Oves Blogg

Anders ”Lillen” Eklund besökte mej på redaktionen för några år sedan. En trevlig kille att prata med. Och han nekade aldrig att ställa upp på bild. Även om det var inne på redaktionen. Skärtorsdagen kom det sorgerliga beskedet att ”Lillen” avlidit.

Ännu en stor tungviktsboxare har gått ur tiden. Skärtorsdagen kom besked om att förre Europamästaren , Anders ”Lillen” Eklund, kastat in handduken för gott. Förra året avled förre världsmästaren Ingemar Johansson. Den senare har jag bara sett på uppvisningsmatcher. ”Lillen” har jag däremot träffat privat när jag jobbade på tidningen. Han kom i sällskap med gode vännen Sören ”Snidare” Niklasson.

”Lillen” var en mycket vänlig och sympatisk man. Det var inga problem att få honom ställa upp på några boxningsbilder inne på redaktionen. Och prata om sitt liv och karriär. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. ”Lillen” var utbildad snickare. Ett yrke som han gick tillbaka till efter boxningen. Vid sidan av boxningen var musiken ett av hans stora intressen. Han skrev countrysånger, turnerade ibland och var medlem i ett band.

”Lillen” hade problem med hjärtat och var nog lite orolig för det. Hans två bröder hade dött av hjärtsjukdomar innan de fyllt 50. Och det var också hjärtproblem som ledde till hans död enligt tidningarna.

”Lillen” Eklund blev Europamästare två gånger om på 80-talet. Han rankades då som en av världens 15 bästa tungviktsboxare. Sin sista match gick han i maj 1990, då han poängbesegrade engelsmannen Garing Lane i Danmark.

Trots framgångarna var ”Lillen” lite besviken på att han aldrig fick något riktigt stort erkännande som boxare. Världsmästare Ingemar var föga imponerad av ”Lillens” boxningskunskaper, trots EM-titlarna. Det grämde ”Lillen” en aning skulle jag tänka mej. Själv sa han till mej att han inte brydde sig…

Personligt är jag glad över att ha träffat honom. En ”vanlig” hygglig kille, till skillnad från många egotrippade personer jag mött som journalist. Och då har inte de flesta av dem varit i närheten av ”Lillens” framgångar i ringen.

Herman Andersson med sitt tittskåp

Farsan Sven med Hermans tittskåp. Han renoverde det slitna skåpet och bilderna vid ett tillfälle.

I hembygdsföreningens fina samlingar finns Herman Anderssons tittskåp. Det är ett unikt föremål och en unik person som kommer att uppmärksammas i en kommande bok som hembygdsföreningarna i länet kommer att ge ut. Det meddelads vid hembygdsföreningens årsmöte för någon vecka sedan.

Anledningen till att jag själv just nu skriver om ”Herman med tittskåpet” är att jag på nära håll som ung konfronterades med det unika tittskåpet. Upplysningen vid årsmötet fick mej att minnas tillbaka på tiden jag bodde hemma vid sjön.

Farsan Sven som var en mångsysslare fick nämligen uppdrag att laga upp skåpet och fixa till trasiga bildrullar. Tror det var på 50-talet. Vi hade skåpet hemma i huset vid Gårdsjön. Men vad som var på rullarna brydde jag mej inte så mycket om. Jag hade andra intressen, som att spela bandy på sjön, eller ligga i vattnet och blaska under sommarmånaderna. Men jag har kollat i skåpet i Hembygdsgården där det står nu så jag vet. Kanske det mesta unika föremål som finns där…..

.

Herman med tittskåpet reste runt i Sverige med sitt skåp. I sitt unika tittskåp visade han unika händelser från stora världen. Enligt kännare var Herman från torpet Skogsbrynet i Aspa en orolig själ, ja en tragisk produkt av Fattigsverige. Tusentals människor har lyssnat och gjort spe av hans föredrag till bilderna. Men många har också med spänning tagit del av hans bilder.

Herman påstod vid några av sina bildvisningar att han i det närmaste hade en stol reserverad i Svenska Akademin. Men dit nådde han tyvärr aldrig. Herman föddes i det lilla torpet 1861 där han bodde med sin mor. Det var meningen att han skulle bli skräddare, men han nådde aldrig några stora framgångar i yrket. Han var mera intresserad av matsäcken, samtidigt som han ondgjorde sig över arbetets förbannelse.

”Herman med tittskåpet” var enligt gamla källor en verklig kvinnokarl. Det var också kvinnor som lockade bort honom från vardagen. Han tog tjänst vid ett tivoli som utropare. Efter det så byggde han sitt berömda tittskåp. Han reste sedan runt och visade sina bilder. Ett verkligt klipp gjorde han i samband med bärgningen av Per Brahe vid Hästholmen 1922. Bärgningen utvecklades till rena nöjesplatsen. Den sommaren tjänade han grova pengar med sitt tittskåp.

På rullarna i tittskåpet finns bland annat Titanics undergång, Jerikos murar och ett besök i sultanens harem. Den senare rullen med lite lättklädda damer var mycket populär. Det finns massor av historier runt hans bildvisningar. En av historierna om Herman är från ett tysk-engelsk sjöslag på Nordsjön. Han hade skaffat sig en bild av en del krigsfartyg, men för att spetsa till historien utropade han med stort engagemang.

-Där till vänster ser ni engelska kryssaren Nottingham som just sjunker med aktern före!

Då planschen visades fanns inget sjunkande fartyg, så folk började protestera.

-Jaså, ser ni ingenting, kommenterade Herman, ja då har den väl redan gått till botten.

När Herman skulle fylla 70 visade han sitt verkliga födgeni. Han samlade själv in pengar på en lista som skulle gå till firande av hans högtidsdag. Herman avled 1937 och då bodde han Norbergahemmet i Askersund. Graven finns inte kvar. Den är utjämnad och igenväxt.

Historien som jag nu berättat hade jag inte klart för mej när Hermans tittskåp fanns hemma i det lilla huset vid Gårdsjön för renovering. Då kanske jag hade varit mer intresserad av ett gammalt skåp som bara tog plats. Men jag har tagit igen det nu genom berättelser och gamla artiklar. Och som nämnts, jag har också kollat i tittskåpet.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Under rubriken Kommunala nyheter på hemsidan har jag skrivit lite om Oxgropen. Där finns också ett antal gamla fina bilder som Linus bidraget med. Adressen är:

http://ovedanielsson.se/index.html

När det gäller artikeln om OAS kommer det ytterligare några bilder. Men det var krångel med att få in bilder på söndagskvällen.

Här kommer de utlovade bilderna på OAS:

Bengt Pettersson och Maja Karlsson inne på OAS

Birgit Olsson plockar tyger på OAS

En bild från början av 1960 talet då OAS fanns kvar i stan

Bengt Pettersson och Maja Karlsson

Birgit Olsson

Askersunds-Tidning skrev 1947 att ett av stadens mest välkända hörn låg i korsningen Storgatan-Sundsbrogatan, där Lek och Bo finns i dag. Och det är väl fortfarande ett känt hörn, åtminstone för alla barn som längtar efter nya leksaker. Som tur är finns det också en del artiklar för vuxna. Ingen behöver lämna butiken tomhänt. På den tiden disponerade klädbutiken OAS större delen av lokalerna ut mot torget.

Anledningen till att gamla AT uppmärksammade OAS just då, var att det hade förflutet 65 år sedan Otto August Olsson lade grunden till företaget. Vid den tiden var Ottos son Simon chef för firman. Det här hänt mycket i OAS-huset genom åren. Och nya förändringar är på gång. Lek och Bo ska byta ägare. Själv kommer jag inte ihåg mer än hälften av vad som hänt. Men det kanske finns någon som läser det här och kan fylla på?

Förr låg det en bokhandel i huset vid sidan om där Lek och Bo finns i dag. Där finns Letex i dag. Som jag minns har det nog mest varit klädeshandlare i lokalen genom åren. När den branschen började svikta slängde ägarna in handduken för gott. OAS hade på sin tid både dam-och herrkläder. Företaget var framgångsrikt, men det var innan folk kunde åka till Marieberg och Motala och handla kläder. De flesta hade fullt upp att bara ta sig in till stan från nuvarande kommunens ytterområden på den tiden. Letex verkar dock ha hitta sin nisch, som det heter på ett lite mera affärsmässigt språk.

En man som hette A G Lindborg drev klädesbutiken vid torget innan OAS tog över. Lindborg drev sin rörelse med framgång, även om han råkade ut för en del otrevliga saker. Som inbrott. Jo det fanns inbrottstjuvar även på den tiden, om nu någon mot förmodan inte trodde det. I en tidning från 1911 kan man läsa att Lindborg drabbades av ett inbrott i sin butik. Någon hade tagit sig in och stulet ”en kavaj, ett par korderjosbyxor(?) , strumpor, samt växelkassan”. Värdet på stöldgodset låg runt 25 kronor. I växelkassan låg en femma. Tjuven hade brutit sönder det stora hänglåset på affärsdörren med ett järn som hade stulits hos en Eriksson i Stadskvarn strax norr om Askersund. Samtidigt tog sig tjuven in den intilliggande bokhandeln med falska nycklar. Där blev bytet 50 kronor. Tidningen var helt säker på tjuven kände till brottsplatsen mycket väl. Brandvakten Karlsson och postbiträdet Malm hade på natten också uppmärksammat en person som med raska steg gick in i en port. Lindborg uppgav i sin efterlysning på tjuven att den stulna rocken var av” gråmelerad doffel med blått cheviotfoder och byxorna av smårandigt tyg”.

Vem var då Otto August Olsson, som såg till att OAS fanns så många år vid torget i Askersund? Han föddes i Borås, var annars för en textilhandlare ?

Redan vid 12 års ålder började hans affärsbana då han gick från dörr till dörr i Borås och sålde småprylar ur en korg. Efter några år erbjöds han plats hos en handlare i Toarps socken. Handlaren hade ett 20-tal ”drängar” som gick runt på bygden och sålde allt från bomullstyger till schalar. Otto August hade hela tiden siktet inställd att bli egen förtagare. Han sparade en liten slant och köpte in ett litet lager av varor.

På 1860-talet öppnades Borås –Herrljunga järnväg till Otto August stora lycka. Han kunde med järnväg ta sig ut i Sverige på marknader och torgdagar. År 1881 köpte Otto August en jordlott strax norr om järnvägsstationen i Hallsberg och där lade han grunden för sitt företag. Han byggde en gård på sin jordlott, där det fanns en depå av varor. Därifrån drog han sedan ut på marknader och torgdagar . Så småningom hittade också en del kunder till depån i Hallsberg. Senare blev det också butiker både i Hallsberg och Askersund.

Bokhandeln i grannbutiken till OAS drevs under många år av originelle Josua Larsson. Han var inte mycket för att folk stod länge och valde mellan böcker, vykort och andra varor. Josua var lite otålig och påpekade också ibland att det var dags att bestämma sig. Han sålde också penninglotter som var en mycket stor sak på den tiden. Det var långt före skraplotternas tid. Minns jag rätt var det dragning den 15 i varje månad. Då var det alltid stor uppståndelse hos Josua. Var det någon askersundare som kammade hem högvinsten ?

Bokhandlare Josua Larsson. En verklig Askersundsprofil

Mitt emot bokhandeln ute på torget hade föreningarna sina lottkiosker. Minns att Josua gisslade lottförsäljarna hårt. Han tyckte det var ”skitlotter” som bara gav lite kaffe i vinst. Annat var det med hans lotter som kunde ge miljoner. Josua tyckte att folk skulle strunta i ”skitlotterna” och istället samla ihop pengar till en ”riktig” lott hos honom.

Det är trevligt att det finns butiker som fortfarande går bra i OAS-huset. Och bra för askersundarna. Men visst kunde man byta ut de fula glättiga skyltarna som finns ut mot torget i dag. Det är bara att titta på gamla bilder, eller slänga ett getöga bort mot café Tutingen. Där finns en ”riktigt” skylt. Synd med fula skrika skyltar på gamla fina trähus var de än finns. Tycker jag…

Som vanligt har grannen och vännen Leif Linus Larsson hjälpt till med lite bilder.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Kerstin Eliasson Åmmeberg är en mycket duktig textilkonstnär. Hon har också hederas med kommunen skulturstipendium för sina insatser på området.

Kerstin och Urban har byggt ett eget tehus på tomten.

Hönshuset hemma hos Kerstin och Urban i Åmmeberg går helt i kinesisk stil

I mina bloggar har jag skrivit om ett antal duktiga konstnärer. Här kommer text om ytterligare en sådan, nämligen Kerstin Eliasson i Åmmeberg.

I kanten av Kärraskogen i Åmmberg har textilkonstnär Kerstin Eliasson och hennes Urban funnit sitt drömställe. Mitt i den svenska barrskogen har de förutom en vävstuga, övernattningsstuga också skapat ett äkta kinesiskt tehus. Och det är inget fuskbygge. Det är byggt på kinesiskt vis. Materialet är direktimporterad från Kina. Det är ett unikt och vackert bygge. Urban har också byggt ett hönshus i kinesisk stil.

Kerstin har besökt Kina ett antal gånger. Urban har också varit med på en del resor. För att bygga ett äkta kinesiskt tehus måste man besöka landet på plats och se hur det är byggt. Urban är en händig karl med och med en bakgrund som murare så har han löst det hela på ett imponerade sätt. Kerstin älskar både landet Kina och människorna där. För några år sa Kerstin till mej att hon inte skulle ha något emot att bo perioder i Kina.

”Kanske jag blir kines i mitt nästa liv. Vem vet”, skämtade hon en gång .

I mitten på 70-talet startade Kerstin med textil –och kursverksamhet i sin vävstuga i Åmmeberg. Den verksamheten pågick fram till bara för några år sedan. Då tyckte hon det var dags att helt ägna sig åt sina egna intressen. Och det har hon många. Kerstin har gjort sig ett namn som textilkonstnär med alla sina vackra vävar. Hon har också hedras med Askersunds kulturnämnds kulturstipendium bland annat för att hon medverkat till att rädda gamla textila hantverkstraditioner.

Kerstins Urban är murare till grunden och en händig karl som lärt sig bygga hus i kinastil

”Jag har alltid varit textilintresserad. Redan som liten flicka såg jag mormor väva. Sedan började jag väva själv. När vi köpte stället i Kärra uppfylldes en gammal dröm. Urban byggde en vävstuga och det var också en dröm som gick i uppfyllelse”, har Kerstin berättat.

Massor av människor har gått vävkurser för Kerstin genom åren. Problemet för henne ibland var att kunna med sina egna vackra vävar. Hon har själv tagit fram en ”Kärraduk”. Det finns en duk för varje årstid. Plagiat är inget för henne.

Allmänheten i stort har också ska kunna ta del av Kerstis kinaresor. Hon haft föreläsningar, visat bilder och deltagit i en rad utställningar med sina vackra vävar. Det har varit mycket uppskattat.

Naturligtvis har Kerstin sparat några vävstolar om lusten skulle falla på. Men hon känner det inte längre som ett måste. Bara när det är riktigt roligt. Tyvärr finns alltid en massa måsten som måste uppfyllas.

Kerstins pappa Bertil Rosén var under många år en mycket populär kyrkoherde i Hammar. För några år sedan gavs det ut en bok om hans liv.

Bilden är från boken om kyrkoherde Rosén. Hela familjen samlad med Kerstin längst till höger.

Själv har jag känt Kerstin i många år. Men så senare har det blivit lite närmare. Vi har bundit böcker tillsammans hos Bertil Sandén i Åsbro. Till och med har vi stått vid samma bokbindarbänk och då har samtalen inte bar handlat försätt, pärmar och bindningar. Vi har dryftat det mesta i vardagen. Och det har varit trevligt. Precis som hennes blogg ”Mormors blogg”. Kolla på den!

Till den här bloggen har jag också snott några bilder från hennes blogg. Och jag vet att hon inte blir arg för det.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt.

Bilden är plåtad dagen innan Olga Bolling fyllde 100. Året är 1980.

Olga fyllde 70 och då fanns den här bilden i Askersunds-Tidning. Året var 1950

Olgas bror Theodor var en riktigt kändis. Han införde Bostonvalsen i Sverige med sin orkester. Han fick också namnet ”Boston-Kungen”.

Många kommer med i tidningen för första gången när de fyller 100 år. Ordspråket lyder att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Men i det här fallet är det i längsta laget tycker jag. Men när det handlar om 100 år då är födelsedagen ett givet inslag i tidningarna. Efter 100 finns det ingen gräns på det hela. Då kommer tidningarna varje år.

Som journalist vet jag hur det är. En del hundraåringar som jag skrivit om har varit väldigt pigga och alerta. Men det finns också fall där släkten har varit mest intresserad, medan födelsedagsbarnet har varit helt ovetande vad uppståndelsen har berott på. I sådan fall nekade jag att ställa upp. Det måste finnas en viss värdighet även om man fyllt 100 och inte hänger med riktigt.

Den piggaste 100-åringen jag träffat på under min ganska långa journalistbana var Olga Bolling. Hon hade varit bosatt större delen av sitt liv i Åmmeberg, men på senare år fick hon ett rum på Norra Bergens äldreboende. Och där trivdes hon mycket bra.

”Jag känner mej väldigt pigg och kry. Visserligen är jag lite yr i huvudet just nu, men det beror nog mest på att jag nyligen kommer från damfrisörskan. När man fyller 100 år måste man var fin”, förklarade hon för mej inför intervjun.

Minns att jag besökte henne på rummet vid Norra Bergens äldreboende dagen före ”den stora dagen”. För de flesta Sydnärkesbor var Olga Bolling ett mycket känt ansikte. Hon hade bott själv i sin villa i Åmmeberg och sin stora trädgård fram till dess hon flyttade till stan. Någon gång i veckan tog hon då också bussen in till Askersund för att göra sina veckoinköp. När hon kom till stan följde personalen med henne ut och handlade.

Olga var förr och uppväxt i Åmmeberg. Fadern hette Theodor Pinet och kom till Åmmeberg från Belgien i mitten på 1800-talet. Pinet arbetade som tjänsteman vid gruvbolaget. Så småningom fann Theodor sin hustru Alma Malmström. Förutom Olga fick de ytterligare fyra barn. Broder till Olga var den kände pianisten Theodor Pinet, som också gick under namnet ”Boston-Kungen”. Som ung flicka var Olga bosatt i Frankrike några år. Trots att det var i ungdomsåren pratade hon fortfarande flytande franska när jag träffade henne.

1909 gifte hon sig med bokhållare Ivar Bolling. Hon var då 29 år gammal. De fick tre söner. En av sönerna heter Sten och är fortfarande mycket aktiv som konstnär. Ivar avled 1973, då 90 år gammal. Makarna Bolling hade då varit gifta i 64 år.

Standardfrågan till en 100-åring är hur man ska leva för att bli så gammal och fortfarande vara alert? Och förbli klar i huvudet? Den frågan ställde jag naturligtvis också till Olga.

Anders Foglander har sänt över den här bilden till mej. Han brukade klippa gräset åt Olga och då spelade hon för honom på pianot ibland.

”Det är bara att arbeta och hålla igång. Arbete och åter arbete är den bästa medicinen. Redan som flicka fick jag hjälpa pappa i trädgården och det fortsatte jag själv med i alla år trots att trädgården i Åmmeberg var stor. En liten whiskey om dagen gör inte saken sämre”, förklarade Olga , för mej.

Förutom trädgårdsarbete, var Olga mycket intresserad av arbetet i Åmmebergs lottakår. En gång fick hon som kårens representant till och med fara upp till Stockholm och medverka i det populära TV-programet ”Hylands hörna”. Det var hon stolt över

100-årsfesten firades i hemmets samlingssal Näckrosen med massor av uppvaktare. Olga fick vara med om ytterligare födelsedagar, men då var inte jag på plats. Tycket jag hade gjort mitt inför Olgas 100-årsdagen. Men det var ett av mina bästa minnen på ett födelsedagsbarn som ändå kommit lite till åren….

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Märtha Gustafsson. Bilden är från 1945. Husen i bakgrunden är rivna.

Sundsbrogatan på 50-talet med Grand till höger.

Till vänster ägaren Einar Andersson och längst fram fru Annie

Annie Andersson och bagaren Oskarsson

Grand konditori vid Sundsbrogatan var en gång i tiden Askersunds stora inneställe när det gällde att fika och köpa bröd. Åtminstone på dagtid. På kvällarna var det andra fik som gällde. Stället låg strategiskt i sparbankshuset. Grand hade en mängd stamgäster som kom varje dag.

Busschaufförerna var ett givet gäng. En annan stamgäst var konstnären Folke Dahlberg. När han inte fanns på sin ö ute Vättern, tog han alltid en halv kaffe och en bulle på Grand. Mina starkaste minnen är när morsan Gunborg hade varit till stan och handlat med sig mandelkubbar eller någon bakelse från Grand. Då var det fest nere vid Gårdsjön. När jag blivit lite äldre var Grand ett givet fikaställe.

Tyvärr försvann Grand konditori i början på 80-talet. Annie och Einar Andersson drev rörelsen med framgång under många år. När stället bytte ägare gick sämre. Senare skulle banken ta över hela huset och då fanns det inte plats för ett konditori. Många askersundare tyckte det var bedrövligt. Grand var ett ställe som alltid funnits för många. Under sommarmånaderna drev Grand också servering på berget i Stadsparken. Huset finns kvar på berget, men har på senare år blivit skolmuseum.

Förr i tiden var det inte fult att röka som i dag. Inne på konditorierna låg röken tät . Det bröd som gästen inte orkade med räknades av när det var dags för betalning och togs kanske fram när det var dags för nästa gäst. Det var aldrig någon som klagade över att brödet luktade rök. Åtminstone var det så på Grand konditori i Askersund i mitten av 40-talet. Det berättade Märtha Gustafsson en gång för mej. Hon arbetade där som servitris. Märtha var 18 när hon flyttade från Skyllberg till Askersund. Senare bosatte hon sig i Kumla.

”Jag trivdes bra med kamraterna, men inte med bostaden. Jag som var bortskämd med eget rum hemma fick dela bostad med en annan tös. Och det var inte roligt. Jag hade 70 kronor i månadslön, plus fri mat och bostad. Sen fick jag dricks så jag blev ”uppskattad” till 125 kronor. Förmiddagspasset började klockan sju och pågick till sena eftermiddagen. Kvällspasset började klockan elva på förmiddagen och slutade klockan tio på kvällen. På söndagarna var det stängt mellan elva och tretton. Då skulle folk gå i kyrkan” berättade Märtha.

Konstnären Folke Dahlberg var en av många stamgäster på Grand. Han tog alltid en halv kaffe och bulle. Och så rökte han mycket till det.

”Det var noga med att vi hade vit blus och svart kjol. Det var innan nylonrockarnas tid. Och att vara utan strumpor var inte att tänka på. En av stamgästerna på Grand var konstnären Folke Dahlberg. Han beställde alltid en halv kaffe och en bulle. Han rökte väldigt mycket, minns jag. Då och då dök hans fru upp på konditoriet för att få tala med honom. Hon var textillärare i Askersund , medan han mest vistades ute på Vättern. Deras träffpunkt var konditoriet”, Upplyste Märtha.

”Det var ruschigt värre på populära Grand. Inte minst på fredsdagen 1945. Att kriget var slut skulle naturligtvis firas med kaffe och tårta. Helt annorlunda var det den dag då andra världskriget bröt ut. Jag mins att en grannfru hamstrade toppsocker medan en annan tog ut alls sina pengar från banken. Hon var rädd att staten skulle konfiskera alla pengarna”, berättade Märtha.

Under många år drev Grand kaffestugan uppe i Stadsparken. Stugan fins fortfarande kvar på berget.

Som vanligt har granen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder från hans stora arkiv.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.