menade kommunalrådet
Per.

Själv undrade jag över vad man tänker göra när det
gamla tegelhuset på Sundsängen som tidigare varit
vattenverket. Det är ett speciellt hus som kunde bli en verklig udda bostad för någon med
idéer och lite pengar. Och jag fick
medhåll. Något som gladde tågresenär Danielsson. Tydligen finns det en del
ledningar kvar i huset som skulle vara besvärliga att ta bort enligt
informatörerna. Men problem är till för att övervinna har jag alltid fått höra.
Kan det vara så svårt att få bort några ledningar..

Någon med ideer borde kunna göra något bra av gamla vattenverket vid Sundsängen. Det är ett unikt bygge. Tror det skulle kunna bli en fin lägenhet där.

Tåget passerade
och gamla Askersundsverken där rivning pågår. Men då hade jag redan
hoppat av för andra viktiga saker som rörde mitt liv i dag.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Bertil Gylling i Askersund har en imponerande och
unik samling med föremål av träsnidare Herman Rosell. Han har fyllt ett
rum i Birgittas och hans fina villa i Strandparken med täljda figurer och
grupper. Som en extra bonus
i familjens boende finns Sagers hus på tomten. Askersunds äldsta hus som
funnits på samma plats långt innan den
stora Askersundsbranden 1776, då i stort sett hela staden ödelades.

Vem var då Herman Rosell? Enligt många var han helt i klass med
den mera kände träsnidaren ,Axel Petersson-Döderhultaren. Axel
täljde lite grövre figurer. Herman hade
en lite annorlunda och helt unik stil. Mjuk och finstämd. Herman var mest
känd i Göteborgstrakten.

Bertils intresse för Herman Rosells snideri började 2005. Han köpte då två figurer på en auktion
i Lindesberg, en gubbe och en gumma från 1956.

-Efter det började det ta fart. Jag har under min
korta tid som samlare lyckats få tag på många figurer och jag söker efter fler.
Rosells arbeten är fantastiska, säger
Bertil, och det är bara att hålla med.

Har besökt Bertil och han samlingar några gånger. Han
har förmodligen Sveriges största
Rosell-samling. Det går lätt att fastna i timmar i hans utställningsrum.
Jag känner Bertil
som lagkamrat i fotboll och har alltid
känt mej välkommen. Så det gör
inget om det tar lite tid.

Herman Rosell hemma i lägenheten på Hisningen i Göteborg

Herman Rosell var en äkta smålänning med soldatblod
i ådrorna. Allt enligt den bok som speglar hans verk, ”Så var det förr”. Han
föddes den 22 september 1893 och avled 22 november 1969. Uppväxten
var tuff och det gjorde också tidigt
intresserade sig för sociala problem och
orättvisor. Det avspeglar sig också i
hans konstnärskap. Han kunde skilda
händelser från det verkliga livet. Ofta var det minnen från barndomen i
Småland, kluriga gubbar och gummor.

Första gången Herman Rosell försökte sälja sina
figurer skrattade folk överseende åt
honom. Det var på torget i Skara och han fick åka hem med hela väskan osåld.
Han slutade då att tälja och tänkte
bränna upp allt han gjort. Som tur var gjorde han inte det.

1938 flyttade Herman med hustru till en villa på
Hisningen i Göteborg. Han levde tillbakadraget.
Han satt alltid i samma hörn och
täljde ständigt på sina träbitar. Herman fick dock glädjen att uppleva en stor framgång när hans verk visades på en stor utställning i Helsingborg sommaren 1955. Senare gjorde TV ett program
om honom.

Gustav Hall i Trollhättan var mannen som först
insåg Herman Rosells storhet som
träsnidare. Det var också han som
inspirerade honom att fortsätta snida trots alla motgångar i början.
Hall gjorde Rosell genom utställningsturnéer
i både Sverige och USA. Det var också han som tog initiativet till att
göra en bok om Rosells konstnärskap. Han
tog kontakt med Bra Böcker, som
1977 också gav ut boken ”Så var det
förr”.

Rosell hade inga barn så samlingen hamnade hos Gustav Hall efter hans död. Efter Halls
pensionering ägnade han all sin tid och
kraft åt Rosells träfigurer.

-Halva samlingen köpte jag av Gustav Halls dotterdotter, berättar Bertil,
som gärna visar upp sin fina samling på
någon utställning i Askersund.

-Jag har hört mej för lite men det är ingen som
nappat. Klart att folk får komma hem
till oss och titta, men det vore
roligare om det blev en utställning för allmänheten i stort. Tycker att Rosells
figurer verkligen är något att visa upp. De väcker minnen hos många.

Förhoppningsvis
kommer nu några kulturmänniskor att höra av sig till Bertil för en
kommande utställning. Det är bara att
tacka och ta emot. Visserligen var inte Rosell från trakten, men figurerna han täljt passar in på alla platser
i Sverige. Det är kulturhistoria. En
bild av hur det kunde se ut i Sverige förr i tiden.

Bertil har själv några favoriter i sin samling. En
är gruppen ”Konstintresse” skuren
1955. Den gamle bonden har kommit till stan och där får de se en
staty av en ung flicka. Gubben blir med en gång väldigt konstintresserad. Men
gumman är inte lika intresserad. Hon
drar honom i armen och verkar säga:

-Kom nu Andes så går vi!

Konstintresse är namnet på den här skapelsen

Bild från en utställning med Herman Rosells figurer. Kung Gustav VI Adolf fanns på plats minsann.

Vill då påminna
en liten historia där en gumma fick se en liknande staty. Hon tittade
noga på den och sa:

-Är det konst , så är jag åsså konst!

Bertil har också en egen hemsida där hans samling finns
med. Adressen är: trasnidadegubbar.se Den är värt ett besök.

En del av
uppgifterna i bloggen är hämtade från boken om Herman Rosell med namnet ”Så var
det förr”.

Boken på bilden finns bara i ett exemplar. Bertil fick den av sina barn när han fyllde 75. I boken finns hela samlingen med

PS! Kommentera gärna det skulle var trevligt

Skolbygget i
Strandparken har diskuterats flitig det
senaste året. Liksom den eventuella flytten av Stationshuset, som inte blir av.
Länsstyrelsen och en massa askersundare tycker att skolbygget kommer för nära
vattnet och måste flyttas upp ett 50-tal meter mot Sjöängsskolan. Men
mer om det senare.

Men det inte
många talar om är vad som kommer
att hända med konstverket i Strandparken. Om man nu kan säga att en urinoar är
ett konstverk. Eller som folk i allmänhet säger lite rått , ”pissoaren”. Kanske
det är en bagatell i det stora sammanhanget, men väl så viktigt när det trycker
på. Och visst är det ett litet konstverk i gjutjärn.

För ett
antal år sedan fanns det diskussioner om att byggnaden skulle flyttas till
hamnområdet. En del tycke att den stod för nära lekparken och spred dålig lukt.
Men det blev aldrig någon flytt.

Fram till
1953 fanns det en liknande
anordning på hamnplan, som
vållade en del problem. Det tyckte i alla fall
en del ledamöter i stadsfullmäktige.
Politikerna blev inte ense om
placeringen i hamnområdet. Urinoaren passade inte in någonstans.
Det fanns också en offentlig
toalett på nuvarande rådhustomten i
anslutning en bussväntsal som också
fanns där. Behovet var inte så stort längre.
Därmed försvann kuren från hamnområdet.

”Pissmojen” tillverkades i Limhams Aducereiningsverk i Malmö 1920. Den
beställdes till dåvarande
järnvägsstationen och har troligen stått på olika platser i
stationsområdet.

Företaget
var ett av de större gjuterierna i Skandinavien och sysselsatte ca 225
arbetare. Startat som AB Sydsvenska Gjuteriet år 1900 som ett gråjärnsgjuteri
och mekanisk verkstad tillfogades 1906 även tillverkning av aducerat gjutgods.
Detta aducerade gjutgods blev sedermera huvudinriktningen och företaget bytte
namn 1915 till AB Limhamns Aduceringsverk.

Aducerat
gjutgods med stor seghet, styrka och hållbarhet hade en mångsidig användbarhet
med möjligheten att tillverka klenare godsdimensioner. Man tillverkade bl a
stålbultad kätting och reservdelar till plogar och slåttermaskiner, cykel- och
bildetaljer och delar till den växande maskinindustrin.

1968 var
gjuteriavdelningen historia och AB Fleron samlade istället flera av sina
mekaniska företag till Aduceringsfabriken i Limhamn som då omfattade 12.000 kvadratmeter.
Idag kan vi se skylten ”Limhamns industriby” vid platsen för den gamla porten
till Aduceringsverket.

Hur kommunen
kommer agera när det gäller den lilla gröna byggnaden vid Stationshuset
vet jag inte? Säkert kommer den att placeras
på någon annan lämplig plats. För det vore väl synd att göra skrot av en
byggnad som så livligt har trafikerats av askersundare och tågresenärer när det
begav sig. Kanske det går att bilda en
förening för urinoarens bevarande. Det
finns ju så många andra föreningar, så
varför inte…

Gamla Sundsbrogatan ut mot Haga ska öppnas igen. Så här såg det ut en gång i tiden. gamla Folkskolan till höger. Där finns Sjöängsskolan i dag.

När jag ändå
är inne på ämnet Strandparken och nya skolan har jag hört från säker
källa-tidningarna brukar skriva så- att det blir som jag skrev i början. Hela
bygget kommer att flyttas upp till gamla
Sundsbrogatan, som går ut mot Haga. I dag är det bara en liten gång-och
cykelväg mellan skolhusen. Gamla Sundsbrogatan ska öppnas igen vad jag förstår,
därmed stängs Hagavägen vid Strandparken
som är av betydligt yngre datum. En del av skolbyggnaderna ner
mot Stationshuset kommer förmodligen
att rivas för att ge plats för parkeringar. Men innan allt det
här är igång krävs det ytterligare planarbeten. Och samråd för
yttrande.

Sundsbrogatan syns i bakgrunden liksom skolbyggnaden. Järnvägen drog fram starx intill gatan

PS!
Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Regler för torghandeln i Askersund är på tapeten. Läs mer om det på hemsidan:ovedanielsson.se, under rubriken Kommunla Nyheter

Det saknas sökfunktion till mina bloggar. Vet
inte hur man gör för att ordna det? I
väntan på det finns det en söklista på
min hemsida:ovedanielsson.se, över de bloggar jag skrivit. Det kanske
underlättar lite….

Valsverksdammen i Skyllberg efter tömningen. Det fanns inget spännande på botten.

Vad är det som döljer sig på sjöbotten? Säkert har
någon funderat över det ibland. Eller är
jag ensam om det? Är det bara gamla
cyklar och parkbänkar, som folk försökt dölja på sjöbotten istället för att åka
till miljöstationen med skräpet. Eller finns det något riktigt fint och spännande?

För många år sedan
som journalist var jag med om när
en hel damm tömdes i Skyllberg.
Valsverksdammen skulle tappades ur så att vägsamfälligheten kunde
bygga en ny bro upp till bostadsområdet Långsberg. Minns att min rubrik
var ”Vem drog ur proppen?

Många följde
arbetet med stor spänning. Vad döljde sig på botten i dammen? På en del
ställen hängde bryggorna fyra-fem meter upp i luften. Valsverksdamman som byggdes 1860 och hade bara varit tömd någon gång.

Besvikelsen blev stor. Det fanns inget spännande på botten, mer än några gamla båtar som hade sänkts med
sten. Och så massor av musslor. Och en del fisk. De största fiskarna fick
förmodligen simma i sidoläge för att klara sig i den lilla vattenfåran som fanns
kvar efter tömningen. Det såg mycket
märkligt ut, som ett månlandskap. Vid samma tillfälle passade Skyllbergs bruk att rensa och göra ett nytt intag till sitt
kraftverken. Bruket är som bekant och producent av el.

Det fanns massor av musslor på botten i dammen

Minns att ägaren till Skyllbergs bruk uppmanade folk att komma och kolla
på den tomma dammen. Han trodde då att det skulle ta 50 år till nästa tömning. I så fall skulle det ske
runt år 2040.

När jag ändå
är inne på ämnet sjöbottnar, så undrar
jag vad som kommer att hända i Askersund
hamn om så där 100 år där snäckbåten
Oden ligger vid bron? För att antal år sedan en kall vinterkväll var Oden när
att kantra vid kajkanten. Förmodligen
hamnade en del snäckor i vattnet.
Vid kommande dykningar blir man säkert mycket förvånade. Med vilka länder drev
Askersund handel med 1900-talet? Hade det varit inne båtar från Kina i hamnen,
för den typen av snäckor fanns absolut
inte Vättern. Något att fundera på för kommande generationer vid undersökningar i Askersund hamn. Tror det
blir en verklig sensation för dykarna.

Oden med alla snäckor ombord var när att kantra en vinterkväll för en del år sedan. Året var 1996.

Oden i bakgrunden. Bertram Sjöholm och Lennart Carlsson, kollade in händelsen och arbetet med att få Oden på rätt köl igen.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt