Oves Blogg

Strax före jul stals
69 kreatur från en bonde i Södermanland. Korna skulle slaktas till jul
men när de skulle hämtas var ladugården redan tömd. Bonden hade varit borta i fem timmar och när
han kom tillbaka var djuren borta. Södermanspolisen hade aldrig hört tals om en
så stor kreatursstöld tidigare.
Verkliga proffs hade varit i farten.

Professor Leif G W Persson tog upp fallet i
TV-programmet ”Veckans brott”, nu senast. Han lovade också fortsätta undersöka fallet, och funderade samtidigt om
det funnits något liknande fall. Leif G
W trodde också att han skulle få fast
tjuvarna.

Som journalist var jag med om ett liknade fall för snart 20 år
sedan vid gården Mötet söder om Askersund. Då handlade det om 31 nötdjur som
stals när ägaren Stefan Varga var bortrest. Stölden är fortfarande olöst. Det fanns inga spår efter tjuvarna som
ändå måste haft en eller två
lastbilar för att få med sig de 31
nötdjuren. Frågan är hur man gömmer
undan så många djur utan att bli upptäckta? Bland djuren som stals fanns
en stor tjur som vägde runt 1 200 kilo

Stefan var på resa
och hade bett en granne kolla till djuren. När denne kom på morgonen var ladugården tom. En
verklig chock. Stefan fick ut lite pengar från försäkringen efter en del trassel.
Skvallret gick också att Stefan själv låg bakom stölden. Han tyckte det var
hemska rykten och han gör det
fortfarande. Försäkringsbolaget betalde
ut hälften av värdet på
kreaturen. Han var på gång att avveckla gården och sälja djuren. En annons några veckor före auktionen lockade mycket
folk. Stefan är ganska säkert att
tjuvarna fanns bland någon av besökarna.

Stefan Varga i den tomma ladugården 1994

När jag gjorde reportage om stölden
berättade Stefan att tjuvarna förmodligen hade använt något slags bedövningsmedel för att få med
sig alla djuren. Någon hade berättat för honom att det fanns ett
bedövningsmedel som djuren slickade i sig
och sedan blev helt lugna. Det
behövdes bara några droppar. Stefan hade
själv full upp med att flytta djuren inne
i sin egen ladugård . I det här fallet
lastade man på 31 djur under en natt.

Talade med Stefan för några dagar sedan. Han hade inte kollat på
TV-programmet men när jag tar upp frågan
väcks minnen från den stora stölden. Och
mina besök med kameran på gården. Fortfarande är han mycket förundrar över att
hur tjuvarna kunde komma undan med så många djur utan att bli
upptäckta. Polisen fick inte in några
tips eller spår att gå på. Vi får se hur
det går med Leif G W sökning efter de 69
stulna djuren på gården i Södermanland. Det kanske går bättre?

Stefan lämnade
lantbruket och gården vid Mötet
1994. I dag driver han företag med ett antal grävmaskiner. Företagets
kontor finns i Åsbro.

Det går också att läsa den här bloggen på na.se under Askersund, eller i tidningens bloggportal. De nya bloggarna kommer i NA. Får se hur det blirtr framöver. Det kanske räcker med att bloggarna går i NA…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Av någon anledning försvann bloggen om Gamla Statt med kommentarer. Bloggen finns att läsa på na.se under rubriken Askersund. Men även på den samlade bloggsidan. Alla nya bloggar kommer att gå på den sidan i NA.Kör om bloggen som gällde gamla Statt

Gamla Statt i Askersund var förr stadens stora
nöjespalats. Det var där det hände ”grejer”. Alla stora företagsbjudningar och
fester hölls där. För att inte tala om
nyårsfesterna, och kräftpremiärerna på sommarverandan. Och det var noga med
klädelsen. I Little Gerhards låt ”Petter och Frida” just den detaljen tydligt:

Och Petter han
fick ta och hyra en bil
och till Askersund for dom av som en pil
in på hotellet klev Frida med nosen i vädret
men Petter han stod där med tummen i svångremmalädret
Ja, Frida den släppte dom in utan prut
men Petter ilen tog dom och kastade ut
i pjäxor och skinnväst och utan rosett
man kommer ej in uti i stans socitett.

Men som med så många andra gamla hotell blev det
svårt att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt. Även i Askersund. Det
fordrades kommunala subventioner hela tiden. Beslut togs att hotellet skulle
rivas och en modernare anläggning skulle
byggas i närheten av riksväg 50. På hotelltomten finns i dag
servicehuset Linden. Hårda strider utkämpades innan beslutet om rivning togs.
Borgmästare Bernhagen, fanns med i
frontlinjen. Han åt sin lunch på hotellet varje dag, men han var nästan ensam
sista året. Skojade en gång med honom att han skulle flytta över hotellbordet till sin lägenhet tvärsöver
gatan. Det skulle vara enklast så. Då skulle det inte vara
några problem med
hotellrivningen. Han tyckte inte alls det
var roligt.

Något som lockade storpublik till festvåningen på Statt var brottning. Då var det alltid fullsatt.

Är det inte dyrt att ligga på hotell! Det var ett
stående skämt till brottarna i Askersund under
många år. Brottning går som bekant ut
på att lägga någon på rygg. Helst
så fort som möjligt.

Nu var det
inte bara brottningen som lockade
en del av publiken till hotellet. För
många som var hårt hållna hemma
blev brottningen ett legalt sätt att besöka hotellet till och med en vardagskväll. I pausen gick många
i publiken en trappa ner till matsalen
för att stärka sig lite. Inte så
underligt sedan att stämningen ofta
var på topp efter pausvilan.

Brottarbas på
den tiden i Askersund var Rolf Elving.
Han kom från småländska Värnamo där brottningen var stor. Rolf var
ständigt på oss grabbar att börja
brottas. Några av oss föll också för Rolfs
locktoner. Det var lagom att
träna lite brottningen mellan
fotbolls-och bandysäsongen.
Brottarträningen var bra och
handlade inte om att pumpa muskler. Det
var en allsidig träning.

Ingen av oss grabbar var inriktade på att
bli elitbrottare, utan det var bara träningen vi vill åt. Nästan ingen
av oss visste något om brottning. Hur
det än var anmälde Rolf oss till olika tävlingar. Själv hann jag med några
hundra matcher och ett antal Fyrstadsbrottningar, utan egentligen vara
intresserad. Förstår inte Rolf
kunde övertala oss. Och visst har
jag också legat mycket på golvet i gamla Statts festsal i
Askersund. Kristallkronorna var mycket vackra från den horisonten. Det konstaterade jag många
gånger.

Brottning var inget för mej. Gjorde ändå ett par Fyrstadsturneringar otränad och då gällde det att få slut på matcherna fort. Brottning är en sport som
kräver kondition .Det hjälpte inte med ett antal snabba fallsegrar sista
brottningsåren. Fotboll och bandy lockade mera, även om Rolf hävdade att det var ett felval. Men jag
stod ut med det.

När Statt stängde
för brottning blev det stora
problem bland utövarna. För att få lite tyngd över hur viktig lokalfrågan var,
lockades två brottare ut på torget för en tidningsbildbild. Skulle brottningen tvingas
hålla till där i fortsättningen? Det gav
resultat. I dag finns det inte någon brottarklubb i Askersund. Allt har sin
tid, även om det är svårt att glömma
allt trevligt som hände på gamla Statt.
Även en vardagskvällarna på Statt i
brottningens namn.

Nyårsnatten 2007 lämnade jag Nerikes-Allehanda i
Askersund efter 30 år. Fick pension några månader tidigare på året men
jobbade kvar till årsskiftet. Tackade för mej i tidningen med en
fundering om att vi kanske ses och hörs
någon gång. Räknade med att det
var slut med skrivandet, som hade fyllt halva mitt liv. Men så blev det inte. Nu är jag tillbaka på NA genom en blogg som jag sysslat med helt
privat i några år. Tror aldrig jag hade
läst en blogg innan jag slutade på tidningen, om det är något att skryta med. Jag hade fullt upp
med mitt och jobbet på redaktionen .

Anledningen
till att jag nu är tillbaka är mycket enkel. Fick en förfrågan när jag
träffade på folk från NA av en tillfällighet utanför Torghallen i Askersund för
några månader sedan. De var i Askersund
för att prata med askersundarna om tidningens nysatsning och
förändringar. Skriver ändå en del
bloggar så varför inte låta texter och bilder också gå i min gamla tidning om någon vill
läsa. Så resonerade jag. Och så blev det.

Efter tiden på NA var det en tidigare arbetskamrat som ville ha några kåserier i Askersunds PR-tidning , ”Bo i Askersund”. Det blev fyra.
Arbetskamraten uppmanade mej också att börja skriva på en
blogg. Jag är inget tekniskt geni, så hon ordande också att det blev en
blogg. Lite senare fixade grannens pojke en hemsida. Och på den vägen är det.

Jag är
ingen nyhetsjägare längre och tänker inte
ta jobbet från någon aktiv journalist. Klart jag springer
på en riktigt bra nyhet så brukar
jag skriva och koppla ihop det med något
från gamla tider i Askersund. Både personer och miljöer. Så får det bli även i fortsättningen. Ämnena kan var mycket
skiftande. Ofta med bilder från vännen Leif Linus. Det verkar som om
askersundarna gillar det. Vi har haft
några bildvisningar ihop och det
har också lockat mycket folk. Nostalgi
blandat med en del färska saker är
alltid gångbart. Trodde bara att
mina närmaste skulle läsa min enkla blogg när jag började skriva,
men till min förvåning kan jag se på sifferverket att många läser. Och
kommenterar. Det är förstås extra trevligt.

Klart det
blir lite spännande att se
hur NA-läsarna tar det hela. Men jag tar chansen. De flesta i Askersund
känner mej sedan tidigare.
Bloggskrivandet är heller inte riktig detsamma som det daglig ”grovjobbet” på
en tidningsredaktion. Kanske någon
frågar sig varför i all fridens namn jag är tillbaka, medan någon förhoppningsvis tycker det trevligt. Vi
får se…

Bloggen här
på hemsidan kommer att gå som vanligt. Jag har en massa inbjudna vänner
som jag inte kan svika. Bloggarna får gå på båda ställena. Hur det blir
framöver återstår att se. Sökmöjligheterna på NA.se är bättre. Något som jag
saknat. Och en del bloggar från den första tiden för tre fyra-år sedan kommer
jag att plocka över. På den tiden var det inte så många som hade hittat
bloggen.

Gamla IFK-spelare, Svante Eriksson och Ulf Cricke Christiernsson

Bandyintresset lever kvar i den gamla bandystaden Askersund. Det
bevisade lördagens nostalgiträff på
biblioteket i Askersund. Intresset var
stort och det var mycket folk som väntade på att bli insläppta när biblioteket
öppnade på förmiddagen.

Några av de gamla spelarna fanns på plats för att
berätta minnen. Och delar ur den gamla
bandypubliken hade också kommit för att
lyssna. Och titta på gamla
bandyfilmer som Leif Linus tagit fram.

Förre storspelaren Svante Eriksson berättade om sin
debut mot Örebro SK som 18-åring i januari 1948. Det var stort och inte blev
det sämre av att Svante gjorde båda
IFK-målen i 2-1 matchen.”Garvis”
Gustavsson hade också många trevliga minnen att berätta om, liksom gamle
skyttekungen Ulf ”Cricke” Christiernsson och snabbe Bo ”Micke” Hjalmarsson.

Garvis Gustavsson har både spelat bandy och varit ledare

Målvakten Bengt Eriksson upplyste om sina år i
IFK-buren på 60-talet. Han är en av få som blivit utvisad trots att han inte fanns
inne på planen! Som reservmålvakt
åkte han in på planen och räddade en målsituation. Domaren blev mycket upprörd och förklarade att han skulle bli avstängd i
tre månader och försvinna omgående in i
omklädningsrummet. Av det utlovade straffet blev inte något. Det fanns inga regler att gå efter. En
reservmålvakt räddar mål var inget förbundet hade räknat med. Men då kände man
inte till Bengt från Värmland. Och det blev inget mål.

Svante Eriksson debuterade i allsvenska som 18-åring mot Örebro SK. Året var 1948. Han hade mycket intressant att berätta om från sina bandyår.

Mitt bidrag till träffen var lite gamla bilder till
utställningen och att få tag på lite gamla spelare som kunde berätta. De kanske
hade kommit ändå? En annan som har bidragit
till utställningen är Kenth
Lundström, med en gammal hjälm och ett
lackrött nystan som användes förr. Jag
har jagat en gammal boll till utställningen, men det har varit svårt. Men med
Kenths hjälp löstes det hela.

Marie-Louise Hjelm på biblioteket ordnade fram fika
med kaka till oss alla. Filmen som visades vid träffen kommer att rulla på biblioteket under utställningsveckorna.

Sundsbrogatan 6 april 1963. I förgrunden syns Anhérs
skylt. De gamla husen utmed har rivits för att ge plats åt HSB-huset

Bild: Eric Englund

Bild: Eric Englund

Vännen Eric Englund i Askersund var och är en flitig
fotograf. Brukar få några intressanta
bilder av honom ibland. Som alltid när det gäller negativ och gammal fotografier tar det sin tid att få
in materialet i datorn. Men Eric jobbar på det. Och säkert kan jag få flera
bilder av honom att visa upp. Eric förfogar över en bildskatt.

Det
fina med Erics bilder är att han har en perfekt ordning på allt.
Vilken dag, vilket år och klockslag.
Bättre än så kan det inte bli. Själv har
jag varit ibland varit en slarver med den viktig data. Har mest varit
intresserad av själva bilden.

Innergård
intill Sundsbrogatan 1963. I dag finns Italia i huset i bakgrunden.

Bild :Eric Englund

Det betyder
också att jag ibland får leta. Vet att materialet finns, men var?
Flytten från hus till lägenhet har inte underlättat saken. Men som tur finns
Eric, Leif Linus och Anders Foglander.
De har ordning på grejerna.

Ett barnbarn till mej brukar säga att ”du måste
skaffa dej ett register morfar”. Frågan
är då vem som ska föra in text och bilder i registret? Som tur är har jag ganska
bra minne fortfarande för detaljer,
händelser och samtal med folk. Det lever
jag ett tag till på i mitt skrivande.

Bilder från den pågående utställningen i biblioteket. Det planerade bygget syns i rött.

Bygg ett nytt Kunskapscenter i Askersund som
planerat, men välj rätt byggteknik. Det uppmanar en medborgare de
ansvariga på Rådhuset. Medborgaren föreslår att huset byggs i trä så långt det är möjligt. Enligt honom finns det en rad fördelar med en träbyggnad. Både tekniskt, etiskt ,
ekonomiskt och miljömässigt.

Medborgaren bygger sitt förslag bland annat på en artikel i sista
numret av tidskriften National Geographic. Enligt artikel medför
byggteknik med betong och stål stora koldioxidutsläpp, medan trähus lagrar kol som
annars når ut i atmosfären.

Valet att
bygga stora hus i trä får allt
större uppmärksamhet påpekar medborgaren
i sitt förslag . Ny byggträteknik som tar större hänsyn till högt ställda miljökrav och till
rätt kostanden, är det enda riktiga anser medborgaren i sitt förslag.

Sundsbrogatan ut mot Haga kommer att öppnas igen. Så här såg det ut på 50-talet när gatan var öppen

Lasse Larsson, hovslagare för Hovvårdsföreningen på den tiden då det fanns hästar på bondgårdarna.

Föreningslivet förändras som allt annat. En del
försvinner och en del nya kommer till. I äldre
tidningar har jag ofta läst om
att Hovvårdsföreningen har haft sammanträde. Blev lite nyfiken på föreningen och bestämde mej för att
undersöka det närmare. Att det hade
med hästar att göra var inte svårt
att räkna ut, men vad var uppgiften?

Det handlade helt enkelt om att rationalisera lantbruket.
I början på 50-talet var det hästar som gällde .
Bönderna ”for till smén” för att få sina hästar skodda. Vissa hade väldigt långt till smeden. I Hovvårdsföreningen
anställdes en hovslagare som istället åkte runt till bönderna. Det blev en
tidsvinst av stora mått för bönderna. Ett smedbesök kunde
ta en dag. Föreningen var
underställd Hushållningssällskapet
. Staten bidrog med pengar. Initiativet till att det bildades likanden
föreningar i landet kom från veterinärer.
Det fanns lokala styrelser som bestod av lantbrukare från trakten.

Hovslagaryrket
var både tungt och obekvämt.
Lasse Larsson var en känd hovslagare i
Askersundstrakten och anställd av
Hovvårdsföreningen. Lasse arbetade över
ett stort område, från länsgränsen i söder, upp till Ingelsby och hela Tiveden,
samt Hammar. Vid starten 1949 fanns
175 medlemmar i föreningen med
ungefär 250 hästar. Ett par dagar i veckan
hade Sme-Lasse mottagning hemma i
Askersund. Övriga tiden kuskade han runt i bygderna och skötte hovslagningen.

”Det är ett tungt jobb och får man sko 15-16 hästar
på en dag känns det i rygg
och armar. Arbetstiden är
obestämd och arbetsförhållanden inte
alltid så trevliga i dåliga stallar” förklarade Lasse i en intervju.

”Klart att det kan vara riskabelt ibland, men jag
känner djuren ganska väl och har lyckats klara mej. Jag har alltid
haft lust för hästar och det är ett
fritt liv att fara runt i bygden. Bättre
än att stå i smedjan.”

” Mest bråttom är det på hösten då hästarna ska
skos om till vinterkörning. Sedan är det
mycket jobb på våren då vårbruket
väntar. Det är ingen konst att sko
en häst halt och sedan göra den oduglig
för lång tid framöver. Man behöver bara
slå någon söm något millimeter fel
innanför sömranden på hoven så blir djuret halt. Att sko hästar är en svårlärd konst. Ett fel är rena
djurplågeriet” . upplyste Lasse , i
samma intervju.

Från Ullavi går i Askersunds by på 20-talet

Hamnen Askersund med lastning

Lasse ansvarade
också för klövvård av kor i sitt
arbete. Men det var han inte så förtjust i.
Korna var mera bångstyriga och stelbenta än hästarna.

I början på
50-talet började redan hästbeståndet inom jordbruket att sjunka. Men trots det var
Lasse optimistiskt när det gällde yrket. Vid den tiden rådde det
ständigt brist på hovslagare. Undrar hur
det är i dag?

Som grabb gick jag förbi smedjan i Askersunds by några gånger
om dagen. Vi bodde en bit längre bort och skolskjutsar var inte aktuellt
för mej. Sträckan var några hundra meter
för kort för att få skolskjuts, till ägaren av bussbolaget tog tag i det hela.
Han tycket det var orättvist att jag skulle gå i kylan medan andra barn fick
åka med . Själv tänkte jag aldrig på att
det var så. Men som tur var finns det snälla människor som byr sig. Och jag
fick se hovslagaren på nära håll och
inte genom ett bussfönster. Bara det.

Men det var
inte orättvisa skolskjutsar det här skulle handla om, utan om smedjan i
byn. Nästa varje dag fanns det ett antal lantbrukare på smedsbacken för att få sina arbetshästar
skodda. Och jag blev imponerad varje gång av smedens arbete med de stora
hästarna. Ett litet skådespel av en
yrkesskicklig smed. Bara att våga lyfta upp hovarna var ett tufft jobb tyckte jag. Precis som Lasse berättade om i den gamla
intervjun

Erkänner direkt att jag inte kan något om hästar,
mer än att de är eleganta att titta på. Brukar kolla på alla hästar i Askersunds by när jag springer igen bygatan. Och så spelar jag en Harry Boy på V
75 ibland. Utan att bli förmögen. Sedan
känner jag många som har hästar.

Bjuder också
på lite frossa i hästbilder i bloggen. Många av hästbilderna kommer från vännen
Leif Linus stora arkiv. Han och jag
är ungefär lika bra på hästar, men bilder och text har vi. Och båda har vi upplevt
travtävlingarna på Alsen när det begav
sig.

Travtävlingar på Alsen med Ernst Skoog och hans häst.

En gammal gatubild i Askersund. Som synes fanns det gott om hästar i stadsbilden.

Hospitalsgatan i Askersund 1959

Stöökagatan och Herman med sin häst. Smeknamnet på kusken var som sig bör ”Hästa-Herman”.

Ernst Skoog på Sundsbrogatan för att lämna av paket till handlarna

Elving Andersson i Åmmeberg älskade verkligen sina hästar. Bilden är från ett reportage jag gjorde där.

Stöökagatan-Lilla Bergsgatan. Betjänten vid Stjernsunds slott, Oskar Karlsson, har varit inne hos fotograf Pettersson i Askersund för att föreviga det fina ekipaget. Gården är sig lik ännu i dag om någon vill kolla

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Bildhuggare Erhard Johansson och major Trafvenfelt var vänner. Erhards avbildning av majoren finns i Rådhuset

Vem är mannen bakom skulpturen
och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen och den
vackar marmorstatyn i Rådhusfoajén? Inte
så många känner till det skulle jag tro. Konstföremålen finns där , men så har
det inte varit så mycket mera prat om
det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den
vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett
antal andra fina skulpturer.
Faktum är att kommunen ropade in några
konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början
på 70-talet. Kommunen betalde en
tusenlapp för konstverken och då ingick
gruppen som nu finns i
rådhusfoajén.

I år kommer Erhard genom
bysten av Hjalmar Trafvenfelt att få en del uppmärksamhet. De båda hade också
kontakt. Till sommaren ordnas nämligen en ”Trafvenfelts-utställning” i
Hamnmagsinets konsthall. Då kommer Erhards
byst av Trafvenfelt att finnas på hedersplats. Och det är väl både
Erhard och Hjalmar värda. Men den är tung, så det går åt
några personer att forsla bysten till Hamnmagsinet. Major Trafvenfelt visade konstutövare Erhard Johansson stor förståelse, med uppmuntran
och vänlighet. Vad jag läst mej
fram till förklarade majoren att Erhard borde
ägna sig mer åt bildhuggeri
än målning. Han sysslade också
med målning och kopparstick. Majoren menade att han hade
mera läggning åt bildhuggeri än åt målning. Och majoren hade säkert rätt.

Till att börja med tänkte de
ansvariga i kommunen att placera
konstverket med de tre nakna
människorna i Rådhusfoajén som
utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar.
Och ganska snart föll också Erhards fina
skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981
stod de vackra skulpturerna i ett förråd
nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På
den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg i
spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad
omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren
nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram
stora skurborstarna och göra rent
marmorstatyn.

Skulptur som finns i Rådhuset

Något namn finns inte på
konstverket, liksom de flesta av Erhard
Johanssons skapelser. Konstnären menade
att konstverken fick tala för sig själva
utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av.
Sångerskan hann också besöka bildhuggare
Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som
jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i
kyrkan fick jag höra att hon ville
träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid
det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där
livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes
ansikte inte stämde med min staty”, har
Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och
propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag
helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som
inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och
Erhard gjorde om sin staty, så att den
blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i
marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han
vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till
och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I
samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

Erhard Johanssons stora idol var sångerskan Ingeborg Nyberg

”Vi säger väl du sa hon. Det
gjorde vi och så gick vi upp till min stuga.. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard.

Ingeborg Nyberg slog igenom i
radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka
och fick sluta sjunga.

Erhard högg också en
byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa
Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns
på Edö där hon landade efter
dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och
prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom
själv hade han inte tid med det. Studier
genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det
räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan.

Vännen Leif Linus har hjälpt
till med några av bilderna.

PS! Kommentera gärna.
Det skulle vara trevligt

.