Oves Blogg

Alla rektorer i Askersund på plats i gamla skolmuseet.

Läraren Karl-Magnus Svensson var mannen som lade grunden för Askersunds skolmuseum. När han började fanns lokalerna centralt vid Stöökagatan. Efter lite rundflytning finns nu samlingarna i Stadsparken. I den gamla kaffestugan på berget efter grusgången upp mot Hembygdsgården.

Karl-Magnus var en verklig eldsjäl när det gällde att bevara lokalhistoria till eftervärlden. Han arbetade inte bara med ”sitt museum” , utan var också mycket aktiv i hembygdsföreningen. Och han hade åsikter om hur det gamla skulle bevaras. Det gällde då både byggnader, bilder och dokument. Ibland bjöds han på hårt motstånd.

”Gamla fotografier är värdefulla dokument. Det vittnar om en tid som gått, om människor och miljöer, om arbete, fest och vardag, om kultur för länge sedan”, förklarade Karl-Magnus, som jobbade hårt för att rädda de gamla bilderna.

Karl-Magnus samlade allt som hade anknytning till flydda tiders skolor. Men också mycket annat. Han efterlyste hela tiden gamla fotografier. Han befarade att de gamla bilderna var i farozonen. Och han fick också in många gamla klasskort. För att inte tala om bilder på alla gamla rektorer. På skolmuseet fanns under Karl-Magnus tid massor av bilder från Sydnärke.

”De gamla bilderna måste räddas innan det är för sent. De gäller framförallt museer, hembygdsföreningar och andra bildsamlande institutioner. Men det gäller också enskilda. Säkert har många människor gamla fotografier i gömmor eller hängande på väggarna. Ring så kommer jag och hämtar”, var Karl-Magnus budskap.

I ett hus vid Stöökagatan öppnade Karl-Magnus sit skolmuseum.I dag äger Askersundsbostäder huset. Bilden kommer från deras hemsida.

Gatuarbete utanför gamla skolmuseet vid Stöökagatan

Ännu ett gatuarbete vid Stöökagatan. I huset till höger i bakgrunden fanns skolmuseet vid starten.

I dag finns skolmuseet i gamla kaffestugan på berget i Stadsparken, strax intill själva Hembygdsgården

Karl-Magnus fick enligt mej inte den uppskattning han förtjänade med sitt samlande. I mitt arbete på tidningen hade jag mycket med den då pensionerade läraren att göra. Vi hade många samtal om både gamla bilder och om hur staden styrdes. I stort sett varje dag kom han på redaktionen för en pratstund och frågor om det fanns några bilder han kunde få. Eller några överblivna tidningar. Allt samlade han i sitt kära skolmuseum.

Ibland hjälpte jag honom att hämta tidningslägg på Rådhusvinden. Ingen på kommunen hade tid att hjälpa honom med att hämta lägg. För det skulle ske ganska omgående. Karl-Magnus var ivrig att få tag på fakta. Han hade problem med astma och det dammade ordentligt på den kalla vinden. Karl-Magnus vågade inte gå upp på vinden själv , med risk för ett astmaanfall. Tidningen hade skänkt alla sin lägg till kommunen och de placerades på vinden helt utan ordning. Nu finns läggen i bibliotekets källare i sorterat skick. Karl-Magnus satt ofta vindstrappan och letade efter uppgifter i de gamla tidningarna.

Karl-Manus och jag träffades nästan varje dag på tidningen. Här förklarar han läget för mej, medan någon tjuvfotograferera.

Hade Karl-Magnus levt i dag, hade han säkert var mycket glad över att Leif Linus Larsson , tagit över hans stora passion att samla bilder till eftervärlden. Leif jobbar i samma anda som Karl-Magnus gjorde. Han har i dag en imponerande bildsamling som kommit från olika håll. En del bilder som jag inte har själv till mina bloggar ställer Leif upp med. Det tar bara några minuter så har jag bilderna. Men så bor vi också grannar på Närlunda. Vi har haft någon några bildvisningar ihop och pratar ibland om hur vi ska gå vidare med samarbetet. Vi får se vad framtiden utvisar…

Kan väl också nämna att Leif fick Askersunds kulturpris för några år sedan för sin kulturhistoriska insats som bildinsamlingen ändå är.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

I den senaste bloggen skrev jag om malmbanan mellan Zinkgruvan och Åmmeberg. Anders Foglander har läst och sänt över ett antal trevliga bilder som följer.

Sista turen med malmtåget. Passagerare istället för malm. Här passeras den vackra stenbron i Åmmeberg

Så gott som varje dag kan man läsa om stora problem i tågtrafiken. Pendlare får tillbringa timmar på perrongerna runt om i Sverige för att komma till och ifrån sina jobb. Problemen vintertid verkar oövervinnliga. Då handlar det också om inställda tåg. Det verkar precis inte gå som på räls. Min blogg ska just handla om tåg den här gången och då gäller det att hitta på en bra övergång. Inte tågövergångar utan rent skrivmässiga övergångar. Tycker jag hittat på en skaplig den här gången. Bloggen ska nämligen handla om en järnvägssträcka mellan Zinkgruvan och Åmmeberg som inte finns kvar längre.

Jean Pettersson körde malmloket i många år. På sista turen fick då 83-lokföraren provsitta förarplatsen igen.

1975 skedde en stor förändring när det gällde malmbanan mellan Åmmeberg och Zinkgruvan. Efter 112 år gick banan i graven. Lastbilar hade ersatt tågen. Sista turen gick i juli 1975. Ett flaggdekorerat lok med tre vagnar sniglade sig fram för sista gången på järnvägen som invigdes 1863 och hade sedan dess fraktat zinkmalm från gruvorna i Zinkgruvan till anrikningsverket i Åmmeberg. Men det höll inte på att bli någon sista tur med de inbjudna gästerna. Dagen före slutresan vägrade det ena av dieselloken att starta på grund av motorkrångel. När reservloket skulle varmköras till sista turen upprepades samma historia. Loket startade inte. Men skicklig lokpersonal fick så småningom fart på maskineriet. Därmed var avslutningshögtiden räddad.

Olle Eriksson och Karl-Erik Moberg körde tåget under avskedsresan

Gruvbolaget egen järnväg var aldrig annat en godsjärnväg.. Men vid några högtidliga tillfällen hade ändå en specialbyggd personvagn ändå satts in. Då gamle kung Oscar II besökte bygden 1898 var det premiär för den kungliga vagnen. Vid detta tillfälle var även kronprinsen med och han kom tillbaka några år senare i egenskap av Gustaf V och gjorde då om färden.

Bild från gruvbolagets jubileumsbok

Bild från jubileumsboken

Oscar II besökte Åmmeberg den 7 juni 1898. Bild från jubileumsboken.

Faktum är dock att den elva kilometer långa banan under åren mer fungerade som gång-och cykelväg för ortsbefolkningen än för sitt egentliga ändamål. En period tillämpades ett system med särskilt tillstånd för den som önskade begagna järnvägen för att ta sig fram mellan ändstationerna. På den sista turen framförde pensionerade lokföraren Jean Pettersson malmloket. Han började sin järnvägsbana redan 1913 som eldare, för att sedan bli lokförare. Jean var den siste som körde det gamla ångloket ”Åmmeberg”, mellan gruvsamhällena. Loket var byggt i Trollhättan 1892.

Jean berättade då att han hade fått stanna tåget många gånger och föst undan folk som gått eller cyklat på järnvägen.

”Man fick ta det lugnt och vara beredd på att det kunde dyka upp folk som inte hörde tåget. När man åkte genom Dalby var det emellanåt höns på spåret. En gång stannade jag när jag trodde mig kört ihjäl en höna. Hönan kvicknade till, men ägarinnan kom ut till mej och jag fick en rejäl utskällning. Hon tyckte att vi på tåget borde se upp bättre”, berättade Jean.

Andra minnen från tågtiden är gamla disponentens ensamresor med motordressin och specialtransporter med begravningsvagn till den katolska kyrkogården strax utanför Åmmeberg Många beligenättlingar har gjort sin sista jordefärd på det viset. När sista turen gjordes 1975 så var det många som filmade och fotograferade Gruvbolaget hade själva egna filmare igång för att föreviga den historiska händelsen. Medlemmar från Svenska Järnvägsklubben fans naturligtvis också på plats. Banans första lok finns nu på järnvägsmuseet i Gävle.

Ansvarig för järnvägsbygget Zinkgruvan-Åmmeberg var greve A.E von Rosen, även kallad ”Den svenska järnvägens fader”. Arbetena började 1858 och var klara fem år senare. På senare år gick tåget tio resor om dagen mellan gruvorterna. Tåget kunde innehålla uppemot 30 vagnar. Det sista loket drog sex vagnar med 20 ton malm i varje. Den direkta anledningen till nedläggningen av järnvägen var att gruvbolaget behövde järnvägsbanken till att lägga ned en vattenledning, vilket var nödvändigt för anrikningsprocessen som 1976 skulle flyttas upp till Zinkgruvan.

Hela järnvägen med fast och rullande material såldes till ett specialföretag för 1,2 miljoner kronor. Planerna vid nedläggningen var att delar av den gamla järnvägsbanken skulle göras om till gång-och cykelväg. Inga tåg skulle störa längre och hönsen i Dalby skulle få en större chans att överleva.

Slutligen en bra historia som jag hört om malmtrafiken. Förutom lokföraren fanns en bromsare på malmtågen för att man inte skulle braka in i Åmmeberg med allt för hög fart. Lokföraren gav tecken med handen när bromsaren skulle rycka in. Den här gången var det en ny bromsare. När lokföraren gav tecken med handen, så vinkade bromsaren bara tillbaka. Han trodde det var en vanlig hälsning. Och så pågick det ett antal gånger. Enligt berättaren dundrade också tåget in i Åmmeberg med hög hastighet. Hur det gick för bromsaren och tåget förtäljde inte historien…

PS! Kommentera gärna. Säkert har många minnen och bilder från den här tiden

Stig Hagerud vid Läggesta skola

Nedläggning av skolor måste vara en mardröm för alla politiker med lite empati. Politiker som bor på orter där skolor ska läggas ned, väljer förmodligen promenader efter mörkrets infall för att slipa möta ortsbefolkningen. Som reporter var jag med om ett antal informationsmöten där skolor skulle läggas ned. Det var nästan så att smockan hängde i luften. Föräldrar och ortsbor accepterar inte längre att skolorna försvinner. Argumenten för det måste vara mycket skarpa även om det finns väldigt få barn kvar.

Annat var det förr som det brukar heta. På 50-talet försvann ett antal småskolor på landsbygden, utan några som helst protester. De som satt vid makten tog beslut, punkt slut. Vad folk tyckte hade mindre betydelse. Det fanns ingen vana att protestera mot politiska beslut av det här slaget. Skulle själva börja i Läggesta skola, men det år var det ingen intagning i skolan. Jag fick börja i Askersund och det tyckte jag var bra. Med facit i hand. Några år senare lades nämligen skolan ned. Mina föräldrar skulle för övrigt aldrig ha drömt om att protestera mot politiska beslut som skolnedläggelse. Ingen skulle ha lyssnat heller. De hade ingen röst som de kunde göra sig hörda med i samhället. Vad hade de att komma med? Två fattiga människor utan status i samhället. På den fronten har det som tur är blivit mycket bättre. Även om en del tycker det gått för långt åt andra också….

Tänkte berätta på den här bloggen om hur det var just i Läggesta skola. Träffade Stig Hagerud som bodde strax intill skolan för ett antal år sedan . Stig hade själv också gått i skolan. Han kunde berätta hur det var i en så kallad B-skola, där alla barn oavsett ålder hade samma klassrum, med en och samma lärare. Stigs pappa Hjalmar var också lärare i skolan under många år. Från 1916 och nästan fram till nedläggningen 1952.

Konstnär Ingrid Bergsten har bidragit med bild och text. Hon har ordning på sin gamla skola. Ingrid står i främsta ledet tvåa från vänster

”Pappa var ju lärare , så man växte upp i skolan och med skolarbetet. Tiderna var ju annorlunda då. Själv kunde jag både läsa och skriva innan jag började skolan. Men det berodde naturligtvis på pappas arbete”, förklarade Stig blygsamt.

”B-skolan i Läggesta fungerade utmärkt. Jag tror vi lärde oss lika mycket som i dagens skola. Det var betydligt lugnare och fridfullare. Vi hade en bättre skolmiljö.”

Kristendomslektionerna och psalmverserna som skulle rabblas upp som et rinnande vatten var två saker som många barn bävade inför i den gamla skolan. Stig tyckte det var skönt att dagens elever inte behövde lära sig saker som det inte hade så mycket användning av senare i livet. Saker som de nästan glömde direkt. Ordningsproblem fanns inte i den gamla skolan hävdade Stig.

”Visst gjorde vi en del bus, men det var mest oskyldiga saker. Vi behövde inte hålla på att förstöra saker och ting. I närheten av skolan fanns skog där vi lekte på rasterna. På det viset är det synd om dagens elever, som oftast bara har tråkiga asfaltsgårdar att leka på” , tyckte Stig.

En vanlig skoldag i Läggesta skola på 1920-talet började med att läraren fick börja någon timme innan eleverna kom. Den gamla järnkaminen skulle eldas upp. Den uppgiften ingick i lärararbetet. De flesta av barnen som gick i Läggesta skola hade väldigt lång skolväg. På vintern fick många pulsa miltals i djup snö för att komma till skolan. Så var det vid många småskolor på landsbygden. Matbespisningen kom i skolorna på 1950-talet. När Stig och hans klasskamrater gick till skolan var det matsäck som gällde. För de barn som hade någon matsäck at ta med sig.

”Många var väldigt fattiga. Ofta var familjerna stora, så för många blev det bara en brödbit och en flaska mjölk. Minns att vi satt under klädhängaren i tamburen och åt vår matsäck” , berättade Stig.

Eftersom Stig var var son till läraren i skolan var det naturligt att han skulle läsa vidare, då i den sexåriga realskolan. Det var inte alla barn förunnat på den tiden. Stig själv var dock mer intresserad av morfars lantbruk. 1946 tog han över lantbruket tillsammans med fru Gunvor.

Eric Englund var en duktigt elev. Han kunde också skriva bra uppsatser

Vännen Eric Englund gick också i Läggesta skola. Han berättar så här om sin skolgång när jag ber honom.

”Jo det är rätt att jag gick i Läggesta 1948-1952 då skolan lades ner om jag minns rätt. Jag började faktiskt fotografera mot slutet av den tiden men inget från och i skolan tyvärr. Enda korten med anknytning till skolan är ett par kort av det då sällsynta djuret älg som jag tog på ett fält nära skolan. Lärarinnan vi hade då visste visst om mitt intresse och ringde hem. Jag cyklade för brinnande livet dit med kameran och ett par meter från skolan stod älgarna kvar och betade. Bilderna togs sent på em 10/6 1951, film nr 2. Nu växer hög granskog på fältet men skolan är roligt nog välskött och välbevarad. Det är värt en guldstjärna! Lärarinnan som ringde var kanske samma som filmade oss en gång så någonstans kan man se oss åka spark förbi skolan… Konstigt att se sig själv på en vit duk…

Lärarna jag minns mest är nog Rut Wåckner och Hjalmar Hagerud.
Rut W lärde oss att envishet kan försätta berg och Hjalmar H kunde stillsamt byta glaset i ytterdörren som någon av oss kraschat.
Annars var nog det mesta som i liknande skolor – vatten hämtades från en källa i skogen, utedasset låg en bit bort, någon eldade i skolan innan vi kom dit kalla vinterdagar, gick inte termosen sönder på skolvägen åt vi smörgås och drack choklad eller drack opastoriserad mjölk ur en sån där knäppflaska av glas på frukostrasten. Gjutjärnskaminen värmde. Ingen tandborstning eller fluorbehandling, ingen cykelhjälm trots grusväg och backar och sparktåg på vintern. Men så blev vi som vi blev trots att vi hoppade i lönnlövshögarna på hösten trots risken för barnförlamning…

Jag tror inte vi hade video på den tiden i skolan men en sak hade vi som fick mej intresserad av universum och teknik. Vid högtidliga tillfällen tog läraren fram skolans tellurium som fanns i skåpet längst in t h. Kanske tändes ljuset i centrum på den komplicerade apparaten vilket symboliserade solen och sedan fick någon veva runt jorden och månen kring solen. Mycket pedagogiskt att se hur solen påverkade årstidernas växlingar genom jordens lutning! Synd att du missade detta.

Tyvärr – inga bilder eller seriösa berättelser som dom om när vi åkte skridskor på Kattapölen i skogen eller duckade när de sprängde i Marmorbrottet…”

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Bild från 1958 , Stora Bergsgatan. Huset gick inte att rädda.

Stora Bergsgatan 2011. Rulles hus till vänster

Ibland tittade Rulle upp när det kom in fol, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. Han kunde fixa det mesta

Urmakaren och tusenkonstnären Rulle Bäckström saknas av många och då inte bara i Askersund. Han kunde ordna det mesta, allt från klockor, smycken , blåsinstrument , till vapen. Bara för att nämna något. Rulle fans nästan alltid på plats i sitt vid Stora Bergsgatan , ett stenkast från gamla Samrealskolan. Ibland tittade han upp när man kom in, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. En del små detaljer som han jobbade med krävde stor koncentration. Då gick det inte att sitta och babbla.

Tegelhuset byggde Rulle själv. Kanske någon kompis hjälpte till ibland, men mer än så var det nog inte. Men den här bloggen ska just handla om själva tomten där Rulle byggde sitt hus. När han köpte tomten fanns där ett mycket gammalt timmerhus. Riktigt hur gammalt det var fanns inga uppgifter på när han köpte tomten med timmerhuset.

Från början tänkte Rulle restaurera det gamla huset. Innanför tapeterna hittade han klistrade tidningar med årtalen 1809, 1818 och 1795. Fastigheten var i ett mycket dåligt skick, så Rulle tvekade när det gällde restaureringen. Det skulle bli dyrare än att bygga ett helt nytt hus. Men han var ändå lite sugen på det gamla. Länsbostadsnämnden -som hade mycket att säga till om på den tiden -åkte till Askersund för att inspektera, och gav ett negativt svar. Huset var inte värt att bevara. De dömde ut byggnaden.

Rulle beslutade sig då för att bygga ett nytt hus. Året var 1958. Årtalet finns inristat i trappan. Under bygget flyttade Rulle med familj in i målarverkstaden på gården som ett provisorium. Tegelhuset och målarverkstaden finns kvar i backen upp mot skolan. I dag bor en familj där som rustat och donat Rulles livsverk.

Gamla målarverkstaden inne på gården

Under årens lopp hade jag ofta kontakt med Rulle. Vissa tider någon gång i veckan. Det var spännande samtal. Det har ju också gjorts en film om Rulle, som blivit mycket populär. Massor av folk har sett den. Filmen finns också att köpa. Men Rulle själv var lite skeptisk till det hela. Han trodde inte att det skulle bli någon film. ”De bara filmar och filmar. Vet inte vad det är för påhitt”, sa han till mej flera gånger.

Synd att Rulle inte fick se det färdiga resultatet. Det blev bra och intressant. Precis som Rulle var själv.

Som vanligt har Leif Linus hjälpt till med en del bilder.

Stora Bergsgatan söder ut 1870

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Torsten bland sina vänner. Hästarna.

Djur och naturmåleri är populärt. Båda bland köpare och konstnärer. Själv har jag haft mycket att göra med den målande bonden Torsten Pettersson, som på senare år var bosatt i Askersund. Hästar var han stora intresse och det avspeglades också hans målningar. Det verkar inte vara helt lätt att göra bra hästmålningar. Har sett många sådana målningar, där hästarna liknar mera kameler och älgar än fyrbenta dragare. Om man nu ska vara lite elak. Men Torsten kunde sin sak. Hans hästmålningar blev mycket levande. Men så hade han gått bakom hästar på åkarna i sin ungdom och kunde fånga rörelserna perfekt. Bonden Pettersson älskade verkligen hästar.

En av Torstens hästmålningar

Torsten var i många år lantbrukare i Vretstorp, men flyttade på äldre dagar till Solhag strax väster om Askersund. Intill gamla tvättinrättningen, som i dag har blivit Jehovas Vittnens lokal. Torsten avslutade sin jordavandring på servicehuset i Askersund för ett par år sedan. Men väldigt många har Torstens tavlor på sina väggar.

”När jag kom till gården i Vretstorp 1946 hade vi fem hästar. Sedan har jag varit med om en lång epok, där landets stallar tömts på hästar. Nu är det bara maskiner som gäller”, suckade Torsten , när vi taldes vid en gång.

” I bibeln lär det stå om hästens skönhet och styrka. I tusentals år har hästen varit människans trogne följeslagare på gott och ont. I krig och fred, i vinterkyla och sommarvärme, har hästen med sin snabbhet och styrka troget tjänat människorna. Vårdad och omhuldad av somliga, misshandlad och illa behandlade av andra” , konstaterade Torsten vidare.

Torsten började måla när han var 30 år. Då kunde han inte dra ett streck. Anders Zorn var hans favoritmålare.

”Vilka fantastiska målningar han gjorde”, berömde han.

Torsten deltog i en rad utställningar. Flera gånger på Galleri Vättern i Askersund, som Bo Lundgren hade skapat. Det var vid ett sådant tillfälle jag skulle skriva och fotografera Torsten. Men en sådan bild gick inte att ta stadsmiljö tyckte jag. Vi måste leta reda på en hästgård. Och Torsten höll med . Hästar var ett måste på en sådan bild. Sagt och gjort , vi åkte ut till Markebäck, där det alltid finns hästar på gärdena. Jag blev nöjd och Torsten glad över att få träffa ett antal av sina kära vänner igen.

Innan Torsten flyttade till Solhag fanns där både en tvättinrätning och rävfarm.

När vi ändå är inne på Galleri Vättern och Bo Lundgren, så var hans insats som gallerist beundransvärd. Ett antal konstnärer fick chansen att äntligen ställa ut sina verk. Många etablerade konstnärer fanns också med på utställningarna. Bo hade en enorm energi när han bestämde sig för något. En del kanske tyckte det var jobbigt, men det hände alltid något. Som när han skapade våffelsevering i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett valv med handkraft. För att få den rätta takhöjden grävde han upp golvet och kärrade sedan ut jord med skottkärra. Till att börja med fick han gå dubbelvikt. Galleriet och våffleriet fungerar fortfarande, även om inte Bo är med i bilden längre. Han avled för några år sedan

Bo Lundgren skapade Galleri Vättern och våffleriet i anslutning till galleriet. Han grävde fram ett källarvalv. Ett imponerande jobb.

Lundgrens hus där galleriet och våffleriet finns. Nu har det också kommit till en typ av serveringsbåt utanför byggnaden.

Ett vykort från 50-talet med Lundgrens hus i bakgrunden

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Eric Englund vid Väderkvarnsgatan i Askersund bruka läsa min blogg. Efter ha läst om hur det ska bli med marknaderna framöver har han sänt över några fina bilder från 1962. Fina svart-vita bilder.

Marknaderna i Askersund har varit ett flitigt diskuterat ämne de senaste åren. Och det fortsätter. Så var det aldrig på Gustav Wasas tid. Vad jag hört. Han bestämde år 1550 att det skulle vara marknader i Askersund vår och höst. Punkt slut och inget tjafs Men det är klart, han hade inte ansvar för den kommunala ekonomin. Men väl för hela landets ekonomi.

Kultur –och fritidsnämnden har diskuterat marknadernas framtid. På senare år har de inte gått ihop sig. Förvaltningen har förslag på att lägga ut marknaderna på externa aktörer. Två externa intressenter har också visat intresse av at driva marknaderna i Askersund. Vore jag ansvarig för det hela skulle jag ta kontakt med Eric Lindh på auktionskammaren direkt. Han har under ett antal år ansvarat för den populära ”Antikmarkanden ” , som brukar dra en 10-15 000 personer. Han kan branschen och vet hur det ska organiseras. Erik bor och driver verksamheter i Askersund. Men det är vad jag tycker, om inte kommunen själva klarar av att fixa det hela.

Efter överläggningar har kultur-och fritidsnämnden satt upp fyra önskemål som ska ingå i ett eventuellt avtal med extern aktör. Och det är:

.Torget bör fyllas upp så långt det är möjligt med markandsplatser (det har varit lite si och så med det på senare år)

.Markanden bör även innehålla lokala hantverkare, med varierat utbud.

.Marknaden bör även innehålla lokala producenter och odlare.

.Musikunderhållning bör finas för markandsbesökarna.

Innan allt är klart ska kultur-och fritidsförvaltningen utreda de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell övergång till externa aktörer. Tekniska nämnden ska också få yttra sig i frågan.

Tidig 1900-talsbild

Dagen före marknaden 1961

Synden kom till markanderna i Askersund i slutet av 50-talet.

Linus Larsson har som vanligt hjälpt till med en del bilder.

Undrar vad Gustav Wasa tänker i sin himmel om markandsdiskussionerna i dagens Askersund. Sedan är inte jag riktigt säker på om han kom till himlen eller till någon annan varmare plats…

PS! Kommentera gärna