Oves Blogg

Tullavgifter blir allt vanligare. Biltullar i
Stockholm och avgift för att åka över nya bron i Motala. Bara för att nämna
något.

Östra tullstugan i sitt ursprungsläge i närheten av Tullplan. I bakgrunden Klippan. Från Leif Linus arkiv.

Reportage från Askersunds-Tidning 1925

Tullavgifter är en återgång till gamla tider. I
Askersund fanns förr tre tullstugor. En vid Sundsbron, en vid norrtull och en
vid östertull. Det senare huset finns bevarat i Askersunds hembygdsgård. Stugan
kom dit på 30-talet. Den stod öster om Tullplan innan den fraktades upp till
hembygdsgården.

Askersund hade fått rättigheter att få ta upp tullavgifter av folk som kom från
landet in till stan för att sälja livsmedel. Vid varje tullstuga fanns en bom
mitt över gatan. Ingen släpptes in till stan förrän tullavgiften var erlagd.

Tullavgiften växlade i storlek beroende på vilka
varor som skulle försäljas i stan. Tullstugorna tillhörde staden. Den som
skötte det hela fick bo hyresfritt i stugan och fick dessutom en liten avlöning
som ”tullnär”.

Farsan Sven tillverkade en gång i tiden modeller av tullstugan. De finns bevarade i hembygdsföreningens samlingar.

I hembygdsföreningens jubileumsskrift som kommit ut
i dagarna till medlemmarna finns det mera att läsa om stugan vid östertull. Kan
också nämna att farsan Sven gjorde ett antal miniatyrer av tullstugan som
skulle användas till sparbössor att ställa ut i stadens butiker. Pengarna
skulle gå till föreningens verksamhet. Stugorna finns bevarade i
hembygdsgården, men någon insamling blev det aldrig.

PS! Min blogg byggde på tidningsuppgifter från
mitten av 20-talet. Då var man helt övertygade om att östra tullstugan hade
klarat sig undan storbranden 1776. Men man hade fel. I hembygdsföreningens
jubileumsskrift kan man läsa att det gjorts en dendrokronologisk datering av
stockarna i stugan och den visar träden var fällda vintern 1780-1781, vilken
visar sig att stugan är byggd några år senare. Dendrokronologi är en metod att datera träden efter dess
årsringar.

Beläggningen vid arbetsmarknadsenheten (AME) i Askersund är mycket hög. Samtidigt har antalet disponibla platser platser minskat. En ekvation som inte går ihop i arbetslöshetstider som dessa. Därför vill kommunen projektanställa en coach på halvtid som ska hjälpa människor ut på den ordinarie arbetsmarkanden. Läs mer på hemsidan under Kommunala Nyheter: ovedanielsson.se.

Askersunds kommun brukar annars presentera mycket låga arbetslöshetssiffror…

Väntjänsten i Askersund är kritiska mot hanteringen av lokalena i servicehsuet Linden. Läs mer på hemsidan under rubriken ”Kommunala nyhter” Adress ovedanielsson. se

För ett 30-tal år sedan tillverkade pensionerade snickaren Martin Appelgren, Kockamyre, Askersund, ett antal stuprännor i trä till stugorna i Hembygdsgården. Jag var där och gjorde reportage. Vet inte hur det går till i dag, men Martins rännor kanske hänger kvar ännu? För han var mycket noga med sitt arbete. Det blev ordenligt. Måste kolla nästa gång jag kommer upp till Hembygdsgården. Och rännorna är inte det enda jobb Martin gjort till Hembygdsgården.

Martin och hans hustru Ingrid finns inte kvar i livet längre, men jag har haft mycket med dem att göra genom åren. Ingrid var en flitig rapportör av vårtecken till tidningen jag jobbade på. Sädesärlorna kom nästan alltid först till henne. Men så var hon också observant på alla vårttecken.

Det här med stuprännor blev högaktuellt för mej när jag skulle rensa rännorna efter vintern och de senaste dagarnas regnande. Och då handlar det ändå om moderna plåtrännor. Kom då och tänka på Martin och hans yrkeskunskap. Och hans berättelse. Som liten pojke hade han sett sin farfar göra trärännor.

Svåraste arbetet med att göra trärännor är att hitta ett träd som passar. Det är inte bara at gå ut i skogen och ta vilket som helst. Men Martin hade arbetet som skogshuggare , så han kunde se vilket träd som passade och som var jämntjockt. Det senare var mycket viktigt.

Väl hemma med trädet började ett styvt arbete. Och allt skulle göras för hand. Martins nya fina borrmaskin hängde bara som prydnad.

-Trädet ska holkas ur med stämjärn och hammare. Det handlar ofta om ett tiotal meter. Och det ska göras för hand. Annars blir det inte snyggt, var Martins klara bild av det hela.

Martin var en mångsysslare av stora mått. Huset som frun och han bodde i hade han rustat själv. Och när dottern ville ha en ny eka, så var det bara att bygga en sådan. Ekan blev så bra att folk ville beställa båtar av honom. Varvet hade han i ett uthus på gården. Av en fin trästubbe gjorde han stolar. Martin sågade up stubben i tunna skivor-för hand naturligtvis-för att sedan sätta ben på skivorna. Stolarna skänkte han sedan till olika lotterier.

När Klockargården skulle flyttas från Storgatan upp till Hembygdsgården, var Martin med och plockade ner huset. För att sedan vara med och plocka upp huset igen. När det skulle läggas golv i gamla Sjöboden, stod Martin för arbetet som finsnickare.

-Jag måste vara i rörelse. Sitter jag stilla blir jag nervös, var Martins , klara besked till mej.

Säkert hade Martin funnits med i dag uppe i Hembygdsgården och hjälpt till med det nya köksbygget vid serveringen om det varit så. Lennart Sondér och hans gäng gör ett imponerande jobb där uppe. Det är nya projekt och aktiviteter på gång nästan hela tiden.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Årsredovisningen för 2011 presenteerades vid senaste fullmäktige i Askersund. Ekonomin är inte den bästa, men resultatet blev ändå bättre än väntat. Socialnämnden och tekniska nämnden fick hård kritik av revisorerna. Socialnämnden fick till och med en anmärkning. Men nämndens utgifter är minsann inte lätta att hantera i förväg. Läs mer på hemsidan: ovedanielsson, under Kommunala Nyheter.

Tegel ska vara rött och komma från tegelbruket i Bastedalen! Det var pensionerade tegelbruksarbetaren Torsten Jonssons klara uppfattning när jag intervjuade hon för ganska länge sedan. Då hade tegelbruket lagts ned och Torsten tyckte det var mycket sorgligt. Han skyllde nedläggningen på mexiteglet som var och varannan villaägare började klä sina hus med. Enligt honom kunde man inte tala om rött och vit tegel på samma dag. Torsten finns inte i livet längre men hans tankar och berättelse har jag sparat både i huvudet och på papper. Men mer om det senare.

Torsten Jonsson vid tegelugnen i Harge

Sedan nedläggningen av tegelbruket har det hänt mycket i Bastedalen. Nu har fritidsfolk och båtägare intaget den gamla tegelbruksorten. Några åretruntvillor har också uppförts. Och mera är på gång. Äldre Bastedalsbor är upprörda över den pågående exploateringen. Det tycker det har blivet för mycket. Nu senast har delar av blåsippsberget sprängts bort för att ge plats för villor. Det har lett till en del ilskna och besvikna insändare. Och då kanske det är dags att berätta lite om hur det var en gång i tiden i Bastedalen. Det skadar aldrig med lite historia och nostalgi.

Åter till Torsten. Han började på tegelbruket när han var 13 år och jobbade sedan fram till pensioneringen. Och han berättade gärna hur livet var i Bastedalen på den tiden.

-Hamnen låg full med lastbåtar. På den tiden bröt man också klaksten i Bastedalen, som sedan gick med båtar till Huskvarna. Som grabb stod och jag tittade när båtarna gav sig iväg med sina laster ut på Vättern, som var ett stort hav för mej.

Som alla andra smågrabbar i Bastedalen vid den tiden började Torsten plocka tegel efter slutat skolgång. Det var bara så. Fadern hade redan anställning på bruket. Han byggde båtar åt bruket. Fadern var också med om att dra elström till Bastedalen. Han var något av en tusenkonstnät. När Torsten var 18 tog han körkort och började köra lastbil. Det höll han på med i 44 år.

-Jag har kört tegel till de flesta platser i mellan-Sverige. Ungefär 80 000 tegelstenar i månaden kunde jag köra ut från Bastedalen, förklarade Torsten, stolt.

Under de svåra åren på 1920-och 30-talen, var tegelbruket stängt på vintern. Då fick arbetarna klara sig själva efter bästa förmåga. Eftersom nästa alla bodde nära Vätterns strand så blev fisket det som räddade de flesta familjer.

-Alla som arbetade vid teglebruket fiskade. Jag hade säkert flyttat från Bastedalen i unga år om det inte varit just för fisket och sjön. Rödingen är som alla vet en verklig delikatess, men för oss var det vardagsmat. En gång fick vi främmande när vi satt och åt röding. Katten hade också fått en bit i sin skål. Efter en tid fick jag höra att vi var lite lustiga i Bastedalen som gav katterna röding. Vår besökare hade varit runt och berättat i bygderna hur illa ställt det var, skrattade Torsten.

Tegelbruksarbetare Jonsson förklarade också att de som bodde i Bastedalen var stolta och ville klara sig själva.

-Kommunen har inte lagt två fingerar i kors för att hjälpa befolkningen kring det gamla tegelbruket. För några år sedan bad vi om att få en toalett i båthamnen, men fick nej med motiveringen att då skulle alla småbåtshamnar kräva en toalett. Sedan dess har jag bestämt mig för at aldrig fråga om något mera, deklarerade Torsten. Året var då 1979.

Samtalet den gången slutade med att Torsten förklarade att Bastedalen var den vackraste plats som fanns att bo. Sedan åkte han som vanligt ut med båten för den dagliga fisketuren.

Förhoppningsvis kommer den vackra miljö som Torsten pratade om att finnas kvar. Det gäller att gå varsamt fram vid exploateringar och tänka lite på platsens historia, utan att det för den skull blir ett museum.

Nedan lite äldre bilder som Leif Linus och Anders Engdahl hjälpt till med.

Jobbarna på tegelbruket

Bilder från 1961

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

I avsaknad av en sökfunktion till mina bloggar har jag placerat en söklista på min hemsida under knappen ”Söklista bloggar”. Bara för att underlätta lite för den som söker efter något speciellt. Det finns önskemål från några läsare om en sökfunktion direkt på bloggen. Visst skulle det vara bra, men jag får avvakta till någon datakunnig dyker upp hemma på Ugglegatan och gör en insats. Tills vidare är det knappen på hemsidan som gäller: ovedanielsson.se.

Det finns många som kommenterar bloggarna, så om intresse finns kan det löna sig att titta bakåt och läsa.

Lars Ivarsson Åsbro jaktskytteklubb när det begav sig.

Idrottsfolk, media och idrottsintresserade, laddar nu för fullt inför sommarens Olympiad i London. Förra gången sommarspelen hölls i London var 1948 och då hade Sverige stora framgångar. Sverige blev tvåa i nationstävlingen efter USA. Men då ska man ha klart för sig att andra världskriget hade satt sina spår. Många duktiga idrottsmän hade stupat i kriget. Andra hade inte kunnat träna på många år. En liten förklaring till att Sverige lyckades så bra, utan att förringa prestationerna.

Fotbollslaget blev guldmedaljörer. Bara det. Som idrottsintresserad grabb följde jag olympiaderna noga i tidningarna och på radio. Jag slukade allt som fanns att läsa om vad som hände på idrottsarenorna. Londonolympiaden 1948 och Helsingforsolympiaden 1952, var det tidningar som gällde.

Vid vinterolympiaden i Cortina 1956 hade radiosändningarna utökats kraftigt med Lennart Hyland i spetsen. Just till den olympiaden hade jag tur i oturen. Låg i påssjuka och fick stanna hemma från skolan. Sjukdomen hindrade inte ifrån att lyssna på radio på allt som sändes ut från Cortina. Farsan Sven var lika intresserad som tur var, så det blev ingen konflikt. Vet inte vad morsan Gunborg gjorde under tiden…

Lennart Hyland kunde skapa spänning i sina referat. Den här bilden tog jag 1984 vid ett framträdande i Askersund

Länets Idrottshistoriska Sällskap förbereder just nu en utställning i Örebro där alla olympier som tävlat för klubbar i länet vid OS ska presenteras. Från Askersunds kommun finns bara en aktiv som deltagit i OS, skytten Lars Ivarsson. Han tävlade för Åsbro jaktskytteklubb och deltig vid OS i Moskva 1980. Lars tävlade i grenen ”löpande vildsvin”. Han placerade sig som nummer 13.

OS-platsen stod mellan fyra skyttar. I uttagningen visade Lars att han hade nerverna under kontroll. Det var naturligtvis stort både för jaktskytteklubben och Askersunds kommun att få med en OS-deltager. Kommunen lämnade ett träningsbidrag på 2 000 kronor. Som motprestation skulle Lars göra reklam för Askersund där borta i Moskva, bland annat med dekaler. Vet inte riktigt vad resultatet blev av det…

Under Lars aktiv tid hade vi ganska ofta kontakt. Det var alltid trevliga och givande träffar. Oftast på jaktskyttebanan i Åsbro där Lars tränade. Han hade också vänligheten att sända vykort till mej när han var ute och tävlade i världen. Men det var inte helt lätt att göra upp tider med honom, beroende på träning och hans jobb. Fick först ringa Lars syster, som i sin tur fick ta kontakt med brorsan om att jag hade ringt. Och Lars ringde alltid upp.

Lars bodde i Vretstorpstrakten , där han också hade byggt upp en egen träningsbana. En kompis till OS-skytten Ivarsson lurade med honom till skjutbanan första gången. Efter det köpte han en egen bössa, men hade inte en tanke på att bli tävlingsskytt. Men så blev det.

1974 blev han uttagen till landslaget första gången. Han blev också sexa i VM det året. På den tiden dominerade öststaterna stort.

-I mina bästa stunder kan jag skjuta lika bra som ryssar och östtyskar. Skillnaden är den att de skjuter lika bra jämnt, medan jag skjuter bort mej ibland, förklarade Lars, vid ett tillfälle.

Ett annat problem för svenska skyttar när de kom ut internationellt, var publiken. Hemma i Sverige finns nästan ingen publik på tävlingarna, men internationellt var det stor publik som släpptes in bakom ryggen på skyttarna.

-Trots at jag varit med i många år så har jag svårt att koncentrera mej när publiken inte är tyst. Men det är ju sådant vi svenskar måste lära oss. Vi är för kinkiga när vi tävlar på hemmaplan, konstaterade Lars, som ville göra om banorna i Sverige så att publiken kom närmare.

Lars erkände att man måste ha lite anlag för skytte för at bli riktigt bra. Annars är det träning varje dag som gäller. Och för Lars var det också sparade semesterdagar som togs i anspråk.Förutom själva skyttet var det resorna med landslaget som lockade Lars att fortsätta med sin sport ”Viltmål” eller populärt kallat ”grisskytte”. Det är ett antal år sedan jag hade kontakt med vännen Lars, men nu kommer han lite i ropet igen genom Idrottshistoriskas kommande utställning. Och det är på sin plats. Sällskapet har också fått mina artiklar om Lars som lite hjälp vid utställningen.

Londonolympiaden i sommar kommer att bevakas på alla upptänkliga sätt, så det är ingen risk att man missar något. Men visst var det lite charmigt och spännande att höra Lennart Hyland berättat om Sigge Eriksson framgångar på skridsko i Cortina. Och om Sixten Jernbergs framfart i skidspåren. Då fick man skapa sig sin egen bild av det hela och sedan kolla med tidningarna dagen efter om det stämde.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt