Oves Blogg

Turistfolket i landets
kommuner har gjort det mesta av förberedelserna inför årets förväntade
turistinvasion. För alla ansvariga hoppas på att det ska komma mycket folk just
till deras kommun. Uppfinningsrikedomen är stor för att locka folk. I Askersund
har man mycket gratis. Fagertärns röda näckrosor i Tived är fortfarande en av Askersunds kommuns största turistattraktioner. Folk från
hela världen kommer för att titta på de mytomspunna och unika näckrosorna på
ort och ställe. Under en period var de röda näckrosorna utrotningshotade.
Limnolog Maud Wallsten, Uppsala, gjorde genom åren en stor insats för att
rädda och föröka de röda näckrosorna. Det blev något av hennes livsuppgift.

Under en period var det
verkligen kris för den unika växten. Men Maud jobbade på. Minns hur lycklig hon var när vi träffades vid sjön
för ett antal år sedan. Då hade hon räknat in 40 vackra rosor. Och då hade hon
också hittat en koppling mellan näckrosorna i Fagertärn och rosorna i den franske
konstnären Claude Monets berömda näckrosdammar. Konstnären anlade sin
världsberömda trädgård i Giverny norr om
Paris , i slutet på 1800-talet.

Maud reste till Monets
trädgård för att undersöka hur det verkligen låg till. Det var helt klart att
Monets näckrosor hade anlag som härrörde från de röda Näckrosorna. I samband med andra världskriget växte dock dammarna igen. När upprustningen gjordes
försvann de röda näckrosorna som hade anknytning till Fagertärn.

-Vi har tagit DNA-prov
och jämfört så vi vet säkert hur det ligger till. Möjligen finns det svenska näckrosättlingar med
på några av Claude Monets målningar,
berättade Maud , för mej.

Maud hade en egen
näckrosodling hemma i Uppsala. Fröna hämtade hon vid Fagertärn för att sedan
återplantera dem i sjön så fort det var möjligt. För ett antal år sedan växte
de röda näckrosorna i Fagertärn närmare land. De var lätta att se. Av någon
anledning har rosorna närmast land försvunnit. Mauds teori var att fröna föll på
allt för djupt vatten. Fröna orkar sedan inte att utvecklas i det mörka vattnet
och djupa Fagertärnsvattnet trodde hon. I början av 2000-talet omplanterade
Maud en näckros närmare land för att besökarna skulle få se den på nära håll
som för i tiden . Till hennes stora besvikelse stals rosen. Den kanske finns i
någon trädgårdsdamm nu…

Maud Wallsten

Näckrosorna i Fagertärn
brukar blomma i slutet av juni. Men det
gäller att komma mitt på dagen för att få se blomsterprakten. När kvällen
kommer slocknar rosorna precis som vi människor.

De röda unika näckrosorna i
Fagertärn upptäcktes i juli 1856, av den
då 24-årige Uppsalastudenten Bernhard Kjellmark. Det var hans livs upptäckt.
Han var i trakten för att besöka sin bror bruksförvaltare Adolf Kjellmark. Han
kom med hästskjuts från Ramundeboda till Aspa bruk. Under de tre veckorna hos
brodern gjorde den kultur-och naturintresserade Bernhard många strövtåg i
omgivningarna. Ortsbor berättade för honom att det fanns en liten sjö inne i
vildmarken med vackra röda näckrosor. Och Bernhard begav sig dit för att
kontrollera sanningen. Från början trodde han att det bara var en skröna.

Ryktet om de fagra blommorna
spreds snabbt och många ville ha den. För att skydda rosorna från utrotning förbjöd
markägare Rutger Robson i Aspa, all användning av båtar i sjön. Det här var i
slutet på 1800-talet. Förbudet hjälpte
inte. I slutet på 1890-talet salufördes korgvis med röda näckrosor vid
torgdagar i Askersund och på andra ställen också. 1905 beviljade landshövdingen
i en resolution fridlysning av de röda näckrosorna. Den som bröt mot
fridlysningen hade höga böter att vänta.

Men det finns en mera
spännande historia om de röda näckrosorna, som säger att färgen rosorna kommer
från en fiskareflickas blod. Enligt en sägen bodde en fattig fiskare och hans
dotter vid den lilla sjön. För var dag han vittjade sina nät blev fångsten allt
sämre och både dotter och han magrare. En dag när han som vanligt drog upp sina
nästan tomma nät hörde han ljuv musik och fick syn på en man, som satt och
spelade på stranden. Det var Näcken, som sa:

-Du får ingen fisk, om du
inte ger mig din dotter till äkta maka.

Fiskaren berättade förstås
inte för flickan vad som hänt men till sist, när hungern blev för svår,
tvingades han gå med på Näckens begäran och genast blev hans nät fulla av fisk.

När flickan fick reda på det
gick hon förtvivlad ner till sjön, och då dök Näcken upp, tog hon fram sin kniv
hon hade gömt i klänningen, stack det i sitt hjärta och hennes blod spreds i
vattnet. De vita näckrosorna hade färgats röda för evigt av den stackars
flickan blod

Nils Gumaelius tog fram en
mycket informativ skrift till 150-årsminnet av Bernhard Kjellmarks unika upptäckt 1856. Och inte nog med det Jan
Mårtensson kom ut med en deckare 1987 med namnet ” Den röda Näckrosen”. För den
som inte har läst den är en del av handlingen också förlagd till Askersund. Minns att bokhandlare Walfridsson i Askersund kom
till mej och berättade att boken nådde
höjden av kultur på den och den sidan. Vid en närmare kontroll
visade det sig att han själv var omnämnd just på de sidorna.

OBS! Bloggen finns också på na.se under Askersundsbloggen.

IFK Askersund kommer väl laddade till årets
fotbollssäsong. Förra året var IFK bara ett mål från att gå upp i division
fyra. Kanske det är dags i år med förstärkningar både på spelar-och
tränarsidan.

Senaste årens populäre tränare Mikael Åkesson är
kvar, men har nu fått hjälp av Heintz Malmarowski. Heintz har ett
fotbollsförflutet i Skyllberg och Åmmeberg, där han var stöttespelare. Skadade
Linus Börjesson återfinns också i tränarstaben, som nu också fått en ansvarig
för administrationen i Ann-Sofie Fahlström. Anders Hansson är
materialförvaltare.

Heinz Malmarowski och Mikael Åkesson ansvarar för IFK:s fotbollsträning i år.

På ungdomssidan växer IFK så det knakar. Förra året
hade klubben elva lag igång. Det fodras en stor ledarstab och mycket stöd från
kommunalt håll för att klara det stora ungdomsintresset för sporten. Vid
årsmötet för någon dag sedan så framgick att drygt 250 ungdomar hade deltagit i
verksamheten under det gångna året.

Ann-Sofie Fahlström ansvarar för administrationen av IFK:s seniorlag i fotboll.

Ett stort problem för IFK är kritning av alla planer
för seniorlag och alla ungdomslag. Det är fyra olika storlekar på planer som
måste ritas upp, kanske flera gånger i veckan. Så många ideella krafter har inte
IFK. Det är en stor uppgift där det krävs flera personer om det ska
skötas av frivilliga. Anläggningen är kommunal, men kritningen ingår inte sedan
ett antal år tillbaka av rättviseskäl. Ordföranden Petra Gustafsson letar med
ljus och lykta efter frivilliga krafter till kritningen. Den som är intresserad
kan anmäla sig till Petra. Hon har inget emot att det blir flera.

För att klara den växande verksamheten ekonomiskt
krävs det stora insatser och mycket jobb från styrelsen. Det stod helt klart
vid årsmötet. Och det fanns många idéer och förslag på hur det skulle gå till.

Parkeringsfrågan upp vid själva anläggningen vid
Solberga diskuterades också. För några år sedan lämnade en i person i
föreningsstyrelsen in ett medborgarförslag på en lösning som fullmäktige antog. Det rådde stor enighet om det. Förslaget gick ut på att plocka ta bort några onödiga häckar, för att lösa en del av
problemet. Fullmäktiges beslut har ännu inte fullföljts. Men det kommer säkert
vad det lider trodde de närvarande på årsmötet.

Var för några dagar på en
föreläsning om Askersundskonstnären Börje Sandelin i biblioteket. En intressant föreläsning med
film av Alf Fransson och med Marianne Pettersson som föreläsare. Sandelin har
inte varit så uppmärksammad i sin hemstad som Folke Dahlberg och Hjalmar
Trafvenfelt. Men han har i alla fall fått en gata döpt efter sig precis som de
andra två. Alltid något. Vad det lider blir det säkert någon utställning även
om Sandelins konstnärskap.

Börje Sandelin

Förr i tiden var det ganska
vanligt att döpa gator efter personer som
gjort sig kända på ett eller annat sätt.
Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer
med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund
var när konstnärerna Folke
Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator
ute på Hagaområdet. IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson,
fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla
idrottsplatsen. Frågan är ändå om inte Bandyvägen var ett bättre namn. Det var
ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång
i tiden.
OBS! Det finns mera text och bilder på na.se Askersundsbloggen. Titta gärna in dit.

Trasiga bilar brukar vara ett
elände, men hur underligt det en låter kan det också komma ut något positiv av
det hela. Så har det varit i Askersund. År 1939 skrev redaktör Joel Haugard
följande i sin lilla bok ” Promenader i liten stad” följande:

”Vi ämnar oss ta en liten
titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidigt på morgonen en junidag –vår
första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets
stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i
lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen,
befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en
elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en liten
hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Det är 75 år sedan Haugards lilla bok om promenader kom ut. Det kanske blir jubileumspromenader i år.

Tyvärr blev det ingen lyckad
biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de
romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade
det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Enligt
författaren var batteriet slut. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i
Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en
teckning av konstnären och särlingen Folke Dahlberg. Om det är så kan
turistnäringen fira med jubileumspromenader i år. Det är 75 år sedan boken om
promenader kom ut.

Händelsen inträffade förmodligen
vid Storgatan. Alla städer med klass har en stor gata. I Askersund har
Sundsbrogatan genom staden tagit över rollen som den stora gatan i Askersund.
Annat var det förr. Det visar gamla bilder.

Sammanfattningsvis är det
bara att konstatera att även gamla trasiga bilar kan leda till något gott. Även
om det bara råkar vara ett trasigt batteri. Plockar också med några bilder och
notiser från Storgatan för att bloggläsare ska hitta den rätta stämningen.

Leif Linus har bidragit med
bilder och notiser från sitt stora arkiv. Även Kjell Johansson har en bild.

OBS! Flera bilder finns på na.se och Askersundsbloggen. Gå gärna dit och kolla.

Många gånger har jag fått
frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket
välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina
original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag
kände varandra väl.

Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till
Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som
Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex
år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus.
Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det
var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att
säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många
tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han
själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla
samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.

I sin ungdom hade han varit
ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och
rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte
synd om honom och skänkte kläder. Enligt säkra källor hade han kläder som kunde
ha räckt till att öppna en butik. Själv log han bara åt det hela. Birger
klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var
mesta andra som tyckte synd om honom.

Varje dag träffade jag Birger
i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna
i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället.
Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att
jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv
och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det
sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till
Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den
godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.

Birger tyckte också om
pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad
honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar
när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att
jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här
ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och
heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på
den tiden. Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi
enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag
stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av
mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är
någon särskilt fin människa, men har man vänner så har man. Även om folk kallar
vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det
är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var
det för Birger.

Vid ett tillfälle på 50-talet var det en filminspelning i
trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig. Filmbolget bjöd på mat och kaffe. Statisterna
fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr
gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.

Birger skulle vara statist när filmen ”Häxan” spelades in i Askersund på 50-talet. Karriären blev dock kort. Han skulle spela en ”törstig” vedhuggare. Han tog sin roll lite för allvarligt.

Ibland lånade
Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka
med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej.
Birger höll isär lån och tiggeri.

Mot slutet av sin levnad
bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis
fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för
mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod
inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer
den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla
Askersund kommer på tal.

Leif ”Linus” och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder