Oves Blogg

Under 30 år gick jag i ”maktens korridorer” som det
brukar heta. Nu uppfattade jag aldrig Rådhuset i Askersund som något makthus. Nästa alla var på det klara med vilka roller
vi hade. Klart det fanns en och annan grinig person som på det flesta andra
jobb. De hade uppfattningen att
journalister skulle hållas kort. Ofta handlade det om rädsla för vad som skulle
stå i tidningen och vem som sagt vad. Det kanske skulle drabba personerna
senare i sitt arbete.

Ett exempel på rädsla var när en kvällstidning
skulle skriva om tips på turistnäringar från A till Ö i Sverige. Reportern
ringde till någon person på ett företag i Zinkgruvan. Det fanns inte så många
platser som börjar på Z. Där hade ansvariga sagt att om någon kvällstidning
ringer så säg inget. Absolut inget. Men då handlade det förstås inte om turistbesök.
Den som svarade kvällstidningsjournalisten stod fast vad som sagts utan att ta
reda på vad det handlade om. I tidningen stod det sedan att det inte hände
något och att det absolut inte fanns något att titta på i Zinkgruvan. Reportern
hänvisade till de kontakter han haft med personen i företaget. Så fel kan det
bli.

Jobbet som journalist lokalt har förändrats mycket
sedan jag slutade för ett antal år sedan. Nu kommer handlingarna med E-post. Snabbt
och bra. Det är duktigt och proffsigt folk som sköter det tekniska
konversationen. När jag började gällde besök på Rådhuset varje dag för att
kolla vilka handlingar som kommit in. En given daglig rutin som var trevlig.
Det är alltid roligt att träffa folk i verkligheten. Sigyn och Britt på
kansliet plockade fram brev, skrivelser och lokala beslut, utan att blinka.
Samtidigt med besöken träffade jag på beslutsfattare och tjänstemän som kunde
informera direkt.

Vid ett tillfälle blev jag dock straffad av
socialnämnden, som då beslutade att jag i fortsättningen skulle få hämta mina
handlingar direkt hos chefen. Då skulle det bli ”riktig” information. Det tog
mej inte särskilt hårt. Upprinnelsen till ”straffet” var att en kvinna i nämnden
skulle åka till Moskva och studera alkoholproblemen. Jag skrev om det. En
ilsken insändarskribent skrev med anledning av artikeln att det var slöseri med
skattepengar. Det skulle gå lika bra att se folk ”gå och dingla” i Askersund på
lördagskvällarna. Man behövde inte åka
till Moskva för sådana studier. Kvinna ställde in resan och jag fick mitt
straff för att jag skrev om saken. Chefen tröttnade snart också på att ha
journalister stå och tjata på sitt rum. Straffet blev kortvarigt.

Tre bra saker.

Idrottshistoriska Sällskapet. Medlemmar från
Sällskapet har var med och valt framstående idrottsmän i länet. Det är 11
stycken till att börja med. Det har gjorts en mobil utställning som ska vandra
runt i länet.

Aktion Rädda Vättern.Tur det finns människor som
jobbbart hårt för att få slut på försvarets provskjutningar över Vättern.
Protester har pågått sedan 50-talet.

Bandy. Glädjande att ÖSK hängde kvar i Allsvenskan.
Många askersundare har spelat i den klubben. Som vännen Södergren.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja mot sin gamla klubb IFK på gamla IP. En 50-talsbild
Bild:Nils Muntzing

Giftfria grönsaker, husmanskost, cykelåkning och
hårt arbete, var förre glasbruksarbetaren Einar Johanssons recept på hur man
klarar sig från allvarliga sjukdomar. Själv var han ett levande bevis på att
hans teori höll även i praktiken. Intervjun gjorde jag med min gamle
arbetskamrat för 30 år sedan. Men hans teori är mer aktuell än någonsin. Allt
som Einar pratade om för att hålla sig frisk och få ett bra liv, kan man läsa
om i var och varannan tidning i dag. Brukar tänka på honom när jag läser alla
uppmaningar om hur man ska leva för att hålla sig frisk. Einar var en
föregångsman när det gällde hälsa utan att veta om det själv. Han använde bra
sunt förnuft. Einar var 30 år för sin tid. När jag gjorde intervjun i september
1986 var Einar 80 år och hade aldrig varit sjuk. Och han levde många år efter
min intervju.

Einar höll igång från tidig morgon till sena kvällen
med trädgårdsarbete. Hans trädgård vid Lunna i Hammar var imponerande med frukträd
och grönsaksland.

-Folk får för sig att det måste vara en massa
konstgjord gödning för att få fart på
växtligheten. Det är helt fel. Jag använder vanlig hederlig hönsgödsel och egen
kompostjord. Det är inte underligt att folk blir sjuka med alla dessa gifter,
förklarade han.

Påminner än en gång att intervjun gjordes för 30 år
sedan.

Einar var född och uppväxt vid ett litet lantbruk i
Tiveden. Det fanns fyra barn i familjen.

-Redan som barn fick jag hjälpa farsan i lantbruket.
På den tiden var det också vanligt att man fick hjälpa andra bönder. Vi fick gå
upp halv fem och det är något jag fortsatt med genom livet, upplyste Einar.

Efter en del år som lantarbetare kom Einar med
familj till Hammar 1955. Där fick han jobb som synare vid Hammars glasbruk. Det
var också där vi träffades. Einar var noga.
Inga defekta flaskor slank förbi hans skarpa synarögon. 1973 gick han i
pension. Vid sidan om sitt arbeta på glasbruket hjälpte han till med
trädgårds-och jordbruksarbete på olika håll. På den tiden ägde Hammars glasbruk
nästan hela Hammar.

-Varje
sommar fick jag slå gräs på brukets ägor, berättade Einar, som var något av en mästare med sin lie.

-En gång när
jag stod och slog gräs efter vägen till
Hammar, stannade en bil med fyra fina herrar och erbjöd mej arbete vid parkförvaltningen i Stockholm. De behövde
någon som kunde hantera lien.

På den här tiden när intervjun med Einar gjordes,
var det stor debatt om vad som skulle hända med hans gamla arbetsplats.
Företaget hade satsat stort på engångsglas. Men det blev stopp för den
tillverkningen vid Hammar. Det var inte miljövänligt.

-Jag sa det till dåvarande disponenten. Redan från
början var jag negativ till engångsglas. Jag fick också rätt. Glasbruket kommer
säkert att leva kvar även om det blir neddragningar av personal, trodde Einar,
men där fick han fel. Glasbruket stängdes i början på 1990-talet.

Einar i Lunna hade också andra talanger än
trädgårdsarbete. Under alla år hade han också klippt folk. Även där var han
självlärd.

-Det började med att jag fick klippa håret på brorsan och farsan. Sedan har det bara
rullat på. Många äldre personer kommer hem till mej för att bli uppsnyggade i
håret. Jag rullar undan köksmattan och så står min frisörsalong färdig,
berättade Einar, roat.

-Som mest klippte jag 35 personer på en dag. Det var pensionärer både vid
Lunnagården och från Norrbergahemmet i Askersund. Det brukar ta en 15-20
minuter för varje kund. Jag har inte bara en frisyr att välja på om du nu tror det var hans klara besked.

Einar hade bott själv några år när jag gjorde
intervjun. Hans kära fru Naime avled efter flera år på långvården. Matlagningen
och städningen skötte han själv. Om det skulle knipa med något hade han sina
två barn på nära håll.

-Jag äter mest grönsaker från den egna trädgården. Fisk vägrar jag att
göra i ordning, sedan jag sett det oljiga vattnet i Hammarsviken. Nej då är det
bättre en morot, förklarade Einar, innan han satte sig på cykeln för att hjälpa
en granne med trädgården.

Kan väl också nämna att det inte är ofta man blev
klippt i samband med en intervju, som hos Einar. Han tyckte att jag var långhårig
och ville göra något åt det innan han började med trädgårdslanden. Tror inte
ensa att tog en kvart att bli fin i håret. Så fin jag nu kunde bli.

Bilden tagen med självutlösare om någon undrar.

Genom
familjen Jonsson, Bygget, har jag fått
tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder
från början av 1900-talet. En bildskatt. Hanna Ljungqvist avled 1974. Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa
var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och
hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i
Askersund . Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram
till pensioneringen. En släkting till fam Jonsson arbetade som hushållerska åt
Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och fam Jonsson
som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet.

Östra Tullstugan som nu finns i hembygdsgården.

Strandparken med gamla Kallbadhuset

Bilderna har också varit på Facebook-Askersundsgruppen.

2016. Isen har lyft första delen på bron ut till holmen.

Isen har tryckt sönder första delen på bron ut
Borgmästareholmen i Askersund. Den här
gången är det en lindrig skada som inte blir så kostsam. Men det är inte första
gången bron drabbas av is och stormar. Hösten 1999 vek sig bron helt i en
storm. Då fanns en högdel på bron där mindre båtar kunde passera. Det var just
vid högdelen som det blev problem vid stormar. Den gången kostade lagningen av
bron 275 000 kronor. Firman som hade byggt bron stod för 200 000
kronor.

1999 efter en storm

År 2005 var det dags igen. Stormvindar fick bron att
vika sig på mitten och driva bort. Den gången fick kommunen stå för kostnaderna
själva. Högdelen på bron plockades bort. Båtfararna fick vara så goda att åka
runt Borgmästareholmen. Upprustningen kostade runt 100 000 kronor. Men det
fanns ett problem 2005. Ingen firma ville ta åt sig ett större
upprustningsjobb. Firmorna ville inte lämna några garantier. De tyckte inte att
det var en riktig bro, utan bara en enkel pontonbro som kunde brytas sönder av
vädrets makter. Dåvarande arbetsingenjören Bo Lind fick jobba hårt för att få
en upprustning till stånd. Det handlade en del också om att få fram pengar till
upprustningen.

2005 efter en storm

Bron byggdes av en privat firma. Genom en bytesaffär
blev sedan ägare till bron. Byggfirman bytte till sig en större fastighet i Askersund.

I mitten på 80-talet var det
en konstnär som ville återskapa den gamla domarringen på Väderkvarnsbacken norr
om Askersund. Konstnären föreslog en rekonstruktion av domarringen. Nio stycken
avlånga stenar tre meter höga skulle placeras på den gamla platsen. Stenarna skulle bli väl synliga från riksväg
50. Enligt konstnären skulle satsningen placeringen förmedla en
kulturupplevelse av stora mått. Med enkla medel skulle den gamla historien
återupprättas. Satsningen skulle bli en stor sevärdhet. Hembygdsföreningen var
med på noterna. Däremot var länsmyndigheterna mycket skeptiska till förslaget.
Kulturnämnden i Askersund trodde heller inte på iden. Nämnden ville vårda
befintliga fornlämningar istället för att återskapa försvunna. Förslaget från
konstnären försvann därmed i papperskorgen. Vem vet konstnärens förslag kanske hade
blivit en verklig attraktion…

Fram till 1920-talet fanns en stor och präktig
domarring av oval form på backkrönet. En sådan som konstnären hade tänkt sig.
Stenarna försvann åt olika håll för att troligen användas till hus-och
ladugårdsgrundar i trakten. Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta kända
tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med stans
bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

Annons 1874

Väderkvarnsbacken är nu ett
naturreservat . Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på
något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar
på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan en kvinna på
miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att
söka för att skapa ett naturreservat. Så blev det också. Kommunen byggde också en promenadväg vid sidan
om Vretstorpsvägen, som blivit ett populärt gångstråk. Backen är populär särskilt
nu på våren då blåsipporna lyser upp den gamla tingsplatsen på en del ställen.
Men de får inte plockas. Det är ett naturreservat som nämnts. En grillplats har
också ställts i ordning

Personligen förknippar jag
backen mera med Tivedsloppet på skidor
och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket
tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Under en period
fanns också en skidlift i backen söderläge. Det var ingen bra kombination när
solen började värma.

Bild från 1987

På 50-talet gjordes en stor
satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvarnsbacken
ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de
vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det
blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter
lång och formad av Sture Malmborg. En av
de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth
Magnusson.

MC-bilder Nils Muntzing. 1955

Vid en tävling kom det
3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se
förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga
igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora
framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund
nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år.
Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i
Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana.

Noterbart var att det fanns
en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina
sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget
i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort
dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken.
Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en riktig
smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.