Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen
Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett
frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att
göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner
skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till
cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta
exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och
jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare
på Edö.
Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10
miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det
Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald
Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns
storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till
fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…
Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i
Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns
delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden
får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna
har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett
hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter
kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har
också skett.
Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något
av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor.
Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor.
För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna
nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den
gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.
Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren
Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt
meddelade Örneberg att han viljes sälja
delar av marken till kommunen genom en
bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den
kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott,
men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik
Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen
skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.
Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att
det inte var frågan om något förköpsärende.
Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och
Örneberg! När det uppdagades tog ärendet
ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om
ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon
bytesaffär.
Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget
säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären
med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i
debatten att det inte fanns något samband.
”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan
konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var
Franzéns besked.
Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil
Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse
inom överskådlig framtid.
” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ
att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.
Torsten Örneberg och
Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny
bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll
var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren
affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten
för hela området. Kommunen fick köpa det
område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan
om bytesaffär.
Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog
är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat
om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen
har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande.
Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som
tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet
var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö
finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.
Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.
Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp
ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen
föll 600 meter.
50 meter
från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled
omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den
tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit
som en snö”. Amanda Ooms hade
huvudrollen i filmen.
Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig
fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt
huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt
sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste
stenen på Edö.
OBS! Finns också på na.se Askersundsbloggen och på Word Press:ovedanielsson
Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget. 
