Oves Blogg

Lars Jonsson(t.v) har skrivit manus till en film som har primär i höst vid filmfestivalen i Närkesberg. Han har tidigare skrivit en bok om fotbollen i Närkesberg. Till sin hjälp har han tagit guldbaggevinnaren Ulla-Carin Grafström och duktige filmaren Johan Högberg.

För några år sedan kom Lars Jonsson ut med boken ”Matchen-en fotbollssaga från Närkesberg”. Det var en lite udda och ovanlig bok som inte bara handlade om fotboll utan också om människors villkor på landsbygden. Nu har kreative och fyndige Lars gått vidare med ett filmanus. Inspelningen är i full gång. Premiären kommer att ske vid filmfestivalen i Närkesberg i november. Går allt enligt planerna , går filmen vidare till andra festivaler och vem vet kanske någon TV-kanal nappar….

Historien är en variant av fakta och påhittade händelser. En blandning. Filmen handlar om vänsterpartisen Annika Falkenström (vad annars i Närkesberg, jo kanske Bergqvist). Hennes politiska karriär börjar i Askersunds fullmäktige och slutar med en statsministerpost i Stockholm. Däremellan händer det mycket och många personer är inblandade. Annika Falkenström spelas av Gunilla Pettersson, vars vagga stått i Närkesberg. Pappa Åke är en känd dragspelare och själv har hon stått på olika revyscener. Hon är duktig och rolig. Som klippt och skuren för rollen. Mer än så här kan jag inte avslöja, men jag kan lova att det blir en fantastisk upplösning på historien. Ännu har inte Lars hittat på något namn på filmen. Men han klurar på det och kommer säkert fram till något fyndigt.

Gunilla Pettersson har huvudrollen i Lars Jonsson film. Hon spelar statsminister Annika Falkenström. Gunilla är som klippt och skuren för rollen, med erfarenhet från revyscener.

Anledning till att jag vet så här mycket om den blivande filmen är att jag själv är inblandad för att kommentera mina träffar med den påhittade statsministern. En grannlaga uppgift minsann. Men som tur är vet Lars hur han vill ha det.

Bilder på statsministern:Johan Högberg

Säkert kommer det att skrivas och pratas mer om Lars film framöver. För precis som hans bok är det här också en lite ovanlig satsning.

Till sin hjälp har Lars, guldbaggevinnaren Ulla-Carin Grafström och duktige filmaren Johan Högberg

Flickorna i Askersund har alltid varit populära, om man se till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare , 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok. Visste inte om revyn själv men för en tid  sedan fick jag ett program från Gunnar Schön, som driver ett antikvariat i Helsingborg.

Flickorna från Askersund i baletten

Melins bok om flickor från Askersund 1912

Det fanns inte mycket med i programmet och revyn från Askersund trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman, Ludde Gentzel och Alfhild André med nyårsrevyn.

Erik Bullen Berglund var med i nyårsrevyn.

Bullen Berglund var också matskrivare och blev också känd för sin pilsnerkorv

Från revyprogrammet

Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn… Han drev Folkteatern i Göteborg i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata i Göteborg uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.

Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan. Senast höll de igång i Askersunds hamn med allsång. Och det kom mycket folk den här fina sommarkvällen.

Goda gärningar kan verkligen misstolkas av människor om man är av den sorten. En sådan verkligt udda händelse var jag med om som journalist. Det drabbade Askersunds församling för ett antal år sedan när det gällde en insamling till Lutherhjälpen på Servicehuset. De anställda hade ordnat ett trevligt program med teater, fika, musik och lite can-can. Allt för att få in pengar till hjälpbehövande barn i Rumänien. Och tillställningen gav också 7 598 kronor. Mycket bra för ett arrangemang i Askersund en vardagseftermiddag. Tjejerna som dansade can-can hade klistrat fast en texten ”Lutherhjälpen” bak på trosorna.

Några herrar i publiken tyckte att det borde vara mera can-can i Servicehuset.

Allt var frid och fröjd. Några av männen i publiken som bodde på Servicehuset tyckte att det skulle vara can-can oftare i huset . I mitt referat tipsade jag också socialnämnden lite skämtsamt att det kanske var en idé att tänka på. Dagen efter referatet fick jag en blomma och ett litet tackkort för ett trevligt reportage. Och det var inte så ofta någon arrangör blev så nöjd. Alla var nöjda.

Några dagar senare brakade det loss på allvar. Moralens väktare hade då vaknat till och menade att can-can -dansen med ett klister märke på trosorna var helt förkastligt. Insamlingschefen vid Lutherhjälpen var mycket upprörd. Moralväktarns synpunkter var tydligen viktigare än att få in pengar till barnen i Rumäninen. Lutherhjälpens namn och rykte hade solkats ner med can-can dans. Och då hade vi ändå kommit fram till år 1990 och vi pratade mycket om vår frigjordhet…

I tidningen rasade debatten för och emot. De flesta insändare tyckte det var ett bra initiativ. Pengarna till barnen var ändå det viktigaste. Och det handlade det ändå bara om några sekunders kjollyft. När debatten rasade som värst tyckte jag verkligen synd om församlingspersonalen. Och jag var medskyldigt till att händelsen uppmärksammades. De hade ordnar festligheterna för en god sak. Och fick mycket skit för det. De stora tidningarna hakade på. En av de stora kvällstidningarna sände en taxi till Askersund för att få tag på bilen. Aftenposten i Norge beställde också bilder.

Själv hade jag inte en tanke på att det skulle vara så kontroversiellt med lite text på några dansares trosor. Inte heller min egen arbetsgivare gjorde den bedömningen. Artikeln blev inte särskilt stort uppslagen. Och det berodde mest på mitt agerande. Tyckte inte att det var någon märkvärdigt, utan bara ett litet udda insamlingsarrangemang bland många. I efterhand när de stora tidningar gick ut med helsidor, så ångrade min egen tidningen att de inte gått ut hårdare. För min egen del tog jag det inte särskilt hårt. Jag hade skrivit ett antal artiklar om betydligt tuffare saker genom åren än lite dans, som hade fått mindre utrymme än jag hade räknat med från början. Så är det inom tidningsvärlden . Utrymme och annonser styr ofta det hela.

Journalistjobbet kunde vara lite knepigt ibland tycker jag så här med lite distans på det hela. Man visste aldrig vad som gick hem i stugorna. Min erfarenhet är dock att man inte ska sätta sig på för höga hästar. Det viktiga är att göra det svåra enkelt i skrivandet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Sven Hagman på trapen till Sagers stuga i Strandparken. En 70-talsbild.

I många Askersundshem hänger det teckningar av den cyklande frisören, Sven Hagman. Han finns inte i livet längre, men hann med att teckna ett antal Askersundsmiljöer och personbilder. Sven använde alltid fotografier som förlaga. Frisörens teckningar är enormt skickligt gjorda. Det saknas inga detaljer. Sven tecknade också av en del gamla klasskort och till det krävdes en makalös precision. Jämfört med originalfotografierna kan man inte bli annat än imponerad.

Svens teckning av Birger Tjommen Andersson

Foto på Birger

Svens teckning

Vykort från Stora Bergsgatan

Sven hade tecknat sedan koltåldern, men den första utställningen i Askersunds hamnområde kom inte förrän 1975. Folk vallfärdade dit. Sven berättade för mej att han alltid hade tecknat. Det var också hans bästa ämne i skolan.

”Jag hade lilla a. Högre betyg kunde man inte få i teckning på den tiden. Jag hade önskat att få utbilda mej och arbeta med teckning och konst. Men det fanns inte pengar till sådant när jag växte upp”, berättade Sven för mej en gång.

I ett 40-tal år varje morgon packade Sven sin frisörväska, placerade den på pakethållaren för att åka iväg till sina trogna kunder. Han började som tvålgrabb hos frisörmästare Pettersson i Askersund.

”Det var rena slumpen att jag hamnade där. Det fans ett lärlingsjobb. Att fortsätta läsa var omöjligt för en fattig grabb som mej. Mitt frisördiplom fick jag 1937. Det några fina gubbar från Örebro som jag fick raka och klippa. Och de blev nöjda”.

Sven slipar sina frisörgrejer

Det var inte aktuellt för Sven att skaffa sig en egen frisörsalong. Föräldrarna var sjuka och Sven måste ta hand om dem. Om han skaffat eget hade han blivit bunden från morgon till kväll. Med cykeln kunde han själv bestämma sin dag och hinna med att ta hand om sina skröpliga föräldrar. Sven trampade både vinter och sommar. Det blev åtskilliga mil om året. Bilköp var aldrig aktuellt.

”Jag har inget körkort. Bilar har aldrig heller intresserat mej”, upplyste han en gång.

Svens kunder var ofta äldre människor. Han fick en mycket personlig kontakt att det berodde naturligtvis att han kom till kunderna och inte tvärtom. Kundkretsen fanns i Askersund och några kilometer utanför stadskärnan.

”Man klipper och man språkar. Ibland hinner man också med en fikar”, sa han ofta.

Hagmans teckning. Märta ”Göteborgs-Posten”

Hospitalsgatan. Svens teckning.

Gamla brandstationen i Askersund (Rådhustomten)

Centralcafeét vid Stora Bergsgatan. Huset revs och Posthuset byggdes där. Teckning Sven.

Bloggläsarna kan själva konstatera hur skicklig Sven var som tecknare. Och han var också en mycket skicklig frisör. Minns att jag själv som ung blev klippt av Sven. Morsan tyckte det blev riktigt snyggt och billigt. Han kom trampande på sin cykel ut Gårdsjön där vi bodde. Vad tyckte jag själv? Minns inte det . Tyckte kanske inte så mycket på den tiden…..

PS! Kommenteera gärna. Det skulle vara trevligt.

För en tid sedan fick jag ett brev och en bild från en man i Tierp. På en loppmarknad hade han köpte en tavla målade av Askersundskonstnären Hjalmar Trafvenfelt. Han köpte tavlan för att han tyckte den var vacker. Efter det tog han reda på vem konstnären var. Han hade inte en aning om det vid köpet. Tierpsmannen började slå på nätet och hittade en av mina bloggar om majoren Trafvenfelt. I brevet vill han ha reda på om det är ett Askersundsmotiv och det ser så ut med både båtar vatten och is. Kanske någon kan se bättre än jag på vilken plats i Askersunds hamnområden den är hämtad i så fall?

Det är bara att skriva och kommentera eller direkt till mej: ove.d@telia.com

Varje gång kommunen genomför en planerad satsning prickas det av med en röd bock. Om systemet med bockar hade funnits för ett 25-tal år sedan så borde satsningen på Hamnmagasinet fått ett antal röda bockar. Hamnen och Hamnmagasinet har blivit en stor samlingspunkt, både för askersundare och gästande turister. Och nu har magasinet också fått en utställningshall till glädje för alla kultur-och konstintresserade. Sedan tidigare finns ett antal hantverkare inrymda i byggnaden.

Askersunds kommunen har sedan något år tillbaka infört ett system med röda bockar för alla beslutade objekt som blir färdiga. Hamnmagasinet hade säkert fått några röda bockar. Men systemet fanns inte då.

Hamnmagasinets upprustning diskuterades i många år innan beslut togs 1987. Det rådde politisk enighet om upprustning, men det fanns inte några pengar till arbetet. Från början var det meningen att upprustningen av Hamnmagasinet skulle ske i betydligt större omfattning . När utredarna presenterade kostnadskalkylen fick många av dåtidens politiker kalla fötter. Då var det tänkt att hela huset skulle flyttas fram några meter, för att det skulle bli mera lättillgängligt. Många tyckte det var en bra lösning, men kostnaderna för en flytt skulle bli allt för dyr. Pengarna till något sådant fanns inte.

Ritning från 1987

Så här såg det ut på andra våningen (auktionshallen) innan upprustningen påbörjades.

Istället beslutande man sig för att bygga en ramp på baksidan av Hamnmagasinet, som inte skulle synas från hamnen. Det skulle vara snyggt också. Upprustningen gjordes av byggföretaget JCC. Kommunen var beredda att satsa 1,8 miljoner för att göra Hamnmagasinet till den sommarattraktion den är nu.

Innan upprustningen började fanns stora garageportar som plockades bort och ersattes med mindre dörrar som det var en gång i tiden. Dåvarande byggnadschefen Åke Lindh var noga med att upprustningen skulle ske med varsam hand. Lindh var dock osäker på hur planen utanför magasinet mot hamnen skulle utformas. Han var inne på att det skulle placeras marknadsstånd på planen som ett trevligt inslag i hamnbilden.

Hamnmagasinet brandförsäkrades första gången 1844. Askersund var på den tiden ett viktigt inslag i stadens handel. Spannmål och andar saker som kom med båtarna lastades in i Hamnmagasinet. Från 1932 och fram till 19521 fanns en köttbesiktingshall i magasinet. Sedan använde kommunen byggnaden som förvaringsutrymmen. Längst ut i hörnet fanns under en period också en cykelverkstad som drevs av bröderna Uno och Berndt . Deras standardsvar när det blev problem var : ”fråga inte mej, fråga brorsan”..

Med facit i hand kan man konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Beslutet från början var att bottenvåningen på Hamnmagasinet skulle inredas till hantverkare. På nästa våning skulle båt-och skolmuseerna finnas. En del av övervåningen skulle också ställas i ordning till auktionskammare. Skolmuseet kom aldrig in i lokalerna och båtmuseet flyttades ut för en del år sedan. Förmodligen kommer det aldrig tillbaka till många båtvänners stora förtret. Byggnadschef Linds plan om att hamntorget skulle bli en marknadsplats uppfylldes aldrig heller. Men i det senare fallet är det inte för sent än.

Lägger ut några äldre bilder hur det såg vid Hamnmagsinet en gång i tiden. En del av bilderna kommer från Leif Linus Larsson.

Bild från 1939

1920

1961

1962

1922

50-talet

1958

1960

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Tennessee Williams pjäs ”Katt på hett plåttak”, som senare blev film med Elizabeth Taylor och Paul Newman, känner det flesta till. Men en katt på ett tegeltak i Närlunda är mera okänd. Om man ska vara riktigt noga ska det vara en katt på skorsten. För noga ska man vara-ibland. Grannens katt brukar inta den här positionen när lusten faller på. Utsikten vad andra katter i området håller på med är perfekt. Visst blir skatorna lite irriterade men det är inget som grannens katt bryr sig så mycket om. Vågar man ligga och vila sig på kanten av en murad skorsten, så är ilskna skator en bagatell.

Bild:Ove Danielsson (en sen lördagskväll)

För några dagar sedan skrev jag om Borgmästareholmen. Den här bilden är från 1908 och ett gäng askersundare på väg ut till holmen. En söndagsutflykt med start från gamla Kallbadhuset vid Strandparken. Lägg märke till hur fint alla var klädda. Inget hafs och slafs där.