Oves Blogg

Under den senaste månaden har en bil har en bil
stått parkerad utanför Jakobssons radio och polisstationen i Askersund vid
Väderkvarnsgatan. Alla är väl ense om att bilen inte kan stå där, utan den är
lappad både av det inhyrda parkeringsbolaget och av kommunen. Den är inte låst
och det finns information om ägaren men bilen står kvar.

Parkeringsböterna måste
bli dyra om man får tag på ägaren. Själv fick jag betala 800 kronor sedan jag
stått två meter för nära gatukorsningen Lilla Bergsgatan-Stöökagatan för en tid
sedan. Jag var borta i tio minuter. Tydligen vet man inte vad man ska ta sig
till med bilen. Bortforsling verkar vara det enda alternativet om den inte ska
stå kvar hela sommaren. Det vore tråkigt
både för Jakobsson och polisen.

Föreningen Gamla Askersund
firar sin 30-årsdag med att smycka ytterligare ett antal gamla fina hus med
informationsskyltar. Föreningen har redan tidigare betat av många av stadens
äldre och mest intressanta hus. På några av husen finns två skyltar. Tidigare
placerades skyltar ut från Norrys donationsfond, men då handlade mest om
fastighetsägare som rustat och bevarat sina hus på ett fint sätt. Norrys fond
har upphört. Men dagens låga ränta blev det inga pengar över till avkastning.
Bland annat för att köpa skyltar att skruva upp på husen. Men nu ordnar
Föreningen Bevara Askersund det tillsammans med fastighetsägare och kommunen.

Storgatan 38.Inga hinder för att sätta upp en informationsskylt.

Målning av Hjalmar Trafvenfelt från gården
Gården juni 2015

Den här gången är det Norrys
hus, Sundsgården och Wennermarkska (Storgatan 38), som ska prydas med
informationsskyltar. När det gäller Wennermarkska används olika namn.
”Starkenbergs” och ”Kriegholms”. I dag är det ”Lotta och Mats hus” som gäller. Garvare
Wennermarks grav med en stor ståtlig sten finns på kyrkogården vid
Gårdsjögatan. Wennermarkska kanske är det officiella namnet, men inte i
folkmun.

Själv har jag allt sagt
”Kriegholms hus”. Och på senare år ”Lotta och Mats hus”.

Här kommer också en historia
som också handlar om ”Kriegholms hus” och om systrarna Anna och Ingrid:

Anna med sina goda småkakor

Anna och Ingrid Kriegholm,
bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år. Nu är båda borta, men småkakorna
och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska
pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från
deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och
Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla
upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm
baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms
kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras
kakor.

Anna och Ingrid Kriegholm

Hemligheten med de goda
kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna
om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i
veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan
kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det
också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske
margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I
det gamla köket som där de Kriegholmska
kakorna bakades hängde blänkande
kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid
på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var
det extra festligt.

När systrarna inte bakad såg
man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad
och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära
sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund
som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt
handikapp. Dövheten var en svit efter
mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på
läpparna.

Systrarna Kriegholm var
uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund
kom familjen Kriegholm i slutet på
30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på
backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags
våningen när föräldrarna hade gått bort. När Ingrid blev ensam flyttade hon
till en modern tvårumslägenhet.

Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid
informerad om vad som hände. Systern
Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på
den.

Många äldre askersundare
minns säkert systrarna Kriegholm och
deras goda kakor. Hembak på det viset
förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor
av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens
regler. Nu har Västgötabagaren tagit över
en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg.

Förutom mina egna bilder har
Leif Linus, och Hjalmar Trafvenfelt, bidragit med bilder och konst.

Den här bloggen har också gått i NA:s papperstidning söndag 7 juni. Men som jag brukar skriva har kanske inte alla papperstidningen.
__________________

Vacker fågel som inte kvittrar så vackert.

Statusen för mitt fågelkunnande höjdes radikalt
efter ha sett förre utbildningsministern Jan Björklunds insats om fåglar i
TV-serien ”Smartare än en femteklassare”. Björklund påstod att talgoxen hade
röd täckning. Är dålig på fåglar men en talgoxe känner jag igen, men det är
inte så mycket mera när det gäller fåglar. Men det var starkt av Björklund att
våga ställa upp.

Några av de vanligaste fåglarna vid fågelborden
känner jag igen. Men det är allt. En del känner också igen fågelsången. Är lite
avundsjuk på det. Det skulle vara roligt
att veta vad det är fåglar som hörs i träden när man är ute i naturen och det
brukar vara vid mina joggingrundor runt Gårdsjön. Kanske det där med naturen
var att ta i när det gäller
joggingrundan. Vet hur domherren låter, men det beror att den sången inte
är särskilt vacker. Den fågeln tycker väl att det räcker med att vara vacker
till det yttre. Kan också nämna att det vimlar av duvor på gården där jag bor.
Hör deras ””koo-koo-koo”
rytmiskt, femstavigt genom sovrumsventilen nästan hela nätterna. Det är lite
rogivande. Beskrivningen av lätet har jag hämtat från en fågelbok.

Vi har haft både undulater och kanariefåglar i
familjen. Kan sakna kanariefågeln ibland. Men faktum är att det var djurvännen
och visselmästaren Jan Lindblad som bidrog till fågelns död. Tror det var
hjärtat som inte stoppade på den lilla fågeln. Kanariefågel spelade vackert
mest hela tiden och när radion gick tog han i för allt vad fjädrarna höll för
att överrösta. Men Jan Lindblads visselvariant av ” I en klosterträdgård” blev
bara för mycket att överrösta.

Som journalist kommer jag ihåg att artiklar om djur
blev mycket lästa. Folk reagerade och kom med synpunkter. Så var det inte
alltid med politiska artiklar som tog dagar att skriva. En händelse som jag
minns och skulle bli en stor grej av var kommunens inköp av två grävlingfällor.
På vissa gårdar i Askersund hade folk problem med grävlingar som grävde sig
under hus och altaner. Den ansvarige för fällorna skulle ringa mej när han skulle
kolla fällorna för första gången. Och det gjorde han. Med stor spänning smög han sig fram till
fällorna och jag efter med kameran. Men det hela slutade i fiasko. Från en av
fällorna hördes ett litet jamande. En liten katt hade gått in i en av burarna.
Senare blev det bättre lycka. Grävlingarna som fastnade kördes ut till en skog
strax väster om staden för att släppas. Vem vet, de kanske återvände till
gårdarna i Askersund efter bilturen…

Brev
från förre Hammarsbon George Viktorson,
Remond , Washington ,USA , på nationaldagen. Han brukar skriva ibland när han
läst bloggen. Georg har syskon och släkt kvar i Askersund. Han har bott många
år i USA. Han kom dit genom sitt jobb som montör. Först till London och sedan
vidare.

George med hustru. En ny bild direkt från USA

George med broder Allan vid ett besök i Askersund för några år sedan.

George från Berg i Hammar gav sig tidigt ut i världen.Här en bild från London 1956. Han arbetade där under en period.

George
är uppväxt vid Berg strax intill sundet vid gamla Hammarsbron. Som ung börjad
han arbeta på Ringfabriken i Askersund som låg utmed Hagavägen. Georg har
skrivit ner sina minnen och hågkomster från sitt liv. Jag har läst med stort
intresse. Kanske kan delge några av hans minnen i bloggen vid tillfälle. Ännu
har det inte blivit någon bok av den intressanta läsningen. Men det kanske
kommer…

————————————-

Brevet:

”På
tiden jag hör av mej igen och introducerar mej själv och familj, nu I
vårens ljusa tid. Det har väl varit min mening att skriva så många
gånger, men så har det varit så mycket annat som tagit tiden I anspråk.
Uppskjut ej till morgondagen….vilket jag är ofta skyldig
till.

Och i morgon är det 6 juni, Sveriges Nationaldag,
och jag tänker du har mycket att göra. Jag minns 6 Juni 1944,
D-dagen. Jag arbetade på Ringfabriken i Askersund och vi hörde på radion
att allierade styrkor hade landat I Frankrike. Invasionen hade
börjat! Underbara nyheter. Sen följde vi truppernas framsteg i
Askersundstidningen, dag för dag. Vi var glada och
förhoppningsfulla att detta eländiga krig snart skulle vara slut. Och
ransonering ett minne blott.

Vi är lyckliga att inte vara inblandade i något krig nu,
varken här eller i Europa. Så vi kan njuta av den vackra våren med alla
blommor. Vi har Rhododendrons på flera sidor av vårt hus och hem.
Gullvivor och liljekonvaljer, som jag planterat i vår trädgård, har blommat
över”. Syrener har vi inga, men jag minns den underbara doften från
syrenhäckar där hemma på våren. Sänder några foton”

Med anledning av dagens läkarsituation. Frågan är om
det var bättre förr…

Försommaren 1849 fick provinsialläkare Nils Levi
Ahlberg i Askersund ett brev från kyrkoherde Strandberg i Hammar. Det var inget
roligt brev. Kyrkoherden uppmanade nämligen doktorn att ta tjänstledigt och
skaffa sig en vikarie. I sin roll som kyrkoherde tyckte Strandberg inte om att
skriva brevet. Därför började han med att be om ursäkt.

Saken var den att Hammarsborna beklagade sig över
att doktorn på grund av hans opasslighet inte längre kunde lämna sin bostad i
Askersund. Än mindre komma sjuka och nödställda i Hammar till hjälp. De sjuka
kunde i sin tur inte åka till stan. Det var ett besvärligt företag. Man skulle
passera över Hammarssunden med två färjor. På den tiden fanns det inga broar
över sundet.

Kyrkoherde Strandberg förstod läkare Ahlbergs
problem. Han var gammal och sjuklig. Om det blåste kunde man få vänta halva
dygnet innan färden kunde gå över sundet. Doktor Ahlberg orkade inte med
sådant. Hammarsborna tyckte ändå att det var nödvändigt att det kom en doktor
till sjuklingar som inte kunde ta sig till stan. Ofta hade de ont i hela
kroppen skrev kyrkoherde Strandberg i Hammar.

Doktor Ahlberg förstod att situationen var ohållbar.
Han skrev till Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen) om sina problem med
sjukdomar. Trots att han följt professor Huss ordinationer blev han inte
bättre. Han kunde inte komma utanför dörren mellan november och maj. Doktor
Ahlberg tålde nämligen inte kyla. Något som också drabbade Hammarsborna. Han
hade inte heller kunnat fullgöra sina skyldigheter vid bevärningsmönstringen,
utan tvingades ta hjälp av en annan läkare. Efter kyrkoherdens brev reste ändå Ahlberg
till Hammar, men fick svåra plågor i bröstet. Han tålde inte skakningarna på
hästvagnen.

Ahlberg anhöll om tjänstledighet med vikarie. Han
kunde inte begära avsked, då han inte var pensionsberättigad. Ahlberg skulle ha
blivit helt blottställd vid en uppsägning.

Provinsialläkare Ahlberg var född 1785 och hade
varit i Askersund sedan 1846. Han erhöll sjukledighet mellan 1849 och 1852.
Efter pensioneringen dog han i Stockholm 1861.

Sedan Ahlberg fått sin tjänstledighet förordnade
Sundhetskollegium stadsläkaren Jakob Wilhelm Lagerstedt till vikarie. Han hade
bott i Askersund sedan 1841. Dessförinnan hade han varit lektor i Strängnäs ett
år. Han var fil.kand innan han gav sig in på läkarbanan. Från 1851 var han
provinsialläkare i Karlstad där han dog 1863.

Utnämningen av Lagerstedt föll inte magistraten i
Askersund på läppen. Egentligen var det väl bara borgmästare A.W Knöös som inte
gillade valet av läkare. Borgmästaren och tre rådmän, Norselius, Westblad och Fogelström, skickade en skrivelse till
Sundhetskollegium och protesterade mot förordnandet av Lagerstedt. De vill
stoppa utnämningen. Borgmästaren och hans vänner ville ha en annan läkare. På
den tiden kunde män med status i samhället också lägga sig läkarutnämningar.

Doktor Lagerstedt fick yttra sig över de fyra
askersundarna ovilja att anställa honom. Enligt honom berodde allt på privata
orsaker. Han menade att borgmästare Knöös ständigt klagade på brister i
samhället och utsåg sig själv till domare i olika ärenden utan att fråga
askersundarna. Lagerstedt påpekade att han själv hade stort förtroende hos
ortsborna.

Borgmästare Knöös
Herman Norselius

Lagerstedt antydde också i sitt svar att borgmästare
Knöös var släkt med den läkare som brevskrivarna vill ha till tjänsten. Om det
stämde är oklart. Sundhetskollegium var mycket kritiskt mot borgmästaren och
hans vänner. Kollegiet menade att de fyra askersundarna hade glömt sina plikter
som ämbetsmän och farit med osanning i sin skrivelse. Rådmännen hade övertalats
av borgmästaren att skriva under protestbrevet.

I brevet till Sundhetskollegium kunde man läsa att
doktor Ahlberg hade en ”aktningsvärd karaktär”, som betydde att han kunde utse
sin vikarie. Men det höll inte Lagerstedt med om. Doktor Ahlberg som hade
begärt tjänstledigt, hade varit hyresgäst hos en av brevskrivarna, rådman
Norselius. De båda herrarna låg ständigt i fejd och hade handgripligen slängt
ut varandra ur sina respektive bostäder. Två gånger hade de dragit varandra
inför rätta. Sista gången gällde stämningen hemfridsbrott och rån. Tvisten
slutade med att Norselius drog tillbaka
sin anmälan. Men vad gör man inte när en borgmästare ber om hjälp med en
underskrift för att ordna jobb åt en vän.

Fogelström skrev under borgmästaren brev. Han sålde huset till Nicolins som senare kallades Apotekshuset i
folkmun på Trädgårdsgatan 13. Bild på Fogelströms
villa från den tiden. En unik bild ur Leif Linus arkiv.

I årsberättelsen för 1849 skriver Lagerstedt att han
önskade ändring när det gällde utnämningar av läkare. Han vill inte att man
lokalt skulle ha något att säga till om. I småstäder var det problem med
vänskapskorruption. Alla kände alla.
Lagerstedt menade också att ledamöter i småstäder som Askersund inte hade den
rätta utbildningen för att utse läkare. Det dög inte med att folk som var
inskränkta och som hade dålig bildning att utse läkare. Så var det ofta i små
städer. ”Utom dess gräns gäller intet”, skrev Lagerstedt. Som exempel på yrken
som inte hade den rätta insikten nämnde han personer som jobbade i ”kryddboden
eller i garvareverkstaden”. Det räckte inte heller med att man ”bara” hade
folkskola som utbildning.

”Några få och lätt gjorda förändringar i gällande
förordning skulle lätt kunna förbättra de svenska läkarnas ställning i
samhället”, skrev Dr Lagerstedt i årsrapporten.

Sundhetskollegium ansåg inte att skrivelsen från
ämbetsmännen i Askersund skulle föranleda några åtgärder utan förordnade som
tänkt var, Dr Lagerstedt till vikarie för provinsialläkare Ahlberg.

Bilderna till bloggen har Leif Linus bidragit med
från sin stora bildsamling. Bilden från Stöökagatan är unik.

Ett tält finns i Askersunds torgpark sedan några dagar tillbaka. Många
undrar vad som försiggår inne i tältet. Det handlar dock inte om övernattningar
eller möten. I samband med upprustningen av Torgparken så snyggas också Folke
Dahlbergs brunn upp invändigt. Den har målats vackert grön innanför tältduken.
Inte för att det ska var hemligt, utan för att färgen ska torka. Det regnar ju
mest varje dag.

Förr hände det ibland att några ”busar” hällde
tvättmedel i brunnen på lördagsnätterna. De som skulle göra en tidig söndagspromenad
möttes av vitt skum på i parken och gatan. Folk tyckte det var förfärligt. Men
sådan förekommer förstås aldrig nu för tiden. Nu får Dahlbergs brunn vara i
fred.

En 50-tals bild från Torgparken

MS Sjöhästen
skulle bli Askersunds motsvarighet till vandrarhemmet af Champan vid
Skeppsholmskajen i Stockholm. Under en kort period blev det så också. Det fanns
tio övernattningsbäddar och möjlighet till att beställa frukost för den som inte
vill dona och ordna med sådant. Båten hade använts som minutsättare fram till
1945 och fanns på Gotland innan det blev Askersunds hamn.

Ägaren Bertil Brahme fick dock inte bara kämpa
i hård motvind, utan det blev mera ett stormliknande motstånd, för att inte
säga orkan över hans vandrarhemssatsning. Lite synd kan man tycka. Ett
vandrarhem ombord på en båt skulle säkert ha platsat i sjöstaden Askersund
under en längre period än det nu blev.

Från början
var det klart med att Brahme skulle köpa forskningsfartyget Svanich. Fartyget
hade använts av Göteborgs universitet. Askersund hade saknat vandrarhem några
år, så Brahmes initiativ hälsades med stor glädje av turistnäringen. Svanich
skulle till och med få ligga gratis vid kajen det första året. Ägaren tänkte
döpa om båten till ”Bering af Askersund”.

Svanich
angjorde aldrig Askersund år 2000 som det var tänkt. Båten såldes inte till
Brahme beroende på att de kommunala besluten drog ut på tiden. Det fanns delade
meningar om var båten skulle placeras. Ägaren kunde inte vänta med
försäljningen tills allt var klart i Askersund, så Brahme gick miste om den
båten.

Hösten 2003
gjorde Brahme ett nytt försök då han köpte in minutläggaren Rutis från Gotland.
Namnet ändrades sedan till MS Sjöhästen. Brahme ville ha båten inne i själva
hamnområdet i anslutning snäckbåten Oden. Men det ville inte kommunen som istället
erbjöd en plats söder om Motala Express. Kommunen skulle muddra och förbättra
promenadstråket från bryggan där ”expressen” låg. Det fanns 600 000 i
budgeten för arbetet. Mot den placeringen protesterade ett antal personer.
Vandrarhemsbåten skulle bli både skymma utsikten och förfula området. Det skulle
också kunna bli störande nattetid med gäster som gick av och på båten. Ärendet
överklagades till länsstyrelsen.

De styrande
i kommunen lyssnade på de som protesterade och naturligtvis också på länsstyrelsen. MS Sjöhästen
placerades vid kajen intill Oden där Brahme vill ha den från början, om än bara
tillfälligt från kommunens sida. Vid det här laget hade Brahme börjat tröttnat
på alla motgångar. Han tog kontakt med
Vadstena kommun om en placering där. Det fanns ett intresse från turistnäringen
där. Kommuner i Västergötland var också intresserade av MS Sjöhästen, men båten
blev trots allt kvar i Askersund.

Åren 2004 och
2005 låg MS Sjöhästen i Askersund och användes som vandrarhem. Kommunen var
dock inne på en flytt söder ut i hamnen som var tänkt från början. Brahme vill
ha kvar sin plats i ”smeten”. I juni 2005 gjorde jag ett reportage om bord på
båten med Åke Öhrman från Olshammar. Han hade gjort lumpen som kustartillerist
ombord på minutläggaren under kriget . 1945 mönstrade han av och då trodde han
att det var sista gången han såg båten. Kriget var slut och minbåtarna behövdes inte längre.

Bertil Brahme och Åke Öhrman ombord

Åke fick se
bilden i tidningen på båten 60 år senare och trodde knappt sina ögon. Han var
övertygad om att farkosten var skrotad. Åke tog kontakt med mej och vi gjorde
ett reportage med ägare Brahme som ciceron.
Vid det tillfället var ägaren trött på allt krångel i Askersund och hade
bestämt sig för att flytta båten till en annan Vätterhamn.

”Folk kommer
till hamnområdet och ser båten direkt. Det har lett till många
spontanövernattningar. Folk tycker det är häftigt att sova ombord på en båt”,
upplyste Brahme , den gången.

Båten försvann
från Askersunds hamn och därmed är min historia slut. Vet inte vad det blev av
MF Sjöhästen efter vistelsen vid norra Vättern. Efter det har aldrig någon
försökt att öppna ett vandrarhem till sjöss i Askersund igen.