Oves Blogg

Haugards grav december 2011. Gravrättsinnehavare sökes

Den här bilden togs för några år sedan. Då kunde man läsa vad som stod på stenen

I samband med Haugards 100-årsminne uppvaktade kommunen med en krans och tal vid hans grav. Den finns vid Norra Kyrgården (Gårdsjögatan). Haugard har en vacker gravsten med en byst på tidningsmannen skulpterad av Astri Taube.

Frågan är nu vem som ska ta hand om Haugards grav? I dag verkar det inte finnas någon, trots ära och berömmelse. Den stiliga uppvaktningen vid jubileet har förbleknat. Det finns i dag en skylt vid graven där gravrättsinnehavaren ombedes ta kontakt med kyrkogårdsexpeditionen! Delar av texten på stenen börjar också bli oläslig. Förstår att församlingen måste få tag på någon ansvarig, men i Haugards fall borde det inte vara svårt, trots avsaknaden av nära släktingar. I första hand borde kommunen göra en insats. Det duger inte bara att göra insatser i samband med något jubileum. Haugard är värd ett bättre öde. Alternativen till gravrättsinnehavare är enligt mitt sätt att se på det hela, hembygdsföreningen eller den aktiva föreningen Gamla Askersund. För inte kan väl en hembygdens skildrare få falla så i glömska…

Träffade vännen Alf Anneborg vid kyrkogården i samband med en motionsrunda. Alf hade uppmärksammat problemet med Haugards sten tidigare och funderade på att agera på något sätt. Mitt sätt är genom den här bloggen, som i alla fall en del läser.Både han och jag tycker att kommunen borde ta på sig ansvaret för graven. Men som nämnts det finns olika alternativ.

År 2012 är det 120 år sedan Haugard föddes.

För skötseln av en grav under tre år tar församling ut 2 500 kronor. En mycket överkomlig summa med allt vad skötseln innebär. Har själv ihop med mina syskon nyligen skrivit ett treårskontrakt om mina föräldrars grav vid landskyrkan, så jag är uppdtaterad.

Joel Haugard på tidningstrappan 1942

Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.

Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.

Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.

Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp. Sedan en tid tillbaka är också en studiecirkel i hembygdsföreningen regi igång om Haugards författarskap. Och då handlar det om den kulturhistoriska delen i hans skrivarbete.

1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.

”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.

Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.

Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.

Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivan minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.

PS! Kommentera gärna.

Askersund och livet i småstaden har hamnat i ett antal böcker under årens lopp. Många har handlat om fakta , men inte så mycket om personer. Och deras liv i Askersund. Själv försöker jag i min blogg att hitta något lite bakom fasaderna, även om det kan vara knepigt ibland.

En av de trevligaste och roligaste böcker jag läst om Askersund är Olle Wijkströms ”Och fort gick det”. Boken handlar inte bara om Askersund, men det finns en del i den om Olles ”bondgrabbsår” på Bro gård strax väster om stan. Den som inte har läst den och är intresserad av livet i Askersund för ett antal år sedan bör snarast skaffa boken. Eller låna den på biblioteket.

Olle har haft ett mycket innehållsrikt liv. Själv skriver han att bondgrabben från Askersund har haft tur. Många år levde han i tre kontinenter, Europa, Afrika, och Amerika. Han arbetade i betydelsefulla företag och hade ledande befattningar. Under de åren kom han i kontakt med presidenter, industriledare och allsköns personligheter. Men uppväxtåren i Askersund minns han med glädje.

Har haft kontakt med i Olle i Stockholm och fått löfte om att hämta några kapitel ur hans bok till min blogg. Men det är bara en liten del. Beviset på att jag får använda lite ur ”Och fort gick det”, kan ni se nedan i vår brevväxling.

”Tack för ditt julkort.

med vänliga rader Jag har ingenting emot om du använder någonting i din blogg-

God Jul och hälsa Askersund.

Olle ”.

Jag har haft svårt att få in en läslig text från Olles bok tidigare. Som tur har jag snälla väner som kan hjälpa. Anders Foglander har gjort et stort jobb med det. Tar av mej kepsen i et stort tack

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt. Både för Olle och mej

Diskussionen den senaste tiden om åldringsvården har varit mycket het. Anställda, de gamla och släktingar har lämnat skrämmande rapporter från verksamheten. Inte i Askersund men från många andra ställen. Något som man inte trodde fanns i Sverige år 2011. Det saknas personal, samtidigt som sparbetingen är stenhårda ute bland kommunerna. Hur den ekvationen ska gå ihop har inte jag något svar på. Men det kanske finns politiker som har det. Synd är det om det gamla som inte kan göra sina röster hörda i den utsträckning det skulle behövas.

Som en liten kontrast till dagens debatt tänkte jag påminna om lyckan när servicehuset Linden invigdes 1986. Och vad som sades vid det tillfället. Det var många fina ord vid det tillfället. Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde huset.

”Som pensionär ska man vara tillförsäkrad en god bostad, social service och en i övrigt god standard”, förklarade socialministern.

” Frågan om boendeförhållanden och för de äldre måste stå i centrum. Det behövs en förändring i sättet att se på äldre människor. Pensionärer ska kunna leva i samhället som andra medborgare. Askersunds nya servicehus står som ett exempel på den stora förändringen som skett i de äldres villkor”, trummade Sigurdsen på i sitt tal.

Många av de som var på invigningen hade aldrig träffat en minister tidigare. Men alla tyckte att hon såg snäll ut. På den tiden fanns det personal som jobbade i servicehuset hela tiden. Det fanns också en husvärdinna. Nu har hemtjänsten tagit över det hela. Att bo på Linden i dag är som att bo i en ”vanlig” lägenhet på stan.

Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde Linden 1986. Här i samspråk med Georg Karlsson.

Erik och Anna Lundin var mycket nöjda. De hade flyttat in från en villa i Åsbro.

Det som jag tyckte var märkligt den gången var att de styrande inte räknade med att folk skulle bli äldre . Även de som bodde på Linden och som skulle komma att behöva mer vård senare i livet. Vid invigningen 1986 var de flesta som flyttade in mycket alerta pensionärer. Men det kom ju att ändras av naturliga skäl.

Den totala kostanden för servicehuset låg på runt 44 miljoner. HSB svarade för bygget. Förutom 58 lägenheter fanns och finns ett bibliotek, ett tillagningskök, Apotek och en dagcentral med olika aktiviteter. Apoteket och en dagcentral med olika aktiviteter är dock ett minne blott. I dag är det Väntjänsten som ordnar de flesta av aktiviteterna. Den viktiga terapiverksamheten som kommunen stod för är borta.

Det var också en tävling vad servicehuset skulle döpas till. Birgit Högfelt från Åsbro föreslog Linden. För den insatsen fick hon 250 kronor

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant.

Hagabadet i slutet av december. Det finns inte mycket sand kvar till barnen i vår.

Bild: Alf Anneborg

Askersunds kommun byggde en vågbrytare vid Hagabadet tidigare i år. Den skulle förhindra att sanden sköljdes ut i Alsen. Det har kostat en del skattepengar varje år med att fylla på sand och lägga ner arbete på det hela.

En del tyckte redan då att den var felplacerad eftersom den inte kunde skydda från sydliga och sydvästliga vindar. Oftast kommer vindarna från det hållet. De som var fundersamma har fått rätt.

Efter den senaste dygnets Dagmar-storm finns det inte mycket sand kvar vid badet. Bilden talar sitt tydliga språk. Drömmen om att slippa sandkörningen till våren blåste bort med Dagmar.

Det är nu inte bara Gudrun som ställt till problem. En tidigare storm i december fällde en stor gran vid Gårdsjögatan (farfarsbacken). Det gäller nog att se upp med alla stor dåliga träd om det ska fortsätta att storma på det här viset.

Askersund och livet i småstaden har hamnat i ett antal böcker under årens lopp. Många har handlat om fakta , men inte så mycket om personer. Och deras liv i Askersund. Själv försöker jag i min blogg att hitta något lite bakom fasaderna, även om det kan vara knepigt ibland.

En av de trevligaste och roligaste böcker jag läst om Askersund är Olle Wijkströms ”Och fort gick det”. Boken handlar inte bara om Askersund, men det finns en del i den om Olles ”bondgrabbsår” på Bro gård strax väster om stan. Den som inte har läst den och är intresserad av livet i Askersund för ett antal år sedan bör snarast skaffa boken. Eller låna den på biblioteket.

Olle har haft ett mycket innehållsrikt liv. Själv skriver han att bondgrabben från Askersund har haft tur. Många år levde han i tre kontinenter, Europa, Afrika, och Amerika. Han arbetade i betydelsefulla företag och hade ledande befattningar. Under de åren kom han i kontakt med presidenter, industriledare och allsköns personligheter. Men uppväxtåren i Askersund minns han med glädje.

Har haft kontakt med i Olle i Stockholm och fått löfte om att hämta några kapitel ur hans bok till min blogg. Men det är bara en liten del. Beviset på att jag får använda lite ur ”Och fort gick det”, kan ni se nedan i vår brevväxling.

”Tack för ditt julkort.

med vänliga rader Jag har ingenting emot om du använder någonting i din blogg-

God Jul och hälsa Askersund.

Olle ”.

Nedan ett kapitel i boken:

Bokhandlare Josua Larsson. I gänget över återfinns en del övriga personer som Olle Wijkström skrivit om. Anton Frendel, statsfiskal Löndborg, borgmästare Bretzner och konstnär Börje Sandelin.

Det har blivit en del bloggar sedan jag började skriva lite på skoj efter det jag lämnat tidningen. Glädjande nog finns det också en del läsare. Men det finns ett problem. Några hör av sig om bloggar som de vet finns men som tar mycket lång tid att hitta. Bloggläsare har därför bett mej ordna en sökfunktion till min blogg. Jag är ingen tekniker, så därför vädjar jag nu om hjälp från en datakunnig person. Naturligtvis mot ersättning. Det blev som en liten annons det här men det var ju också meningen. Det är bara att höra av sig till mej. Kan man inte så måste man be om hjälp.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt. Både för Olle och mej.

Mångsidiga artisten Gunhild Carling, gör just nu succé både på skiva och på sin julturné. Låtar ur hennes skiva ”Jul därhemma”” spelas i olika program. Låten ”Den bästa av jular” har jag hört spelas på radio åtta-tio gånger om dagen de senaste veckorna. En verklig frisk fläkt ibland de annars så mjäkiga julutgåvorna. Gunhilds skiva är inspelad där hon bor hemma i skånska Stockamöllan.

Gunhild är genommusikalisk. Hon spelar allt från säckpipa till trumpet. Och däremellan hinner hon också att steppa och sjunga.

En av anledningarna till att jag skriver om Gunhild, är att jag mötte henne med familj några gånger på ”Tradjazzfestivalerna” i Askersund när hon var åtta-nio år gammal. Att hon skulle bli något stort i branschen var inte svårt att räkna ut. Gunhild imponerade på alla med sin spelglädje och artisteri.

Gunhild Carling i Askersund 1984. Hon var då nio år gammal, men redan proffsig

Men det var ett tag sedan hon var på festivalerna i Askersund. Kanske det är dags att kalla på henne igen när pulksiffrorna börjar svika. Gunhild skulle ensam dra en stor publikskara. Är säker på det.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Man tager vad man haver sa Kajsa Varg så klokt en gång. Läkemedels -och medicintekniska företaget ABIGO i Askersund har följt det receptet till punkt och pricka när de smyckat sin julgran. Hela granen har dekorerats med rosetter av gasbinda från det egna lagret. Det hade inte varit så snyggt med plåster, men granprydnader av gasbinda blev ett lyft. En udda och fina gran i Askersund.

Vad jag gjorde på ABIGO? Var där och tog en bild på en annan bild. Låter kanske lite knepigt men så var det.

När jag ändå är inne på trivsamma julsaker är det också lika bra att plocka med några av Askersunds bryggeris fina prydnader på ölflaskor.Men det var länge sedan. Hammars bryggeri och deras julmust finns dock kvar som tur är.

För en tid sedan skrev jag om ”Ströms hörna” i korsningen Sundsbrogatan-Drottning Kristinas väg. (24/11).Förutom den besvärliga kurvan ligger ett intressant hus, där det bott många intressanta människor genom åren. Det skrev jag om.

Tvärs över gatan söderut ligger ett lika intressant hus som numera ägs av Askersundsbostäder. Bara det lökformade tornet på huset är lite udda. Lite av charmen med huset förstördes med en tillbyggnad 1988. Tycker jag. I tillbyggnaden finns hyreslägenheter i två våningar. Gamla askersundare döpte fastigheten till ”Stockholmshuset”. Byggmästare Ljungberg byggde villan, som stod färdig 1907. Han sålde i sin tur villan till borgmästaren och kronuppbördsmannen Magnus Blidberg.

Förste ägaren till Stockholmshuset” borgmästre Magnus Blidberg

Bild från Hagabergen

Järnvägsspåret ut mot Haga förbi gamla Folkskolan

Nästa ägare blev en järnhandlare Johansson. Dottern Britta tog sedan över huset tillsammans med maken Harry Hedberg.

I hörnet Trädgårdsgatan-Sundsbrogatan fanns det en butik i många år. Den senaste var Kemtvätten. Butiken förvandlades för många år sedan till lägenhet.

Leif Linus har hjälpte med fakta och bilder den här gången. Det är inte dumt med goda grannar. Ser hans hus från mitt sovrum. Står bilarna på uppfarten vet jag att han är hemma om jag vill något.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt.