Oves Blogg

Den forna gravplatsen för vikingar vid Husabergsudde, har förvandlats till en modern och trivsam camping.

Husabergsuddes camping 1961.

Ungdomar jagar varje år med ljus och lykta efter sommarjobb. Kommunerna
ställer ofta upp med några veckor, så
att ungdomarna kan tjäna några kronor.
Och har något att göra. Men det är inte det lättaste att få tag på något
sommarjobb utanför det kommunala. Det gäller att ha kontakter.

Kände en person för länge sedan, skomakare Nisse
Lundstedt, som berättade om ett unikt
ungdomsjobb han haft i början på 20-talet. Anledningen till att jag lärde känna
”Skomakar-Nisse”, var att jag lagde min läderfotboll hos honom ibland. Han
tyckte det var besvärligt att laga bollar med snörning, men han gjorde det för
en billig penning. Och så var han idrottsintresserad och själv duktig idrottare
en gång i tiden.

Nisse Lundstedt fick ett ovanligt sommarjobb som ung.

Bild:Kjell Johansson

Nisse klagade på att ungdomarna inte var nog aktiva
i sitt sökande efter jobb. Annat var det förr minsann. Vet inte om han själv
hade varit så aktiv… Jobbet på 20-talet som han berättade om var enligt honom
en forskargärning. Även det bara pågick i tre dagar.

Nisse och kompis till honom höll gärna till nere vid
stationen. Det fanns tåg i staden på den
tiden. De höll gärna till vid vändskivan
där vattenpåfyllingen ägde rum av de fräsande tågen. Kände redaktören Joel
Haugard kom dit en dag och frågade Nisse och hans kompis om det kunde hjälpa till med en utgrävning
ute på Husabergsudde. En järnåldersgrav skull undersökas.

De båda ynglingarna tackade ja till jobbet.
Tillsammans med Haugard och köpman Stöök tog de sig ut till Husabergsudde i en
skranglig roddbåt.

Förväntningarna på utgrävningen var stora. Arbetet
pågick några dagar, men om det gjordes några värdefulle fynd mindes inte Nisse.
Deras uppgift var att gräva och påta bland stenmurarna. Nisse och hans
kamrat undrade vad det hela skulle tjäna till. Efter tre dagar ställdes
grävningarna in, vid den nuvarande campingplatsen.

Nisse trappade med tiden ner sitt skomakeri, för att
istället köra tidningar från Pressbyrån
upp till affärerna i stan. I ärlighetens namn ska sägas att Nisses precis som kungen pådyvlats jobbet. Skomakeriet gick i arv.

Bilder på fynd ur Haugards bok om Vättern och Norra Vättersbygden

Utgrävningar vid Husabergsudde som gett resultat
skedde redan 1916 under ledning av fil.lic Erik Lundberg. Man kunde då
konstatera att det funnits en stor gravplats från där ute från vikingatiden.
Sammanlagt påträffades åtta större gravar. Bland annat påträffades ett
stort svärd av järn. I kollagren kring
gravarna hittades järnbitar och beslag
av järn. Det fanns också en del eleganta föremål i brons. De döda brändes från
på kullens krön. Eldskenet påminde om att även om vikingarnas dödlighet.

Gravfältet på Husabergsudde är det enda i södra
Närke , från vilket några järnåldersvapen finns bevarade. Redan i mars 1880
hade de som grävde efter grus hittat en
spännbuckla i brons och lite senare också
ett spänne i brons. Några år senare hittades
flera föremål från vikingatiden bland annat lerföremål och massor av benrester.
Men det skulle ta ytterligare drygt 30 år innan den stora utgrävningen gjordes.
Sedan tog det ännu några år innan Nisse
och hans kompis gjorde sin tredagarsinsats. Utan resultat att lägga på minnet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt.

Gamla sjukstugan, som nu har förvandlats till skolkontor vid Sjöängsskolan.

Doktorer, lärare
och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till.
Säkert ser många upp till folk i de
nämnda yrkeskategogerierna även i dag, men inte
på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla
andra och vill nog också vara det.

Läser man
gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda
yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv
från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under
smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick
ärva smeknamnet.

En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder.
Äldre askersundare minns honom säkert. Norder
började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid
Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast
från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till
mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned.
Ofta nynnade han också på någon låt.

Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund.
Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon
stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var
en ständig fråga och så var gissningarna
igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens
Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.

Lydia bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn

Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.

Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder
för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare
att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka
rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker
som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter
läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel.
Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå
hem och ät”. Det kan nämnas att några
dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.

Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund
25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade
tidigare haft problem med sjukvården och
åldringsvården. Verksamheterna blandades
i en fastighet på södra udden i Askersund.
När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla
tegelbyggnaden att användas för
långtidsvård. För att sedan bli skolkontor.

Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.

Leif Linus har bidragit med bilder som vanligt.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

För några dagar sedan skrev jag i en blogg om
rivningen av gamla Centralföreningen i
hamnen med tillhörande plåtskjul. En av bilderna hade fel årtal och plåtskjulet
fanns inte med. Det uppmärksammade en kunning läsare, Anders Engdahl, som är
specialist på båtar.

Reparerar felet genom några fler hamnbilder som
vännen Leif Linus sänt över. Det är
skönt med snälla vänner.

Bild:Kjell Johansson

Centralföreningens gamla lokaler i Askersunds hamnområde revs i mitten
på 80-talet. Tomten stod öde ett antal år. Diskussioner om olika lösningar för
ödetomten fördes. Ungefär samma diskussioner som förs i dag om Strandparken och
Askersundsverken. När det gäller Centralföreningens tomt blev det ändå något
bra till slut. ”Sojas” hyreshus som de boende är mycket nöjda med.

Ritningar fanns framme för ett Folkets hus i
kombination med en efterlängtad badanläggning på Centralföreningens tomt.
Politikerna vid det tillfället var inte nog modiga för en sådan satsning, så
det hela rann ut i sanden. Ett badhus i Askersund blev bara för mycket. De som
arbetade med frågan tröttnade efter ha
kört huvudet i väggen ett antal gånger. Badhusfrågan är dock fortfarande aktuell
som bekant…

HSB fick hand om tomten för att istället bygga
bostadsrätter, men även den idén föll. Bostadsföretaget gick ut med en
förhandsförfrågan, men fick väldigt få svar. Insatserna var för höga för folk med vanliga löner. Det hela slutade med
att ”Soja” Johansson erbjöd kommunen att bygga hyreslägenheter. Och så blev
det.

Hamnen på 80-talet

Rivningen av Centralföreningen med tillhörande plåtförråd utfördes av beredskapsarbetare under ledning av personal från kommunen.
Facket och kommunen var helt eniga om den ordningen. Enligt planerna skulle det
gamla plåtskjulet plockas ner och sättas
upp som ett kallförråd vid kommunens förråd. Vet inte hur det blev med
det? Även trävirket skulle tas om hand och användas till något. Fick aldrig
riktigt besked om användningen när jag
skrev i januari 1985. Plåtförrådet skulle ersättas med parkeringsplatser. Så
blev det också.

PS! Kommentera gärna. De skulle vara trevligt

Södra delen av gamla stolta Askersundsverken är på väg att falla. Grävmaskinerna har rullat
in på tomten, och skoparna har börjat göra sitt arbete för att ge plats för
attraktiva bostäder. Många askersundare följer rivningen från Strandparken.
Klart det är intressant när en del av en
gammal klassisk industribyggnad faller.

Askersundsverken
var förr en av Askersunds största arbetsplatser. Halva Askersunds befolkning var på ett och annat sätt berörda av verksamheten
vid gamla AVA. Verkens eldningspannor fanns i var och varannan
villa. Sedan en tid tillbaka är Askersunds kommun ägare till verkstadstomten, sedan familjen
Franzén tyckt sig ha gjort sitt.

Redan 1904
startade ingenjör Wilhelm Lindberg från Lindesberg en mekanisk verkstad med
gjuteri i Askersund. 1932 köptes
gjuteriet av Lidköpings Värmeledningsindustri AB, Järpås. Det var ett
mycket kapitalstarkt företag och då kom
också familjen Franzén in i bilden. Fabriken byggdes om för tillverkning av
värmepannor och plåtfat. Det var J-A Franzén som ansvarade för
verksamheten vid gamla Askersundsverken
fram till försäljningen i början på året.

Läser man
gamla tidningsklipp finns det mycket om Askersundsverken. 1952 gjorde familjen Franzén en storsatsning.
”Specialindustri av nationalekonomisk
natur”, löd rubrikerna. Vid AVA
startade då en ny avdelning för tillverkning och återvinning av smörjetoljefat. Den
tidigare plåtfatsavdelningen byggdes ut.
Enligt referaten var AVA unika på
området i Skandinavien. En välrustad
specialindustri inom landet var mycket viktig på den tiden. Bedömare
menade att kombinationen tillverkning av nya fat och
reparationer av gamla fat var av stor nationalekonomisk natur.

Maskinparken importerades från USA. Transporterna av de
stora maskiner vållade en del
huvudbry. Det fanns bland annat en
maskinpjäs uppställd i Lerbäck i väntan på bättre väglag till Askersund.
Den smalspåriga järnvägen mellan Lerbäck och Askersund klarade inte av vikter av den klass som behövdes för transporter till Askersund. John Franzén räknade med
att bredspår skulle byggas
till Askersund. Vid bygget 1952 uppfördes en ny vagnhall som skulle
rymma två av SJ:s största godsvagnar,
eller fyra smalspårsvagnar. Med ett bredspår skull lossning och lastning rationaliseras. Nu blev det inget bredspår. Några år senare lades
järnvägen ner. Det ledde till att Franzéns satsade på rekordstor
långtradare för
smörjeoljefaten

PS!
Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Skiss på hur det planerade bygget i Strandparken kan komma att se ut.

I maj 1971 var det hårda bataljer i Kungsträdgården
i Stockholm om de stora almarna. Nu håller
något liknande på att segla upp i Askersund och då gäller det
Strandparken där det nya skolan med kulturcentret ska byggas.

Politikerna i Stockholm hade beslutat att de gamla
almarna skulle sågas ner för att ge plats åt en tunnelbanestation. Almstriden
utvecklades till en principfråga om
medborgarnas roll i den kommunala demokratin och fick stor uppmärksamhet i media.

Resultatet blev att almarna fick stå kvar och att
T-baneuppgången flyttades en bit öster ut till Arsenalgatan 10. Organisationen
Alternativ stad och större delen av
stockholmarna som deltog i protesterna
vann striden. Fortfarande drygt 40 år efter
engagerar Almstriden. Det har hållits minneshögtider med sång och tal av
före detta almaktivister.

Personer i Askersund har kallat allmänheten till ett
”rådslag” just i Strandparken den 29
juli klockan 15, med en liten hänvisning till vad som hände i Stockholm 1971.
Vid ”rådslaget” ska man staka ut hur det
nuvarande bygget är tänkt att placeras.
De som kommer till Strandparken ska få provgå
de nya tänkta gatorna i parken. Förslag på alternativa placeringar ska
också diskuteras.

Gammalt vykort över Strandparken

Strandparken i dag

Kommunstyrelsen sa
ja till bygget i Strandparken
utan reservation. Det rådde alltså total politiks enighet. Efter det har
ett antal politiker börjat vackla i sin
ståndpunkt. Alla stöder tydligen inte
förslaget längre. Det verkar inte som den placeringen har riktigt stort stöd
hos allmänheten heller, men det är väl något som politikerna vägt in i sitt
beslut. För eller emot.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen
framöver. Sjöängsskolan är i dåligt
skick och måste åtgärdas på något vis.
Det var i det skedet beslutsfattarna
bestämde sig för att slå två flugor i en smäll. Både skola och kultur. Men nu
var det det här med placeringen. Vi får se hur det går……

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant.

Tillvänster Gösta och Ulla Hammarberg

Förr i tiden
fanns det massor av serveringar
och bagerier i Askersund. Nästan i vart och vartannat gatuhörn.
Fikaställena var ungdomarnas stora
samlingsställen. Ett av det populäraste ställena var Hammarbergs konditori vid Storgatan. Kompisarna fanns alltid på något av stans fik. Oftast var det
på Ulla och Gösta Hammabergs fik.

I dag är det pizzerior och grillbarer som gäller. Kanske det är
dagen samlingsplatser…

Själv hade jag på den tiden också kontakt med Hammbergs även på dagtid och särskilt tidiga mornar. Jag
jobbade på Slakteriföreningen i
Askersund. Ulla ringde och
beställde dagens smörgåsmat tidigt. Det
var många som gick till Hammarbergs och tog sin frukostsmörgås.

Leverpastejen skulle ha viss tjocklek och det var
inte alltid det lättaste. Det vet alla som skurit färsk pastej med maskin. Men Ulla var noga
med att det skulle bli bra. Själv har jag aldrig smakat pastej, men de flesta
älskar det pålägget. Min enkla
förklaring är att jag inte äter blodmat även om det sägs vara nyttigt. Men
det här var ett stickspår vad det egentligen
bloggen skulle handla om.

Vännen Leif Linus är en mästare att få tag på gamla
fina bilder i fotalbum hos folk. Han har fullt upp. När det gäller Hammarbergs
har Linus fått låna bilder av Ulla och
Göstas grabb, Sten. Just sådana bilder
är trevliga. De visar ofta hur
det såg ut på det olika näringsställena. Man kan på det viset få en bild av vad
som verkligen hände.

Ulla Hammarberg och Marianne Andersson

Publicerar ett antal nostalgibilder från Hammarbergs.
Kanske några minns och känner igen sig…

Vanja Wahlfridsson fikar

Boje Lundkvist, Sven Widing, Kurt Bergkvist och Kalle Karlsson

Ulla Hammarberg, Rune Svärd, Gulli..,Kurt Bergkvist, Marianne Andersson och Gösta Hammarberg

Tommy Toppe Johansson och Ulla Hammarberg

Hammarbergs konditori och Lundéns maskinaffär vid Storgatan

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Vännen Leif Linus
sände mej några 50-talsbilder
från Hammars Glasbruk för några dagar
sedan. Leif får in ny bilder hela tiden
från olika familjealbum. En verklig kulturgärning. För mej var det extra
intressant som gammal glasbruksarbetare. Några personer kände jag igen, men många på bilderna hade
slutat när jag började.

Sandström,——,Lennart Albrektsson, John Karlsson

PLM bommade glasbruket 1992, ett hårt slag för
Hammar och kommunen. Flera hundra personer miste sina arbeten. I dag ägs
lokalerna av IFAB, ett industrifastighetsbolag som hyr ut lokaler till företag.

Hammars glasbruk startade sin verksamhet 1854. Det
var bruket som styrde och ställde i
samhället som på alla andra bruksorter
med allt vad det innebar. Tror att
chefen på bruket hade större makt än de politiker som satt i fullmäktige. Alla
var beroende av glasbruket på något
sätt. Men tiderna förändrades.

Det har kommit ut några böcker om arbetsplatsen
Hammars glasbruk. En kom till 100-årsjubileet
1954. ABF Södra Närke och LO-sektionen i Askersund, stod bakom två
böcker med namnet ”Glasfolket”, med
hjälp av glasbruksarbetare. Den första
handlade om åren 1854 till 1930. Den andra från 1930 fram till det
bittra slutet.

Sven Pettersson vid glasmaskinen

Från jubileumsboken 1954. Stämpeln från Hammars glasbruk

Publicerar
bilderna jag fått av Leif Linus
och några till. Det finns intresse för glasbruket och flaskorna där ifrån. Särskilt då
Vodkaflaskorna. Jag vet. En del är på
jakt just efter unika Vodkaflaskor från Hammar och har hört av sig.

PS! Kommentera gärna. Kanske det finns någon som känner de som finns på
bilderna.