Oves Blogg

Johannnes Kjerrström

Får man inte skriva om det kommunala myglet i sin egen tidning, utan att få sparken, ja då finns det ingen annan utväg än att skriva en bok som väcker debatt. Det förklarade stridbare redaktören Johannes Kjerrström i Askersund en gång för mej. Att det sedan blev sex böcker i samma stil och ett eget politiskt lokalt parti är en annan sak. Det kanske hade räckt med en bok…

Nyckelromanen ” Kättarprocess i liten stad” väckt stor uppmärksamhet och intresse när den kom ut 1969. Boken tog slut snabbt och de politiker och tjänstemän som nämndes köpte den röda boken i smyg. Någon menade att det var bra med en bok så den gamle redaktören fick avreagera sig. Kjerrström var en kändis som journalist. Han hade jobbat massor av år i Askersund och följt den politiska debatten. Han hade dock ett problem. Kjerrström kunde inte hålla isär sitt eget tänkande med objektiv journalistik. Det blev mer ledare än referat på lokalsidorna. Efter ett antal varningar från tidningsledningen i Örebro , tröttande man. Kjerrström fick foten. Därmed försvann också en skrivande profil.

I sin första omskrivna och kontroversiella boken döpte Kjerrström om Askersund till ”Sundåkra”. Men ingen Askersundsbo kunde missa poängerna i de mest tuffa kapitlen. Boken blev ett allmänt samtalsämne på stan när den kom ut. Kjerrströms bok var inte bara en uppgörelse med de styrande i ”Sundåkra”, utan också med ledningen för den stora lokaltidningen i ”Överstad”, Örebro. I boken tecknar också den före redaktören både lokalhistoria och tidningshistoria.

Kjerrström arbetade vid Askersunds-Tidning, som sedan köptes av den stora loklatidningen i Örebro. Askersunds-Tidning fick en efterföljare i Askersundsbygdns tidning. Den senare tidningen utgav han tillsammans med Motala-Tidning. När ”Överstadstidningen” sedan också köpte Motala-Tidning lades Askersundsbygdens tidning ner. Kjerrström blev då lokalredaktör för tidningen med huvudredaktion i ”Överstad”.

Kjerrström menade att han kunde politiken i ”Sundåkra” mycket väl efter alla år på tidningen. Han var mycket kritiskt mot hur kommunen styrdes i slutet på 60 –och 70-talen.

”Det är inte frågan om någon demokrati. Folket måste väckas och ta del i beslut som fattas i staden. Annars kan man lika gärna sätta till en diktatur direkt. Hoppas min bok blir en väckarklocka”, var Kjerrströms förhoppning.

De ständigt ökade kommunala utgiftsposterna var en nagel i ögat på Kjerrström. När boken kom ut hade han ännu inte bildat sitt kommunalpolitiska parti, Fria Oppositionen. Han hade sin egen uppfattning om hur en kommun skulle skötas. Det var spara som gällde i alla lägen.

”Alla utgiftsposter bara ökar och så fortsäter man att diskutera verklighetsfrämmande storslagna projekt. Askersund har byggt ett industrihus (AKLA) för 5 miljoner. Det är inte klokt. Vem betalar kalaset”, undrade Kjerrström.

Med facit hand gjorde Kjerrström en total missbedömning. AKLA finns kvar som en stor kvinnoarbetsplats fortfarande. Kjerrström som i ”Kättarprocessen” kallar sig Uddman är bitter i boken. Om lokalredaktörens yrke skrev han: En visshet rotade sig i Uddman, nämligen det förhållandet at en lokalredaktör, journalistikens parias, inte bedöms efter samma normer som en vanlig hederlig människa. Även om han sköter jobbet oklanderligt”.

I sina böcker använde inte Kjerrström de riktiga namnen på politiker och tjänstemän som han gisslade. Men ingen kunde ändå missa vilka han menade. Borgmästaren i ”Sundåkra” kallades för Bernhard Wiktorinus (Viktor Bernhagen), Sixten von Hammarstål var skolchef (Bert Stålhammar), Gustavius Byman ( Karl-Einar Andersson), Teodor Krökman (Gunnar Karlsson), Peder Nederheimer (P-O Holländer), för att nu nämna några av männnen i boken. För att inte åka råka ut för en ärekräningsprocess hade han bett en åklagare granska boken ur juridisk synpunkt. Och han gav klartecken. ”Kättarprocess i liten stad” gav han i eget förlag med egna pengar.

Reportaage från tidningen SE.

Kjerrström och jag hade en del med varandra att göra under årens lopp. Det ledde bland annat till att jag fick ärva hans klippböcker. Hustru Gerda ringde och berättade att det var Johannes önskan. Och då ska man komma ihåg att vi ändå hade haft många heta uppgörelser. Kjerrström kom ofta in efter fullmäktige när han blev politiker och förklarade hur jag skulle skriva. Vet inte hur många gånger jag förklarade att han skulle sköta sin sak och jag min. För att provocera förklarade han många gånger att jag var helt oduglig och en person som böjde nacken för de höga i samhället och slog mot dom små. Han pratade ofta om de små i samhället och jag förklarade åtskilliga gånger att jag kunde berätta lite om det, till skillnad från honom som kom från en rik och känd familj i Askersund. Kjerrström hade problem med det argumentet. Han visste vad jag hade för bakgrund. Inte dålig rent mänskligt, även om det inte var så värst rent materiellt med stugan full av ungar.

På senare år pratade vi om det mesta på ett vårdat sätt. Tycker det var synd att han aldrig skrev en bok om Askersund och om sina möten med olika personer. Det var han duktig på. Och omtyckt av läsarna för. Kjerrström började som sportreporter på gamla Askersudns-Tidning. Som sådan var han en föregångare både att skriva och sätta rubriker. Det är bara att läsa gamla sportreferat. Några gånger skrev vi om samma matcher, jag för NA och han för Östgatacorren. Mina referat var naturligtvis under all kritik, medan hans var utmärkta enligt honom. Det trots att ofta ringde om uppgifter som han missat. En gång rev han sönder en finger vid en bandymatch, så hela anteckningsblocket blev helt nedblodat och oläsligt. Då tog han hjälp av

”odugligen”. Men det var inte så allvarligt menat med alla hårda ord när det gällde mej. Kjerrström tyckte det var han som kunde bandy och Askersund. Unga inkräktare var inget för honom.

Några av Kjerrströms bandyreferat från 40-talet.

Kjerrström klagade på att det inte fanns någon demokrati i Askersund. Men om alla gjort som honom när inte demokratin passar och alla andra har fel, nämligen skriva en bok skulle det komma ut väldigt många böcker. Det är helt säkert.

Hur som helst var Kjerrström en färgklick både när det gällde att skriva och inom politiken. Tror inte att någon politiker i dag drar flera hundra personer till ett fullmäktigesammanträde som han gjorde. Ofta i dag är det bara vännen Kenth och jag som lyssnar. Folk tyckte Kjerrström var bättre än TV…

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med Eric Renstrand i spetsen som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom at handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna.

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Ber att få önska alla vänner en trevlig och lugn Påskhelg! Så kan det se ut i Askersund (bilden) ett ständigt störande surr av kvastar. Jobbigt när man ska ut i påskhelgen och grilla sina två hot dogs-korvar ni vet. Tänkte skriva en insändare om störningen med den klassiska underskriften ”besviken skattebetalare i Askersund”. Vad nu har med den här saken att göra.. Men underskriften är slagkraftig. Men jag har ångrat mej. Det är ändå ett övergående problem om man säger så.

När bilden är tagen? Var det inte förra året, var det året innan. Har svårt att minas årtal. Det kunde också ha varit på 40-talet om jag tänker efter…

Programhandlingen för ”Kulturstaden Askersund” är ute för samråd. Samrådstiden är från den 14 april till den 15 maj. Förmodligen är det kommunens största satsning någonsin. Kommunstyrelsen har beslutat att programförslaget ska ut på samråd, men jag har inte riktigt kläm på vilka som fått handlingarna . Förslaget berör en stor del av östra stadskärnan där nyinköpta Askersundsverken ingår..

Kommunen har inte tryckt upp mer program än nödvändigt. De som har datorer kan hitta handlingarna på nätet. Det är en diger lunta med bilder. Den som tänker ta med luntan som kvällsläsning i sängen bör nog tänka över det hela både en och två gånger. Handlingen är tung att få i ansiktet om man skulle slumra till lite.

Askersundarna i stort får också chansen att säga sitt, det vore konstigt annars. Tisdagen den 3 maj ordnas ett stormöte på hotellet om programförslaget. Största intresset är vad som kommer att hända med tomten där Askersundsverken finns i dag. Att något ska bevaras till eftervärlden som ett industriminne är ganska självklar. Åtminstone för mej och många andra askersundare. Nästan halva stan jobbad på ”AVA” när det begav sig. Och den som inte gjorde det hade anhöriga som jobbade på verkstaden.

Bild från 1909

Askersundsverkens stora produkt. AVA-pannan

Det ska sägas på en gång att jobbet med verkstadsområdet är i ett mycket tidigt skede. Ansvariga vill ha in synpunkter för at kunna göra allt bättre. Och många synpunkter finns det vad jag har förstått. Redan i den här bloggen kan jag säga att namnförslagen för de nya kvarteren inte alls delas av mej. Om det nu har någon betydelse. Förslagen är namn som kvarteret Boo, kvarteret Dahlberg, kvarteret Heidenstam och kvarteret Winnerbäck. Men det är bara förslag än så länge. Som tur är tycker jag. Frågade på kommunen var namnet Winnerbäck kom ifrån. Hade aldrig hört tals om någon konstnär eller författare med det namnet tidigare i Askersunds historia. Svaret var enkelt och mycket långsökt. Sångaren Lars Winnerbäck hade spelat in sin första skiva just i Askersund. Därav av tomtnamnet….

Själv tycker jag att ansvariga på kommunen istället borde hitta tomtnamn med anknytning till området. Svaren, Gjutaren, Franzéns , Alsen , bara som några förslag. Inget ont om konstnärerna och författarna som är nämnda, men det finns redan Dahlberg och Sandelins väg , i Hembygdsgården finns Bertil Boos scen. Det blir lite kaka på kaka Till och med gamle konstnären Trafvenfelt har fått en gata uppkallad efter sig även om han inte har nämts i de här sammanhangen. Och Heidenstam är mera förknippad med Olshammar. Nationalskaldens koppling till Askersund är att hans morfar hyrde ”Agrellska huset” vid Sundsbrogatan ner mot hamnen. På andra sidan gatan ligger Strandhugget i dag. Huset hyrdes som vinterbostad av Heidenstams morfar och han dog också där.

Hur som helst ska det bli mycket spännande att se hur kommunen tänker använda verkstadstomten. Sjöängsskolan ska flyttas dit. Det är väl det som är klart. Vad jag förstår ska det också byggas bostäder på det attraktiva området.

Ett stenkast från verkstadsområdet finns nu också nya bryggor på den plats där gamla T-bryggan fanns

Under en period var kommunens planer att riva Sjöängsskolan och bygga en ny skola på samma ställe. Det var en jättebyggnad med en stor konsertlokal. Ett sådant bygge skulle också ha inneburit att hela kvarteret hade förändrats. Inte minst trafikförsörjningen. I området finns bara villor och ganska trånga gator. Störningarna hade blivit enorma. Som tur var stoppades projektet när kommunen blev ägare till verkstadstomten. Men under en period pratade sig många av de styrande sig varma för jättebygganden. Men det är ju aldrig fel att ändra sig, även om jag förmodar att det hela fört med sig konsultkostnader av olika slag……

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Äntligen brukar någon ropa när Nobelpriset i litteratur tillkännages av den ständiga sekreteraren. Utropet kan nu också användas i Askersund. Om det inte blir rundgång på beslutsordningen kommer Askersunds centralort att få sin första rondell , eller cirkulationsplats som är ett modernare benämning. I dag finns det bara en liten minikopia av en rondell vid Närlundaskolan. Rondellen kommer att byggs vid södra infarten, med start i höst. Det är en efterlängtad rondell.

Läs mer om beslutet på hemsidan under rubriken Kommunala Nyheter

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

Kommunen har uppfört en ny servicebyggnad på Stapelängen i Askersund under våren.

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det bbehövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Fredriksson, Hamn-Sigge och Julius. En 50-talsbild.

Stapelängen på 50-talet

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Under våren har kommunen byggt en ny serviceanläggning på Stapelängen nedanför landskyrkan. Citycampings gäster och båtfararna kommer i fortsättningen at få ännu bättre service. Kioskerna som finns där i dag ska flyttas till bryggföreningens anläggning vid Sundsängen har jag hört. Det innebär också att den gamla logen där borta ska rivas. Bryggföreningen har begärt rivningstillstånd för byggnaden. En ny detaljplan för Stapelängen och hamnen är också på gång. Hamnen har blivit en verklig turistattraktion.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Marknaden runt 1900

Rakbladsförsäljaren i full gång på Askersundsmarknaden. Han var mycket populär med sin udda humor

Bilden är från vårmarknaden 1986. Det hade snöat och Holger Karlsson var bekymrad över hur det skulle bli.

Marknaderna i Askersund är förknippade både med tradition och folkfest. Sedan får den som vill ha vilka åsikter som helst om vad marknadsknallarna har att sälja. Det är en blandad kompott som trots allt lockar mycket folk vår och höst. Och Gustav Vasa ler nog i sin himmel när han blickar ner över stan och ser att marknaderna som han införde år 1550 fortfarande lever. Och att marknadstraditionen förs vidare, vilka förändringar som än sker inne på Rådhuset där besluten tas. Säkert går marknaderna att utveckla på ett trevligt och varsamt sätt.

För ett antal år sedan kom det många pratglada och udda försäljare till marknaderna i Askersund. Den gamle rödbrusige rakbladsförsäljaren lockade själv storpublik till sitt försäljningsbord. För att inte tala om varietén bakom det höga träskranket ut mot Väderkvarnsgatan. Där kunde man beskåda allt från trollkarlar till lättklädda damer. Det senare lockade mycket folk på den tiden. Samma sak visas nu på vilken badstrand som helst, så tiderna har förändrats på det området.

Rakbladsförsäljaren snackade en stund sina förträffliga rakblad, för att sedan bryta med uppmaningen att folk skulle ordna försäljningskön. För det var aldrig någon tvekan om att det skulle bli kö. Försäljaren tillbringade sina välbehövda raster upp vid det kommunala ölcaféet. Efter ett antal raster märktes ölintaget, men vad gjorde det. Rakbladen var fantastiska enligt reklamen. Och bladen blev bara bättre och bättre efter varje rast.

Strax intill torgparken fanns ofta ett artisttält vid marknaderna på 50-talet. Publiken bjöds både på trollkarlar och lättklädda damer.

Bild Eric Englund. 60-talsbild

Bild Eric Englund. 60-talsbild

Marknaderna har förändrats på senare år och vissa gånger till det sämre. Någon kanske behövt sagt ifrån när det blev för mycket ”lekstuga” över det hela. Vid ett tillfälle hade någon fått för sig att ta bort alla stånden på den ”riktiga” marknadsplatsen-torget. Istället hade torget förvandlats till bilparkering. Men det har man rättat till. Vid ett tillfälle användes Strandparken till marknadsplats. Men till det fanns en förklaring. Hamnområdet var under ombyggnad.

Läste att marknaderna numera går i förlust och det är också något nytt. Men det beror på att kommunen lagt ut marknaderna på en extern arrangör. Tidigare var det kommunala tjänstemän som skötte det hela på sin ordinarie arbetstid. Enligt ansvariga var det nödvändigt att lägga ut marknaderna på entreprenad. När jag började skriva om marknaderna första gången var den pensionerade handlaren Erik Jonsson ansvarig. Han gick verkligen in för sin uppgift. Erik tog i med hårdhandskarna mot det som inte följde reglerna. Sedan tog Aste Wikström över det hela med hjälp av en kontorist. Det fungerade perfekt. Aste var samtidigt ansvarig för kommunens skogslag. Minns att både Jonsson och Aste , alltid berättade om hur mycket kommunen tjänade på marknaderna. På den här tiden var Stapelängen inte ens aktuell som marknadsplats. Den platsen fick arrangörerna ta till när försäljningsplatserna på torget krympte, så det var självförvållat.

Enligt tidningarna så är marknaderna just nu en förlustaffär på 60 000 kronor, därför att man lagt ut det hela på entreprenad. Men har inte kommunen en egen Servicecentral som kunde ta hand om det hela? Där finns ett antal duktiga personer i arbetsmarkandsåtgärder som säkert kunde fixa det hela. Det är bara ett förslag och jag är ju ingen beslutsfattare, utan bara en enkel bloggare som kan tycka till. Så här lite utifrån verkar det vara mest besvär att arrangera marknader i dag. Men så är det väl inte….

Bilden är från början av 1900-talet, när det också var kreatursmarknad i Oxgropen

Linus Larsson har hjälpt till med en del bilder. Vidare har Eric Englund sänt över några bilder. Och några har jag själv haft i gömmorna.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

”Askersund i hjärtat” var rubriken på ett kåseri som en tidigare redaktör på Askersunds- Tidning skrev 1969. Då hade redaktören hamnat i Stockholm och hade fått lite distans på sitt jobb i Sydnärke. Men kåseriet är skrivit på ett mycket humoristiskt sätt, men med små lätta överdrifter. Om hur det var att jobba på en liten lokalt tidning. Det gällde att skriva om både stort och smått utan att vara stöddig. Och det har signaturen ”C-son” gjort i kåseriet som jag presenterar i sin helhet. Det ger en bild av vad som var viktigt i småstaden på 50-talet. Kan också passa på att rätta ett faktafel i kåseriet när jag ändå är i gång. Signaturen skriver Stora Bredgatan. Det ska naturligtvis vara Stora Bergsgatan.

Eftersom jag själv jobbat drygt 30 år i ”branschen” känner jag igen mej, även om det har skett stora förändringar. Det är många år sedan det infördes begränsningar på föreningsnotiser. När jag började var det många som krävde att få med saker som att ”överblivit kaffebröd auktionerades bort”. När jag plockade bort sådant och annan returinformation var det många som tog illa upp. Men snart hade föreningsfolket vant sig.

Känner inte signaturen ”C-son” trots att vi jobbat på samma arbetsplats. Har inte frågat om lov när det gäller publiceringen, men jag tror inte han tar illa upp om dagens bloggläsare för ta del av hans tankar kring småstaden på 50-talet.

Håll till godo: