Oves Blogg

Bilden är från 1958. Emil Blomsterhultarn Pettersson med sin dragkärra på Sundsbrogatan.

Blomsterhultarna hämtar mjölk vid butiken vid Stora Bergsgatan

En gång i tiden kände nästan alla askersundare Blomsterhultarn och han i sin tur kände nästan alla askersundare. I bloggen om Stadsparken lovade jag att skriva en särskild historia om Emil Pettersson. Han bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest som jag skrev tidigare. Under många år var han ett inslag i gatubilden med sin dragkärra. Säkert finns det många som minns. Och undrade vem han var. Han började som häståkare, och när Emil slutade med det övergick han till handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med det namnet är inte det sämsta. Själv bor jag på Ugglegatan och Leif Linus Larsson som hjälpt till med bilder bor på Måsgatan. Bara fågelnamn i hela området och det är inte så roligt. Nej Blomsterhult är något helt annat. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där.

Jämsides med jordbruket drev han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästspänd flyttbil , taxi och likvagn. Tre hästar hade Blomsterhultarn i sitt stall och det var fogliga dragare alla tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när Blomsterhultarn skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen. Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap. Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk. Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade han många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen, när han hälsade på, i kväll får ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest hästminnen ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50 kronbor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5 kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde. Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken. Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil Blomsterhultarn verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av Blomsterhultarn var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att utrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan Blomsterhultarn dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några mindre paket till Emil på senare år. Mest för att slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och Blomsterhultarn var ekonomisk.

Blomsterhultarn fyller år.

Holger och Inger Fallgren, på grusvägen upp mot Stadsparken. Den lilla vägen. Till vänster syns Blomsterhult. I dag är huset borta och har ersatts med moderna villor.

Järnvägsparken och i bakgrunden skymtar Blomsterhult. Det närmaste huset till vänster är Hildingsgård (snickeriet)

Det här var historien om Emil Pettersson i Blomsterhult. Tror inte att namnet på tomten har överlevt moderna tider. Och det är i så fall synd. Det är ett vackert namn, liknande Rosenbad i Stockholm. Både jag och Linus tycker att det borde finns kvar.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Bild från 30-talet. Den fina damen med hat är Augusta Cassel

Hembygdsgården på 30-talet

Lusthuset

Karl-Magnus Svensson och Martin Appelgren

Stadsparken i Askersund med Hembygdsgården är ett populärt utflyktsmål. Både för askersundare och ”utbölingar”. En liten idyll. Sedan det från början hånade minitåget börjat gå med turer från hamnområdet har besöksiffrorna kraftigt stigit i höjden. Många gjorde sig lustiga över att Askersund skulle får ett minitåg, men mannen bakom tåget, Alf Höjenberg, hade en liten mera visionär syn än de flesta vid den tiden. Med facit hand är det bara att konstatera att minitåget blev en fullträff. Ett trevligt inslag i stadsbilden och värdefull för hembygdsföreningen.

Vi har plockat lite bilder på händelser och personer kring i Stadsparken. Leif ”Linus” Larsson och jag nöjer oss bara med en liten del av det stora materialet som finns om Norra Vättersbygdens Hembygdsförening. Det skulle bli för omfattande annars. Både ”Linus” och jag är också lite insyltade i hembygdsföreningens verksamhet. Och det är inget som vi skäms över. Snarare tvärtom. Farsan Sven jobbade många år upp i Hembygdsgård. Som grabb fick man gå dit med matsäck. ”Linus” är aktiv med att titta igenom föreningens stora bildarkiv, ta fram gamla bilder och ordna utställningar med bilder. Jag är en passiv medlem som betalat avgiften sedan ungdomsåren. Men de första åren berodde det mest på att farsan sa att det skulle vara så. Nu vet jag bättre och gör det utan påtryckningar.

Norra Vättersbygdens Hembygdsförening bildades den 1 maj 1925 på initiativ av kyrkoherde Karl Bäckgren. Innan dess fanns det dock redan en Stadsparksförening. 1930 började föreningen anlägga en Hembygdsgård. Den invigdes i augusti 1933 av landshövding Hasselrot. Redan från början fanns det 10-tal hus i Hembygdsgården. Sedan har Hembygdsgården utvecklas år från år. Mannen bakom det verket är nuvarande ordföranden Lennart Sondér. Han fick också årets kulturpris av Askersunds kommun för sina gärningar.

Ett udda inslag vid Hembygdsgården är Carl Johans-stenen. Carl XIV Johan var mycket intresserad av när fästningen i Karlsborg byggdes. Vid ett besök vid fästningen 1822 hade han planerat sin återresa över Bocksjö, Igelbäcken och Aspa bruk. Med anledning av det lät bruksägarna i Aspa och lite ”vanligt” folk färdigställa en två meter hög sten med en lite fjäskig inskription till kungens ära. Tyvärr visade det sig at kungen valde en annan väg och då stod bruksägarna och folket där med sin fina sten. Den låg som plansten vid Aspa herrgård till någon i början på 1900-talet upptäckt inskriptionen. Kungens ändrade vägval gjorde att hembygdsföreningen i Askersund kunde resa stenen med sin kuriösa historia.

Kyrkoherde Karl Bäckgren tog intiativet till Hembygdsgården i Askersund

Musik i Hembygdsgården med Georg Pettersson, Sune Lundgren och Nils-Göran Lundfeldt.

Tyra Bäckgren, Agnes Stöök och Hana Ljungqvist. Tuill vänster skymtar Hary Fallgren

Kaffestugan i Hembygdsgården. Eva Wallin, Inga-Lill Wallin och Arthur Wallin

Loftstugan 1920

Till höger på bilden syns systrarna Krigholm

Hugo Stöök gjorde en stor insats för hembygdsföreningen i Askersund.

Kaffestugan i Hembygdsgården

Kulturpristagarna i Hembygdsgården 2006

Landshövding Hasselrot invigningstalade i Hembygdsgården

Åkare Skoog på väg till Hembygdsgården med ett brudpar.

Huset vid Storgatan 41 flyttades till Hembygdsgården och är numera Klockargården

Farsan Sven lagade Hermans tittskåp och en del slitna rullar. Skåpet finns i Hembygdsgården

Trivselkvällarna med Torsten Lundberg drog tusentals personer till Hembygdsgården. Här med ”Kumla-Greven”.

Klassutflykt till Hembygdsgården i början av 30-talet

Samling vid Kaffestugan. Till höger Volmar Lundkvist. Vid sidan om honom Kalle Hammar.

Jag har också plockat fram lite uppgifter om Emil Blomsterhultarn Pettersson. En intressant och känd person för äldre askersundare. Emil betraktades som lite eljest med sin dragkärra. Han bodde i området, och ägde en gång i tiden ett häståkeri. När han sålde hästarna och rörelsen fortsatte han med en dragkärra. Emil hämtade paket vid stationen som han sedan gick runt till stadens handlare med. Det blev någon krona i ersättning. Emil får ett eget blogginlägg, för att det inte ska bli allt för mastigt.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt

Gunild Carling , 1984 vid tradjazzfestivalen i Askersund. Då var hon 9 år och charmade publiken med sitt trombonspel.

Gunhild i dag. Nu finns hon med i olika sammanhang. Senast vid ”Allsång på Skansen”.

Gunhild Carling är en artist som verkligen tagit publiken med storm det senaste året. För någon vecka sedan gjorde hon succé i ”Allsång på Skansen”, med sin musikalitet, humor och framträdande. Bland annat spelade hon på tre trumpeter samtidigt. Och det svängde verkligen. Gunhild utgår från jazzens värld. Hon turnerar också med Diggiloogänget i sommar. Det hinner hon med vid sidan sitt eget 13-mannaband,The Fantastic Carling Big Band.

Gunhild är liksom sina syskon födda in i den svängiga musiken. Pappa ”Cooling” var allmänt känd som Malmös tradjazzkung i sin ungdom och ”The Carling Family”. Familjen har turnerade runt i Sverige och Europa sedan tidigt 80-tal. Carlings har också besökt tradjazzfestivalen i Askersund vid några tillfällen och det är dit jag tänker komma.

1984Gjorde Gunhild stor succé på festivalen i Askersund som 9-åring. Och redan då förstod alla att musiken skulle bli hennes yrke. Hon charmade publiken med sin trombon. Vid det tillfället berättade Gunhild att hon spelat trombon bara i ett år. Mamma Aina omtalade att de brukade spela på Jazzhuset i Göteborg, men att det var roligt att åka runt på festivaler och spela med andra band. Aina upplyste också om att familjen brukade spela tillsammans minst en timme om dagen, efter maten. Musiken var bra för matsmältningen menade mamma Aina.

Kanske några jazzälskande askersundare minns Gunhild från framträdandena i Askersund? Någon kanske sitter framför TV:en och undrar var man sett den musikanten tidigare, men inte vet riktigt. Men det är ursäktat. Hon var ju inte så gammal då. Men det var på festivalen i Askersund om någon funderar. Bildbeviset finns i början på bloggen

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

För fem år sedan invigdes en minnesplatsen över offren vid den stora färjekatastrofen 1828 vid Stora Hammarsundet. Hammarsborna var överens om att göra något vid den unika platsen. En projektgrupp inom samhällsföreningen Hammarslaget, ledd av Torsten Nilshamre, förverkligade planen. Och det gick snabbt från ide till verklighet. Det tog bara nio månader att få allt på plats. Som en brygga med en lång bänk där besökarna kan sitta i den rofyllda miljön vid sjön och titta på båttrafiken. En särskild möbel finns för de som har kaffekorgen med sig . Möjligheten att fiska vid det södra brofästet förbättrades också avsevärt.

Med ganska små medel ordnade Torsten och hans medhjälpare till en fin minnesplats, som i dag är välbesökt. Nu när semesterfirarna intar sjön med sina båtar blir minnesplatsen vid gamla svängbron extra uppmärksammad. Jag var själv där för några dagar sedan och då satt folk ute på bryggan och njöt. Kanske några också tänker lite extra på vad som hände vid platsen.

Det var den 28 april 1828 som den stora katastrofen inträffade. Det här var innan bron fanns. Färjan som fraktade över folk över det smala sundet kantrade, på grund av snedbelastning. 53 personer fanns ombord och 25 av dessa drunknade. Färjan avgick vid 18-tiden från norra sidan av sundet. De flesta var på hemväg från vårmarknaden i Askersund. Färjan var tungt lastad hästar, kärror, vagnar och en del boskap. Man kan också förmoda att det var ett upprymt sällskap som steg ombord efter markandsbesöket i stan.

Kronblomstecknaren Gunnar Persson har gjort omslaget till informationsskriften. Så här kunde färjekatastrofen kunat se ut.

Innan färjan kommit halvvägs brast linan och en oxe föll i vattnet. Flera människor skyndade till för att försöka dra upp djuret. Snedbalansen medförde att färjan kantrade och sjönk. 11 personer räddades av den medföljande båten och 17 av båtar som skyndade till. En del klängde sig också fast vid de simmande djuren. Att ändå så många drunknande berodde på bristande simkunnighet. Det är ingen särskild lång sträcka för en simkunnig.

Katastrofen blev upptakten till att riksdagsmannen för bondeståndet, Daniel Danielsson i Harge, började kampen för att få igång brobyggen över de båda sunden. Danielssons –han är inte släkt med mej- kamp ledde till att rullbron kunde invigas 30 år senare , 1858. Den senaste bron på platsen var en svängbro, som på senare år blev en ren flaskhals vid broöppningen. 1994 invigdes den nya stora bron över Hammarssundet.

Fina skyltar på väg ut till minnesmärket berättar lite om platsens historik och en speciell folder togs fram i samband med invigningen. Från den foldern har jag hämtat en del av mina uppgifter till bloggen. Kronblomstecknaren Gunnar Persson har gjort motiv till framsidan av foldern. Gunars teckning visar hur det kunnat ha gått till vid färjekatastrofen. För på den tiden var det här en katastrof. De flesta av de som drunknade hade hustru och många barn att försörja. Fem kvinnor fanns också med på listan över de omkomna. En av kvinnorna , Stina Nilsdotter , var 33 år och lämnade fyra barn efter sig.

Torsten Nilshamre var den drivande kraften för att få till stånd

ett minnesmärke över katastrofen vid sundet. Här från invigningen.

I en bok som Hammars hembygdsförening gav ut för en del år sedan finns händelsen också beskriven. För den som inte har besökt minnesplatsen vid gamla Hammarsbron, kan det vara värt ett besök. Med bil eller till sjöss.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt.

Båtparad i Askersunds hamn

En hamnbild från 40-talet med järnväg och allt.

Sigge Karlsson var hamnfogde i många år

Sommaren 1994 gick en lång hamnepok i graven. Då försvann posten hamnfogde ur Askersunds kommunens personalrullor. När Sven Carlsson sades upp hade tjänsten funnits sedan 1800-talet. Sven tog över jobbet efter pappa Sigge. Eller som alla sa, ”Hamn-Sigge”. Under många år hade också Bernhard Danielsson det viktiga jobbet som hamnfogde.

När Sven fick sluta var den officiella förklaringen arbetsbrist. Det handlade då en besparing i budgeten med 40 000 kronor. Redan då var kommunerna inne på besparingar, så det som pågår i dag är inget nytt. Minns att Sven tyckte besparingen var en bagatell mot andra kommunala utgifter.

Från mitten av 40-talet och fram till 1960 var Svens pappa, Sigge, hamnfogde i Askersund. Arbetet gick i arv inom familjen. När Sigge avled tog Sven över. Även bostaden gick i arv. Hamnfogde såg till att allt fungerade i hamnen. I jobbet ingick också att ta up hamnavgifter av båtägare som angjorde hamnen

-Jag var med farsan som grabb när timmerbåtarna kom till hamnen i Askersund. Vi bodde i Hamnkontoret (nuvarande Kinaresaturangen). Själv bodde jag 50 år i huset innan vi fick flytta hösten 1992. Kommunen sålde huset så det var bara att packa ihop, berättade Sven för mej i samband med avskedsintervjun som hamnfogde.

Sven hade ett år kvar till pensionen när tjänsten drogs in. Han var en smula bitter över det. Sven tyckte att kommunen kunde ha väntat ett år med uppsägningen. Sven finns inte i livet längre.

Sven Karlsson tog över jobbet som hamnfogde efter pappa Sigge

När Sven fick sluta sitt jobb som hamnfogde i början av 90-talet, var hamnen en lugn och stilla plats. Lastbåtarnas tid var förbi. Förr kom ett antal båtar in för att lasta och lossa varje dag. Det var en tuff arbetsplats. De tekniska hjälpredskapen hade inte gjort sitt stora intåg ännu. I dag har hamnområdet blivit den stora samlingspunkten i Askersund när det gäller nöjesliv, mat, pilsner, glass rökt fisk, våfflor, korv och mycket mera. Tror inte att varken Sigge eller Sven hade haft så mycket emot de senaste årens förvandling. Båda trivdes när det var liv och rörelse i hamnen. Och att få prata med alla gästande båtägare. Lite sorgligt är det att restaurangen med det finaste läget mor vattnet inte är öppen längre. Där gapar ett tomt hål i gatubilden. Uteserveringen där saknas. På något vis måste det väl bli en lösning där till nästa sommar. Gästande turister undrar vad som hänt. Och inte bara dom…

Hotell-Gustav fiskar i sällskap med några grabbar

Gamla kvarnbyggnaden i hamnen finns kvar och sjöbodarna är på gång.

Bilden är från 1953

Bild från 1965

Pråmbygge i hamnen

Skräckskutan fanns i Askersunds hamn under 50-talet. Ibland såg det ut så här. DEn gav verkligen skäl för namnet.

Rune Fredriksson, Sigge Karlsson och Julius Andersson. jobbade med lastning av vedskutorna.

Stapelängen fylld med massaved.

Bernhard Danielsson var hamnfogde i Askersund under många år.

Sedan några år är ångfartyget Motala Express också borta, men där har Bergstens Wettervik ersatt väl. För ett antal år sedan fanns Motala Express och ytterligare en stor passagerarbåt. Hönö var namnet till att börja med när den kom till stan. Min bror Karlherbert fick uppdrag att måla ett nytt namn, Bayard. Vid en av de första turerna med den nya båten gick det snett. Eller snarare rakt in i Klockarholmen några hundar meter från avgångsbryggan i hamnen. Väl tillbaka i hamn var det några elak ynglingar som frågade skepparen om det inte fanns några längre turer. Skepparen som inte var så van vid Askersunds hamn och dess närliggande holmar blev inte glad. Det minns jag tydligt.

Äldre askersundare minns naturligtvis också alla vedskutor som in till hamnen för att lasta och lossa. Hela Stapelängen var fylld med timmer. Och där jobbade folk och slet med de tunga stockarna. Under vinter var det issågning som gällde för många. Hotellet, fiskaffären, bryggeriet och många andra butiker behövde is. ”Gubbarna” sågade och staplade det hela i isdösar som sedan täcktes med sågspån. Men sedan kom frysskåpen och kylrummen och då var det kört för issågarna. Ännu en verksamhet försvann från hamnen.

Som vanligt har Leif ”Linus” Larsson hjälpt med bilder. Och hittar vi flera lämpliga bilder till de olika bloggarna så fyller vi på.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

En bild från 1947. Huset längst ut till höger är Ladan. Bakom husen på bilden har bostadsområdena Närlunda och Lustenrust växt upp.

Närlunda -Korea

Jordbruksområdena Lustenrust och Närlunda i Askersund har på 40 år förvandlats till två stora villaområden. Stig Roos, Nisse Alexandersson, och vilka det nu var som brukade jorden kunde nog inte drömma om dagens villautvecklingen på den bördiga jorden. Men stan köpte in jordarna och började sälja tomter till villabebyggelse. Och det skedde helt utan proteser. Med facit i hand kan man väl konstatera att det var ett riktigt beslut för att kunna utveckla kommunen. Det gjordes ett försöka med villabebyggelse ute på Askersunds by, men efter kraftiga protester från lantbrukare i området hamnade förslaget i papperskorgen.

Kommunen är ägare till ytterligare ett ganska stort markområde i slutningen ner mot Gårdsjön strax norr om Lustenrust. För mej och många andra är det en gåta att man inte gått vidare där med bebyggelse av olika slag. Istället har kommunen lagt alla resurser och tjänstemännens kraft för att utveckla Edöområdet. Varför inte båda? Tomterna på Edö vid Vättern är dyra och kanske inte en realistisk möjlighet för många. Vid Gårdsjön där vägar och vatten redan finns i närheten borde ha blivit mycket billigare villatomter. Det kanske hade varit bra om det funnits valmöjligheter, allt efter storleken på plånboken. Något som passat alla. Och en tomten vid Gårdsjön är inte det sämsta. Jag är själv uppväxt vid sjön. Och där har till och med spelats viktiga bandymatcher.

Vid Gårdsjön äger kommunen mark som vore lämplig för villabebyggelse. Men politikerna har inte satsat på det området.

Viktiga bandymatcher har spelats på Gårdsjön i kanten av Lustenrustområdet. Här en match mellan IFK och Waggeryd, som hemmalaget vann. På bilden Hasse Bergsten och Garvis Gustavsson. Segern ledde till allsvenskt spel.

IFK Askersund hade en gång i tiden sin idrottsplats i närheten av Väderkvarnsbacken

IFK:s fotbollslag på Närlundavallen

Men jag är inte någon politiker, så jag vet nog inte riktigt hur det ska vara. Får nöja mej med att rösta på dom som vet. Jag och Leif Linus Larsson vill bara med hjälp av bilder och lite text upplysa om vad som förekommit i områdena Närlunda och Lustenrust. Vi både bor strax intill varandra på Närlundaområdet och har gjort det sedan i slutet av 60-talet och början på 70-talet.

Något av det största som hänt är den stora ungdomsturneringen i tennis på Närlundaområdet som Leif ”Linus” ordnade under många år. Det vimlade av ungar som ville vara med. Och det kom ynglingar även från andra bostadsområden. ”Linus” hade också skaffat fram priser i massor med lite hjälp av några andra föräldrar. Man kan säga att det var sommarens höjdpunkt för ungarna i området. Turneringen väckte också stor uppmärksamhet på distriktsnivå. Till att börja med var det bara säckar som nät, men efter något år dök dåvarande landslagstränaren Thomas Eklund upp i området för att lämna över ett ”riktigt” nät till allas stora lycka. ”Linus” såg också till att en isbana spolades upp i området. I dag finns det ingen liknande eldsjäl i området. Det skall väl också sägas att det här vara före datorernas intåg bland ungdomarna.

Närlunda Open i tennis

Roger Adolfsson och Leif Linus Larsson

Närlunda -Lundby i fotboll i miten på 70-talet

Sven Sandberg Lustenrust

Far och son Johansson hjölps åt att bygga på Närlunda i slutet på 60-talet

Tovio Björn bygger sit hus på Närlunda.

Åke Karlsson bodde på Lustenrust

Helga Andersson i mitten bodde i kanten av Lustenrust. Här i sällskap med bokbindare Holm

Gunnar Karlsson i Gustavslund och Håkan Holman

Eveborgarn och Närlundabon Stig Roos, utanför fiskaffären i Askersund,

Bäckatorp norr om Lustenrust

Malmkvist i Bäckatorp på väg hem med sin cykel.

Närlundabon Nisse Alexandersson vid isdösen i Askersunds hamn. Till höger Julius Andersson som bodde i kanten av Lustenrust.

Taxichaufför Rune Skagerlund bodde på Lustenrust en gång i tiden. Här i sällskap med kollegan Gunar Friman.

Annars tuffar det på i de båda villaområdena som alla andra liknande områden. Några säljer sina hus och nya flyttar in. Mer dramatiskt än så är det inte. Om det inte dyker upp en älg som i vintras.

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Gårdsjögatan norr ut på 50-talet. I förgrunden den öppna soptippen och i bakgrunden cemnetfabriken i slutet på gatan.

Järnvägen för banan Laxå –Norrköping skulle en gång i tiden dras där flerfamiljshuset Ladan ligger i dag, i korsningen Gårdsjögatan-Loggatan. Tomten var bokad till stationsområde. Banan skulle sedan dras vidare över Viken vid Askersunds by och vidare mot Laxå. På området fanns en stor nybyggd loge. Men som alla ser i dag, det blev inte något järnvägsbygge. Istället blev det hus. Det blev för mycket tjafs kring järnvägsbygget, så planerna gick i graven. Vännen Leif Linus Larsson har letat fram en gammal tidningsannons som talar sitt tydliga språk. Tror inte många vet att det fanns så långt framskridna planer på ett stations-och järnvägsbygge just i det området. Men nu vet alla det som läser bloggen.

Den här gången satsar vi på Gårdsjögatan. Linus har letat fram bilder och några har jag plåtat själv. Gatan är lång och det finns mycket intressant att hämta där. Bilderna talar sitt tydliga språk. En del kändisar har bott utmed gatan, som Levi Karlsson ”den blyge”, för att nu nämna någon. Längst norr ut på gatan mot Väderkvarnsbacken hade också IFK sin idrottsplats en gång i tiden. En lokal storindustri fanns också norr ut på gatan, Askersunds cementfabrik. Företaget tillverkade cementplattor och andra artiklar i cement som villaägarna i området behövde. Minns själv att ägaren körde runt med sin truck i Närlundaområdet och lastade av cementplattor av alla de slag. Det var i slutet på 60-talet Närlundaområdet hade just tagits i anspråk för villabebyggelse. Och sedan fortsatte byggandet i närliggande områden. Ägaren måste ha gjorts en förmögenhet under den perioden. Nu är nya stenläggningar på gång igen, men då handlar det inte om cement, utan om riktiga stenar. Fabriken som inte var någon höjdare när det gällde arbetsmiljön finns inte kvar i dag. Intill där den gamla fabriken låg, finns i dag den så kallade ”farfarsbacken” där massor av barn håller till på vintern med pulkaåkning. Även den backen var hotad. Det skulle bli hus även där, men stoppades av aktiva föräldrar som ville ha backen obebyggd.

Farfarsbacken. Vintertid ett paradis för barnen.

Ett annat företag vid gatan var också Einars möbler. Lokalen, en stor röd byggnad upp mot Närlundaområdet, finns fortfarande kvar. I slutet på gatan upp mot Väderkvarnsbacken fanns under många år en stor soptipp dit stans allt skräp kördes. Det var en väldigt blandning av sopor och latriner som tömdes där och täcktes med jord. Som jag minns hade råttorna ett paradis där. Mins att folk gick dit med sina luftgevär för at pricka de stora feta råttorna där. I dag finns det ett promenadstråk över den gamla tippen och längst ner i dalen strax intill det naturskyddade området finns även i dag en stor tipp, där kommunen och allmänheten tippar trädgårdsavfall. Undrar vilka undersökningar som gjorts av det området? Hur som helst har det blivit ett populärt vandringsstråk från Närlunda och Lustenrust över till Väderkvarnsbacken och Askersunds by. Och jag har inte märkt på mina rundor att marken sviktar där. Det gamla avfallet har tydligen satt sig..

Einar Gustavssons möbler fanns vid Gårdsjögatan. Här visar Einar -som slöjdlärare-Birgitta Pettersson hur det går till. Byggnaden finns fortfarande kvar.

Måklaren Allan Skyrberg var en av många profiler som bodde vid gatan.

EFS-kyrkan

Team Orion har sitt ursprung i EFS-kyrkan. Här Håkan och Else-Britt Elf. I bakgrunden Hagström

Team Orion

Einar Karlsson, en profil på gatan. Bilden är från 60-talet.

Eskil Andersson

En annan profil vid Gårdsjögatan, Levi Karlsson ”den blyge”.

Bil-Sigge Karlsson

Polis Verner Karlsson med en inlämnad moped vid pensionatet vid Gårdsjögatan.

Taxiägare Oskar Gustafsson, bodde vid gatan

Ingvar Björk vid Einars möbler

Norra kyrkogården. I bakgrunden Väderkvarnsbacken

Astrid Fingal vid Gårdsjögatan 25

Cementfabriken

Adressen till min hemsida är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Utsiktstornet på Staplaberget i Snavlundaskogarna. Det invigdes 1994. Det hade funnits ett torn tidigare på berget som rasat ihop. Hembygdsföreningen i Snavlunda såg till at det kom upp ett nytt med hjälp av ALU-jobbare

För er som vill betrakta världen liten från ovan har jag et bra tips. Besök utsiktstornet Staplaberget i Snavlunda. Vid klart väder kan man se sex kyrkor, Askersund långt där borta och Kvarntorpshögen vid Kumla åt andra hållet. När tornet var färdigt 1994 var jag på plats. Då fick man ta sig dit på slingriga skogsvägar, bland annat förbi Döberg. Ett namn som fick mej att reagera lite, men det finns ju så många namn… I dag tar man sig till utsiktstornet på en annan och bättre väg från andra sidan skogen vid Bredberg.

Staplaberget är Snavlundas högsta punkt med sina 216,6 meter över havet. Lägg sedan till nio meter, så kan alla förstå att utsikten är imponerande. För länge sedan fanns det ett torn på berget, men det hade rasat ner. I början av 90-talet väcktes tankarna hos medlemmarna i hembygdsföreningen om att bygga upp tornet igen. Så blev det också .Med hjälp av folk från ALU. Arbetsförmedlingen ordnade så ett arbetslag från ALU-verksamheten kom ut till Staplaberget för att hjälpa till med bygget. Vad jag vet finns inte ALU-hjälp i dag. Alla ska ha ”riktiga” jobb, även om det inte finns några. Men jag är ingen politiker som kan svara på hur det hela är tänkt. Helt klart är dock att hembygdsföreningen och alla som tycker om utsikter hade stor hjälp av ALU-verksamheten. De lokala företagen , Torpa trä och Skyllbergs Bruk, skänkte virke och spik till bygget.

Under några vårveckor 1994 spikade ALU-gänget ihop tornet under överinseende av byggkunnige medlemmen Stig Pettersson. Han stod själv vid Torpa trä och spikade ihop själva tornet. ALU-gänget bestod av Christer Sandström , som var van vid höga höjder. Innan han blev arbetslös utförde han skorstensarbeten på höga höjder. Lite knepigare var det för Christer Johansson. Från sitt gamla arbete i Zinkgruvan var han van vid med att gå 800 meter under jorden. Men det gick bra för Christer att gå åt det motsatta hållet. Den tredje i gänget var Urban Eriksson.

Den 12 juni 1994 invigdes tornet. Då hade Stig Pettersson, ALU-gänget och hembygdskämpen Elof Zetterberg också hunnit med att snickarna ihop en trevlig utemöbel att sitta på för besökarna. Många behöver säkert pusta ut efter klättringen upp i tornet. Själv har jag ingen kontroll på hur välbesökt tornet i Snavlundaskogarna är? Men det kanske är någon som vet? Själv har jag bara varit där en gång i samband med ett reportage. Och det är alldeles för dåligt. Jag skäms och måste bättra mej. Men jag känner många som varit där under årens lopp.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle vara trevligt.