Oves Blogg

Under politikerveckan i Almedalen har politikerna
pratat mest hela tiden om svenskhet och hur folk som kommer hit ska bete sig så
det blir rätt. Verkligheten när alla
lämnat Almedalen brukar vara en helt annan. Då är det människor i närområdet
som ser till att det fungerar och hjälper folk från andra länder till rätta. I
Askersund finns det otaliga exempel på det.

Kom att tänka på en händelse när det gäller att
försöka få folk att tänka som ”vi”. Minns vid ett tillfälle som journalist när
jag skulle göra reportage om ett ställe där man försökte ändra beteende hos
några personer som kommit snett i livet. På en rast frågade jag några av
deltagarna om vad de gjorde på sammankomsterna. ”Vi tittar på film som visar
hur vi ska vara för bli fina människor”, blev svaret uppgivet. Min undrar när
jag återvände till redaktionen var om alla måste bli ”fina”. Det kanske räcker
med att vara en bra människa så gott det går.

Det är heller inte helt lätt att komma till ett
annat land och börja jobba. Ett ämne som också är aktuellt. Har erfarenhet av
det och då hade jag ändå allt ordnat när jag kom fram. Under en kortare period
arbetade jag på PLM:s svenska glasbruk i närheten av holländska Eindhoven. Vi
var ett gäng som skulle göra flaskor under tiden en människa från olika länder skulle
lära sig jobbet att göra flaskor. Vi var vana med att rätta till fel snabbt vid
maskinerna, men i Holland skulle en maskinchef gör alla jobb. Fick inte ens ha
några verktyg, utan vackert stå och vänta till chefen kom. Om det sedan tog en
kvart hade ingen betydelse. Cheferna var också klädda i speciella gröna jackor
där det tydligt stod att man var chef med stora bokstäver. Kan nämna att jag av
någon anledning fick med en sådan hem, som sedan barnen använde när de skulle
klä ut sig till påskkärringar och påskgubbar. Så olika kan traditioner i
arbetslivet vara mellan olika länder. Något att tänka på och acceptera.
Bild från Hammars Glasbruk

Ett annat problem med utlandsjobb som jag hade var
energiska tullare som alltid kallade in mej för kontroll. På den tiden hade jag
svart hårt och mörkt skägg. Vad jag förstår var det urtypen för en kriminell
typ. När de väl letat igenom väskorna
med kalsonger, strumpor och skjortor utan att hitta något fick jag gå vidare
och packa ihop prylarna själv. Skulle
aldrig ens vågat ta med mej en pilsner extra även om det lockade ibland. Jag
hade åkt dit direkt som smugglare. Och det hade inte varit roligt.

——————–

Tre bra saker.

Barnvecka.
Under veckan som gått har kommunen, Askersund i centrum och ett antal
föreningar i kommunen ordnat en hel vecka med barnaktiver.

Åmmeberg. Matchen Distriktscupen mellan
Åmmeberg och ÖSK i fotboll blev precis
den publiksuccé arrangörerna hade tänkt sig. Det blev säkert några välbehövliga
kronor extra i klubbkassan.

Två flickor
i Askersund — Elsa Mattsson, 11 år, och Elvira Gille, 10 år — kan numera
tituleras hjältar när de lyckades rädda
en ung kvinna från att drunkna vid Hagabadet i Askersund

Gunhild Carling är en artist som verkligen tagit publiken med
storm det senaste året. Hon dyker i
många olika sammanhang. Nu senast i Ann
Lundbergs nya TV-program ” Anne på väg”. Hon har gjort succé
i ”Allsång på Skansen”, med sin
musikalitet.
Bland annat spelade hon på tre trumpeter
samtidigt. Och det svängde verkligen. Gunhild utgår från jazzens värld. Hon
har turnerar med Diggiloogänget och varit med i Lets Dance. Det har hon hunnit med vid sidan
sitt eget 13-mannaband,The Fantastic Carling Big Band.

Foto:Claes Hall

Gunhild är liksom sina syskon födda in i
den svängiga musiken. Pappa ”Cooling” var allmänt känd som Malmös
tradjazzkung i sin ungdom och ”The
Carling Family”. Familjen har turnerade
runt i Sverige och Europa sedan tidigt 80-tal. Carlings har också besökt
tradjazzfestivalen i Askersund vid några tillfällen och det är dit jag tänker
komma.

1984 gjorde Gunhild stor
succé på festivalen i Askersund som
9-åring. Och redan då förstod
alla att musiken skulle bli hennes yrke. Hon charmade publiken med sin trombon.
Vid det tillfället berättade Gunhild att
hon spelat trombon bara i ett år. Mamma
Aina omtalade att de brukade spela på Jazzhuset i Göteborg, men att det var
roligt att åka runt på festivaler och
spela med andra band. Aina upplyste också om att familjen brukade spela
tillsammans minst en timme om dagen, efter maten. Musiken var bra för matsmältningen menade mamma Aina.

Kanske några jazzälskande
askersundare minns Gunhild från framträdandena i Askersund? Någon
kanske sitter framför TV:en och undrar
var man sett den musikanten tidigare, men inte vet riktigt. Hon var ju inte så
gammal då. Men det var på festivalen i Askersund om någon funderar. Jag har
bildbeviset.

OBS! DET FINNS YTTERLIGARE ETT ANTAL BILDER PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN.GÅ GÄRNA DIT

Kontroversielle trädsnidaren Sören Niklasson har ett
nytt projekt på gång. En forskningsresa till Afrika ihop med en lika udda person som Sören,
ägaren till Kannibalmuseet i Hörby,
Arnold Wernersson. Nyligen var gjorde Peter Appelgren ett besök hos Arnold i SVT på sin skånska resa. Ett mycket udda
museum om man säger så.

Arnold har besökt 162 länder och är vice ordförande
i Club 100. Det är en klubb för alla som besökt minst 100 länder. Sitt museum
har han inrett i ett gammalt hönshus som tillhör hans föräldrars gård.

Sören snidare ska naturligtvis ta med sin motorsåg
och snida på deras resa. För att finansiera resan planerar de både en
föreläsningsturné i Örebro län. Arnold ska föreläsa om sina resor. Bland
annat om sina möten med kannibaler i
Asien och Västra Papua

Arnold Wernersson

-Kanske vi kan ta oss långt ut till någon by eller
ett mindre känt folkslag där Sören skulle kunna såga ut en häftig staty eller
något till hövdingen i byn. Det ska bli en äventyrsresa av något slag. Vi
behöver naturligtvis sponsorer för detta
vansinne småningom, förklarar Arnold Wernersson, i ett brev till mej.

Just nu gör Sören Niklasson ett stort jobb vid Göta
Kanal vid Norrqvarn. Två jättesvampar med övernattningsmöjligheter. Han tidigare
gjort jobb invid kanalen.

Sören Niklasson

Det ska bli intressant att följa deras arbete med
resan någon gång efter nyår.

Kontroversielle trädsnidaren Sören Niklasson har ett
nytt projekt på gång. En forskningsresa till Afrika ihop med en lika udda person som Sören,
ägaren till Kannibalmuseet i Hörby,
Arnold Wemersson. Nyligen var gjorde Peter Appelgren ett besök hos Arnold i SVT på sin skånska resa. Ett mycket udda
museum om man säger så.

Arnold har besökt 162 länder och är vice ordförande
i Club 100. Det är en klubb för alla som besökt minst 100 länder. Sitt museum
har han inrett i ett gammalt hönshus som tillhör hans föräldrars gård.

Sören snidare ska naturligtvis ta med sin motorsåg
och snida på deras resa. För att finansiera resan planerar de både en
föreläsningsturné i Örebro län. Arnold ska föreläsa om sina resor. Bland
annat om sina möten med kannibaler i
Asien och Västra Papua

Arnold Wemersson

-Kanske vi kan ta oss långt ut till någon by eller
ett mindre känt folkslag där Sören skulle kunna såga ut en häftig staty eller
något till hövdingen i byn. Det ska bli en äventyrsresa av något slag. Vi
behöver naturligtvis sponsorer för detta
vansinne småningom, förklarar Arnold Wemersson, i ett brev till mej.

Just nu gör Sören Niklasson ett stort jobb vid Göta
Kanal vid Norrqvarn. Två jättesvampar med övernattningsmöjligheter. Han tidigare
gjort jobb invid kanalen.

Sören Niklasson

Det ska bli intressant att följa deras arbete med
resan någon gång efter nyår.

Hemma på hyllan har jag en
träskultur på mästerlöparen Gunder Hägg.
Det är ett litet mästerverk som jag köpt
för länge sedan av mångsidiga
konstnärinnan Sonja Öhrman-Erikson i Lerbäck. Det är ett litet imponerande mästerverk på världsrekordslöparen från
Albacken. Sonja brukar var rädd om sin konstverk och vill inte att de ska komma i orätta händer. Men hon visste att jag var
idrottsintresserad och tyckte att Gunder
skulle passa på min hylla. Jag är stolt
över hennes förtroende. Sonja är en mycket mångsidig konstnär där träskulpturer bara är en liten del i hennes konstnärskap.

Sonja Öhrman-Eriksson i vitt tillsammans med glaskonstnär Anette Alsiö

Har alltid imponerats av
träsnidarnas skicklighet. Därför skriver jag
lite om den främste av alla, Axel
Döderhultarn Pettersson, som var ett verkligt original. Han levde mellan 1868-1925 i Oskarshamn. Han var berömd långt utanför Sveriges gränser och har också
fått ett eget museum i hembygdstaden , Döderhultmuseet. Där finns en unik
samling med mer än 200 träskulpturer. På
ett mästerligt sätt och humoristiskt
sätt skildrar han livet i Småland
kring sekelskiftet. Mitt intresse för
lite udda personer har också allt varit stort. Jag träffade många sådana
under mina tidningsår. Nästa alla av
dessa har något att berätta och som berikar livet.

Åtminstonde vid ett tillfälle
besökte Döderhultarn Sydnärke . En god vän till honom har
berättat om besöket. Döderhultarn
knackade på vännens dörr en tidig höstmorgon. Han ville att vännen skulle
följa med till Närke. Innan han berättade om vad han skulle göra i Sydnärke, uppmanade
Döderhultarn sin vän att ta på sig en ren skjorta och tvättta fötterna, ifall
tåget skulle spåra ur. Han höll ett forcerat föredrag innan vännen kom till
tals. Genom en handelsresande hade Döderhultarn fått reda på att en släkting
till en gammal bergsmanssläkt i
Sydnärke skulle vara ägare till en
slaga, med vilken Gustaf Vasa tröskade hos Sven
Elofsson i Isala. Det skulle också finnas verkliga papper på att det var
rätt slaga. Döderhultarna vill inte bara se
slagan, utan också köpa den om det fanns möjlighet.

Vännen försökte förklara att det var helt osannolikt att slagan hamnat i Sydnärke, men det hjälpte inte.
Döderhultarna hade bestämt sig för resan till Närke. Men utan sin vän. Det
gjorde Döderhultarn både missnöjd och arg.
Med några svordomar lämnade han sin vän för resan till Närke. Efter tre
dagar återvände Döderhultarna djupt
besviken från Närke. Även denna gång hade
fantasin gäckat honom.

Döderhultarn var en mycket
originell konstnär som i en intervju
förklarade att han bland annat så ovanligt att han inte hade sinne för att ljuga. En originell egenskap skulle jag tro.

-Min fantasi har rört sig på
andra områden. När jag lånat pengar av folk och sagt , att den och den dagen
skulle få det lånade igen, så har jag ärligt menat vad jag sagt. Att jag sedan
inte uppfyllt mina löften till utfäst
dag, har inte berott på att jag velat
ljuga, utan på felbedömning av möjligheterna att skaffa fram pengar, upplyste
träsnidaren.

Döderhultarn var mycket fäst
vid sin mor. Om någon kvinna friade till honom blev han ängslig och nedslagen.
En del har pratat om at han var glad i sprit. Men det är helt fel. Vid 22 års
ålder slutade han att dricka sprit. Döderhultarn satt och söp på hotellet med
några stallbröder, när hans mamma dök.
Hon tog med honom hem och avkrävde att han aldrig mer skulle smaka
spritdrycker. Axel gav henne det löftet
och höll det heligt fram till sin död.

Det var skriftställare Hasse
Z som såg till att Döderhultarns
träskulpturer kom med en på
utställning i Stockholm. Hasse Z hade fått en trähäst på posten från
Döderhultarn. Han tänkte inte så mycket på det, utan ställde föremålet i en hylla. Tecknaren O.A fick se hästen och
tillsammans med Hasse Z begärde han upp ytterligare ett antal figurer från
den märklige snidaren i Oskarshamn.
Utställningen blev en stor succé och Döderhultarns lycka var gjord.

En annan snidare som jag
blivit vän med efter alla kontakter med honom
är, Sören Niklasson. Han har gjort sig känd med sina jätteskulpturer
lite här och var i Sverige. Han använder
inte kniv utan motorsåg. För mej är det
en gåta hur han får till det. En enda liten miss med sågen och konstverket är förstört. Just nu jobbar han med
jättesvampar vid Norrqvarn vid Göta
Kanal i Västergötland. Han har tidigare
gjort övernattingsstubbar dit.
Några tycker inte att Sörens skapelser
kan räknas till konst. Men det är upp till var och en att avgöra det. Helt
klart är det en stor konst att kunna skapa figurerna med hjälp av en motorsåg.

Sören Niklasson

I Askersund finns också en samlare av Herman Rosells snideri. Bertil Gylling är namnet. Han har en imponerande samling av Rosell, som i hans tycke är helt i klass med ”Döderhultarn”.

Bertil Gylling

OBS! DET FINNS YTTERLIGARE BILDER PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN.GÅ GÄRNA DIT OCH KOLLA.

Det blev ingen ek på torget i
Askersund men väl en julgran en gång om
året. Kullerstenstorget i Askersund är
en livlig debatterad fråga både
nu och förr. Och det måste väl ändå betyda att torget är som en gammal kär vän som alla vill väl.
Men på lite olika sätt. Om kommittén för
prydnad av Askersunds torg fått som de tänkt sig på 30-talet hade en stor ek planterats mitt på torget.
Det skulle vara så mycket jord där eken planterades så att det skulle bli en
låg kulle med gräsmatta. I närheten av eken skulle de finns fyra belysningsstolpar.
Kommittén hade fastnat för några billiga stolpar som de sett i en katalog från Kockums järnverk.
Närmare bestämt på sidan 76 i katalog 2, bara som en lite onödig upplysning.
Belysningsstolparna skulle kosta 100 kronor styck. Montör Zachrisson skulle räkna på framdragningskostnader för el. Priset för
eken var 30 kronor.

40-talsbild vid torget. Bild från Leif Linus arkiv.

Det blev ingen ek på torget, men väl en julgran en gång om året.

Kommittén som bestod av en
rektor, en provinsialläkare, en teckningslärare, landsfiskalen, en kyrkoherde
och en köpman. Det var bara uppsatta personer i samhället som tydligen hade någon
kunskap om det vackra på den tiden. Som tur är har tiderna förändrats. Namnet
på köpmannen var Adolf Gunnar Lindborg och han gick inte riktigt i takt med de övriga
i kommittén när de gällde en fråga.
Och det gällde gångbanor över torget i diagonal riktning in mot den stora eken. Där skulle gångbanorna
mynna ut. Men det tyckte inte Lindborg. Ett fåtal lindar skulle också placeras
parallellt med sidorna på torget med ett lämpligt avstånd från Sundsbrogatan och
Storgatan

När förslaget kom upp till
behandling i stadsfullmäktige blev det precis inte några ovationer.
Stadsfullmäktige A R Norry dömde ut förslaget. Och på hans sida stod också
borgmästare Bretzner. Norry menade att en ek på torget inte skulle bli någon
prydnad, utan mera som en främling på villovägar. Norry kunde tänka sig en ek
om den hade varit 100 år. Vet inte
riktigt hur han tänkte där? Skulle man ha grävt upp och flyttat en så gammal ek
till torget? För mej är ek en ek hur gammal den är. Norry var också mycket negativ
till gångbanorna på torget. Gångarna skulle inte bli någon prydnad, snarare
tvärtom.

Borgmästare Bretzner, var också
motståndare till en ek, men kunde däremot tänka sig en minnestavla mitt på torget. Enligt
borgmästaren kunde en sådan tavla vara till stor hjälp för den som skulle hålla
föredrag på torget. All fakta stod då redan på minnestavlan. Ett slags manus,
fast i sten. Men om det förslaget var han ensam. Skulle det vara en minnestavla
skulle den sitta på väggen till Rådhuset var Norrys bestämda uppfattning.

Anledningen till att
kommittén just fastnat för en ek var enkel och logisk. Den kunde huggas ner om inte den skulle falla
alla i smaken när det gått några år. Och det var billigt. Kommittén vill också
pryda Torgparken med en vattenkastare. Det här var innan den nuvarande fontänen
fanns. Det hade funnits en tidigare, men som av någon anledning hamnat på Brandkårens vind. Trots att den var fullt
duglig. Den skulle helt enkelt tillbaka till Torgparken igen. Men det blev inte
så.

Herrarna i kommittén var
förmodligen mycket deppade efter stadsfullmäktiges möte. Samtliga förslag gick
på återremiss. Det enda förslaget som sedan genomfördes kom ordföranden Norry
själv med. Han föreslog en 4-armad
ljuskandelaber mitt på torget för
att det skulle bli lite ljusare mitt i stan. Norry tyckte att det var i väl
skumt på torget. Det restes senare en
ljuskandelaber. Först såg han till att kommitténs förslag hamnade i
papperskorgen, med hjälp av borgmästaren och några andra, för att sedan driva
igenom sitt eget förslag. På den tiden hade ordföranden i den politiska
församlingen tydligen mycket stor makt i småstaden Askersund.

Norrys kandelabrar förde dock
ingen tur med sig. När torget skulle rustas
inför 300-årsjubileet skulle Norrys
lampor plockas bort och placeras i Hembygdsgården. De var för
omoderna. Men allt gick snett. De som skulle plocka ner lamporna tappade
härligheten i kullerstenstorget. Och så var det färdigt med de kandelabrarna.
Det var bara att sopa ihop resterna för stadens anställda.

Kanske torgkommitténs förslag
med en ek mitt på torget ändå inte var
så dumt. Då hade det blivit lite liv och grönska i torgbilden . Men det är
klart att ett och annat löv kunde ha fallit på alla blanka bilar. Och sådant är
inte rolig…

OBS! Det finns flera bilder på NA.SE under Askersundbloggen. Gå gärna dit och kolla.

Mjölk ger kraft och styrka.
Drycken stärker också skelettet. Ett par glas om dagen var ett måste. Annars
kan det gå riktigt illa som vuxen. Om inte råden följs var det nästan kört när
man kommer upp i vuxen ålder. Man skulle inte att orka med några tunga jobb.
Idrott var uteslutet.

Så lät det ofta när jag växte
upp. Inte så underligt att det sedan fanns några mjölkbutiker i stan att välja
på. Mjölk skulle alla ha. Både vuxna och barn. I Askersund fanns också ett
andelsmejeri som så småningom också öppnade
mjölbutik i huset. Inte så
konstigt för övrigt att kraftsportklubben tagit över de gamla mejerilokalerna i
korsningen Trädgårdsgatan-Stöökagatan under en period. Med tanke på propagandan för mjölk under min uppväxt är det ganska logiskt
att just den klubben tog över. Styrkan satt förmodligen kvar i väggarna.

Askersunds mejeri när det begav sig

Nu är det klubben Ran med
sina radiostyrda bilar som tagit över. Och en dag i veckan servar klubben fika
för allmänheten. Vän av ordning undrar kanske vad jag vill komma med all mjölpropaganda. Jag som inte druckit mjölk sedan i 15-årsåldern. Anledningen är den
pågående ”koutställningen” i Askersunds
konsthall. Men det är också bara övergång till bilder om just
mjölkhantering i Askersund. Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder. Vi minns båda mjölkaffärerna
i stan och särskilt då Ekstedts butik på
Stora Bergsgatan. Det låg mitt emot kommunens parkering på rådhustomten. Som
grabb fick jag gå dit med en kruka och hämta mjölk efter skolan. Normalt där
jag bodde några kilometer utanför staden kunde man gå till en bondgård och köpa
mjölk. Men farsan hade genom stora politiska affischer på tomten intill
vägen gjort det omöjligt med mjölkköp på hemmaplan. Han tillhörde inte samma
parti som lantbrukarna hemmavid gjorde. Men vad gjorde det. Mjölkkrukan var
inte så tung att bära på. Det var några liter söt och några liter skummjölk som
skulle i krukan några gånger i veckan.

Ekstedts mjölkaffär Stora Bersgatan

Massor av lokalkändisar har jobbat inom
mejerinäringen i stan. Flera av dessa blev sedan viktiga personer i Askersund på olika sätt. Om mjölken var
en inkörsport i karriären låter jag vara osagt. Det var i alla fall en stor verksamhet. Namn som Evert Pettersson, Sven Almstedt,
Kalle Gustafsson, Axel Larsson, Einar Sundblad , Birger ”Tjommen” Andersson ,
och naturligtvis mejeristen Nilsson,
jobbade alla med mjölk.

Själv är jag inte särskilt insatt mjölkens historia
när det gäller Askersund. Men jag har
hört de som vet berätta lite om mjölkhistorien. Det finns
också bilder och tidningsklipp som
berättar. En kvinna , Anna Sköld, tillhör pionjärerna på området. Hon började redan i början på 1900-talet med försäljning. Sedan öppnade hon
en butik på Stora Bergsgatan. En
butik som de flesta äldre askersundare minns. Det kom kvinnor från andra
orter till Askersund för att jobba åt
Anna Sköld. Många blev kvar på orten, gifte
sig och fick barn. Och så har det rullat på. Precis som i Povel Ramels visa om Karl Nilsson. Så småningom tog Göte och
Wilma Ekstedt, över butiken. Senare revs de gamla husen i kvarteret för att ge
plats åt HSB –huset ut mot Sundsbrogatan och Stora Bergsgatan

Senare drev också Einar Sundblad mjölkbutik. Han hade sin sista butik ut mot
Drottning Kristinas väg, mitt emot Sjöängsskolan innan mjölkbutiksepoken
dog ut helt. Men då var nog godis till skolbarnen var det
stora försäljningsartikeln. Säkert finns det många läsare av bloggen som kan tillföra en massa faktauppgifter. Jag
har bara skummat lite på ytan om man säger så.

OBS! FLERA BILDER FINNS PÅ NA.SE UNDER ASKERSUNDSBLOGGEN.KOLLA GÄRNA DÄR