Oves Blogg

Artikel i Askersunds-Tidning 1947

Tiden med barnhem i Sverige är förbi. Och tur är det. Barnhemmen var ett nödvändigt ont på den tiden skulle jag tro. Barnen hade inte det minsta att säga till om, utan det var bara att acceptera vilket de ville eller inte. Hade barnen tur kom de hem till sina föräldrar igen. Om inte kom fosterhemsföräldrar till hemmen för att välja ut något ”trevligt” barn. Det var lite auktion över det hela.

En del hamnade i mycket bra hem som verkligen längtade efter ett barn. Dessvärre fanns hem som hämtade barn bara för pengarnas skull och inte hade den minsta känsla för barnet. Många barn for mycket illa. Det är helt klart. Lyssnade på Sommar på radio där skådespelaren Morgan Alving berättade om sin barndom och alla upplevelser vid barnhem och om alla elaka fosterföräldrar. Till slut hamnade han hos en familj som verkligen ställde upp. Och det blev också en lycklig vändpunkt för honom.

Morgan Alving berättade att hans liv fram till för några år sedan bara handlade om att ta revansch för sin trassliga uppväxt och kampen mor alla elaka vuxna som han träffat. Men att ständigt vara ute efter revansch blir man ingen bra människa av. Det blev allt klarare för Morgan. Annars är det lätt at bli bitter och elak. Och det vill ingen vara. Har själv alltid sagt att man föds i den familj man gör och sedan får man göra det bästa av det. Ibland är inte förutsättningarna de bästa, men man kan inte gå och tänka på det i hela sitt liv. Då blir man olycklig.

I Åmmeberg fanns ett barnhem. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Men så mycket vet jag att barn vill vara med sina föräldrar om det går. Även om det kan vara trassligt. Hur barnhemmet i Åmmeberg fungerade vet jag inte. Har heller inga uppgifter när det stängdes. Men det kanske finns någon läsare av bloggen som kan berätta mer. Har bara läst om att barnavårdsinspektriser och andra ofta anmärkte på barnhemmet som låg i tegelbyggnaden strax bakom affären i Åmmeberg. Klagomålen handlade för det mesta om att lokalerna inte var nog moderna för verksamheten.

Hittade en artikel från 1947 då barnhemmet i Åmmeberg firade sitt 25-årsjubileum , och där fanns det lite fakta om varför barnen hamnade på barnhemmet i Åmmeberg. Har ibland funderat över varför. Åmmebergs sjukstuga-där barnhemmet inrymdes – byggdes redan på 1880-talet. Där fanns en stor övervåning som bara användes sporadiskt för epidemivård. På förslag av en provinsialläkare Hagstrand öppnade landstinget ett barnhem för friska barn från tuberkulösa hem. På 20-talet i fattig-Sverige för bostadsförhållande under all kritik. Många får illa och drabbades av TBC just på grund av undermåliga bostäder.

De första barnen kom till barnhemmet i Åmmeberg i juli 1922. Fram till jubileet 1947 hade 426 barn vårdats vid hemmet. Under ett år var det inte mindre än 186 barn på hemmet. Stället var opraktiskt och svårarbetat. Ledning för dricksvatten drogs in så sent som i mitten på 40-talet. Vatten fick hämtas från sjön. Det saknades också toaletter inne i byggnaden fram till mitten av 40-talet.

De flesta barnen kom från hem där någon i familjen hade tbc och därför inte kunde behålla barnen hemma. Många andra kom till Åmmeberg genom tragiska omständigheter. Ofta kom barn till ogifta mödrar, som inte hade möjlighet att behålla dem. Enligt referatet jag läst ”fanns det en tragedi bakom vartenda litet ansikte i hemmet”. I mitten på 40-talet blev arbetet vid barnhemmet mycket betungande eftersom antalet spädbarn ökade kraftigt i förhållande till äldre barn. Många som kom till barnhemmet Åmmeberg var mycket klena och svaga. Vid jubileet 1947 fanns det 21 barn inskrivna från 9 år ned till 2 månader. En av de äldre barnen hade varit där hela sitt liv. Alltså i 9 år.

Kanske någon kan ´berätta mer om barnhemmet i Åmmeberg?

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Vedhuggning har kommit i ropet igen. Kanske dags att bilda en kommitté igen i Askersund.

Rubrikerna är från 1947

Direktör Franzén på Askersundsverken lånade ut en bil till frivilliga vedhuggningen 1947.

ASKERSUND. För mycket länge sedan, närmare bestämt 1947, bilades en kommitté i Askersund som skulle ordna med frivillig vedhuggning. Det var föreståndaren vid arbetsförmedlingen som organiserade det hela. Går man runt i dagens villaområden så sysslar ett stort antal med just frivillig vedhuggning. Ved som ska användas för uppvärmning av villor, eller bara för lite mys pys framför brasan ruskiga höstkvällar.

1947 handlade det hela om samhällsnytta av ett helt annat slag. Det var stor brist på fossila bränslen vid den här tiden, så åtgången av ved mycket stor. Bränslesituationen i landet var mycket allvarlig. För att hålla igång industrin behövdes stora mängder ved. Alla kommunala instanser behövde ved i avsaknad av olja för att värma upp sina lokaler. Samma var det för uppvärmning av bostäder. Så var det över hela Sverige.

Olika myndigheter och organisationer i Stockholm enades om att försöka intressera svenska folket för fritidshuggning. Uppmaningen var att varje arbetsduglig person skulle hjälpa till . Naturligtvis utan betalning. Arbetet organiserades på olika sätt. En del i form av kvällsarbete, och en del i form av huggardagar. I det senare fallet uppmanades industrierna att ges sina anställda ledigt vissa dagar för hugga i skogen.

Ett stort problem för den frivilliga vedhuggningen var bristen på verktyg. Länsarbetsnämnden hade 400 verktygssatser och det förslog inte på långa vägar. Arbetsförmedlingen hade dock fria händer att köpa in verktyg så fort det fanns några att tillgå.

För att uppmuntra huggarna delades ett litet rockmärke i form yxa ut till alla. För 10 meter ved fick huggarna en bronsyxa, för 25 meter en silveryxa och för 100 en guldyxa. Vidare fick bäste huggaren i länet en olympiaresa i pris. På en del platser ställde lottakåren upp med förplägnad. På några plaster ordnades också underhållning.

Vid den första sammankomsten i Askersund undrade rektor Frendel om det var tillåtet att köpa upp massaved för husbehovsbränsle. Det blev ett blankt nej. Däremot var det tillåtet att köpa skog på rot, även om det inte var så lämpligt att hugga meterved av. Ett stort problem var hur huggarna skulle ta sig till den plats där veden skulle huggas upp. En del som hade anmält sig som frivilliga vedhuggare bodde långt från huggarplatsen. Problemet med transporter i Askersund löstes dock snabbt. Direktör Franzén på Askersundsverken ställde vällvilligt en bil till huggarkommitténs förfogande.

Många askersundare ställde också upp och skänkte priser till huggarna. Direktör Karl Nilsson vid Trikåfabriken skänkte ett presentkort på 50 kronor. Askersunds köpmannaförening ville inte vara sämre utan skänkte tre presentkort värd 70 kronor styck. Men det var nog olympiaresan som lockade många energiska huggare. 1948 gick sommarolympiaden i London med stora svenska framgångar.

Eftersom det är så många som ägnar sig åt frivillig vedhuggning i dag, kanske det är dags med en liten organisation igen. Det behöver inte vara någon kommunal kommitté utan bara en liten förening där man kan dryfta vedhuggningens för –och nackdelar. Och lottakåren får gärna ställa upp med lite god förtäring om det skulle vara så. Själv myseldar jag bara lite ibland. Och veden som jag har var färdighuggen när den kom till mej, så jag är inte riktigt kvalificerad. Men det finns många andra som verklig uppfyller alla krav. Det är bara att ta en runda i villaområdena.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Borgmästarhuset i Askersund i dag. Ett trevligt hus med butik, café och möjlighet till övernattning och frukost

Bilden är från i början av 1900-talet . Borgmästarhuset syns till vänster. Det är ganska likt dagens gatumiljö i området.

Askersund. Förr i tiden bodde det en ”knös” i det stora fina huset i korsningen Stöökagatan-Stora Bergsgatan. Det är inte så illa som det låter. Anders Wilhelm Knös, var borgmästare i Askersund åren 1834-1870 och bodde just i det stora tvåvångshuset. Därav också namnet ”Borgmästarhuset”.

”Borgmästarhuset” har förändrats många gånger sedan den brandförsäkrades första gången 1844. Nu verkar dock huset har hittat sin rätta själ. Katarina Olsén har skapat ett trevligt café med uteservering och på övervåningen finns rum för uthyrning. Ut mot Stora Bergsgatan finns också ett trevligt och välbesökt bageri. I huset har det tidigare funnits bank, begravningsbyrå, pizzeria, tobak-och tidningsaffär, för att nu nämna något.

Under en period var det flitiga ägarbyten och med det också olika idéer för huset hela tiden. Men med Katarina som ägare har det lugnat ner sig. Nu rullar det på. Huset genomgick en omfattande ombyggnad och renovering 1875-76. Skyltfönstren togs upp 1940. I Vivi Horns bok ”Du lyckliga tid” från 1943, berättar hon ingående om Askersund i slutet på 1800-talet och om ”Borgmästarhuset”. Borgmästare Knös var morfar till författarinnan.

Så här berättar hon om ”Borgmästarhuset” i Askersund:

”Det var inte bara det, att det var stort till utrymmet- huset inehöll 14 rum- utan även i andra avseenden. Framför huset sträckte sig en liten trädgård vars bortre del var avskild genom stora buskage. I uthuset fanns plats för fyra kor, åtta får samt en märr med det aristokratiska namnet ”Malla”. Trädgården framför huset- ingärdad av högt plank åt gatan- var ganska liten och bestod mest av en gräsplan, skyggad av en väldig hängask under vars grenar middagskaffet intogs”.

På ett anat ställe i Vivi Horns bok berättar hon följande:

””Charlottadagen”-borgmästare Knös fru hete Charlotta-firades med en utflykt till Borgmästareholmen tillsammans med några väner. Holmen hade fått sitt namn efter Anders Knös, som börjat röja och snygga upp där ute. Senare anlades ett litet utevärdshus, vilket blev askersundarnas enda möjlighet till ”uteliv” om sommaren. Man rodde dit i båt och på denna Charlottadag drack man där sitt kaffe och punsch. Senare avslutades dagen med en liten supé i Borgmästargården, där plättar, borgmästarens favoriträtt, utgjorde huvudbeståndsdelen. Man tog noga vara på alla tillfällen till fest. Det skänkte lite glans åt vardagslivets enformigheter.”..

Borgmästare Anders Knös favoriträtt var plättar med sylt. När det var fest i Borgmästarhuset serverades plättar. Det har hans barnbarn Vivi Horns skrivit om i en bok som handlar om 1800-talets Askersund.

Charlottadagen infaller den 12 maj och det kanske är dags att ta upp traditionen med plättar igen i ”Borgmästarhuset”. Lite glans åt vardagslivets enformigheter gäller också fortfarande för de flesta. Under en period i slutet av 80-talet när Vågdata i Skandinavien AB i Norrköping ägde kulturhuset i centrala Askersund fanns det planer på att göra om ”Borgmästarhuset” till enbart hyreslägenheter. Men så blev det inte som tur var. Det är trevligt att det finns både boende och butiker som i dag.

Det är också tur för Askersund att just Katarina Olsén blev ägare till huset. Hon är kulturintresserad och värnar om husets historia. Men så finns hon också med i styrelsen i föreningen Gamla Askersund.

PS! Kommentera gärna. Det vore trevligt.

Jan Mårtensson deckare ”Karons färja” börjar med ett citat från en artikel i tidningen där jag skrev om kobingo. Boken kom ut i mitten på 90-talet.

Många drömmer om att få ge ut en bok och kanske bli berömda. En del kanske nöjer sig med att ”bara” bli berömda med en bok lokalt. Hos många journalister är bokdrömmen extra stark. Det kan vara roligt att skriva något som inte bara går till tidningsinsamlingen efter några dagar. Någon som blir bestående och kanske kan hamna i en bokhylla eller något liknande. Eller åtminstone bli läst och sparad några år.

Som journalist vet jag att folk sparar artiklar som jag skrivit. De har klippt ut och klistrar in i böcker. Men då har det varit om vissa ämnen. Några som jag besökt under mina många år inom tidningsvärden har också sparat på dödsannonser i klippböcker. Tyckte det var lite märkligt. Senare har jag förstått att det inte är helt ovanligt. Men någon bok att sätta in i bokhyllan har det aldrig blivit för min del. Visserligen har jag gjort några jubileumsböcker genom åren men det är inte riktigt samma sak. När jag jobbade på tidningen och när jag skulle sluta var det några som undrade om det ändå inte skulle bli en bok. Men jag har alltid funderat över vem som ska läsa en sådan.. Men visst kunde det vara trevligt. Åtminstone för mej. Men det kostar pengar….

Faktum är dock att jag ändå medverkat i en känd författares bok, Jan Mårtensson deckare ”Karons färja”, men bara indirekt. Jo, han vet om det. Träffade honom på ”Lerbäcksmarken” vid ett tillfälle när han satt och signerade sina böcker. Boken börjar faktiskt med ett citat från artikel som jag skrev i tidningen. Det var inge stort litterärt reportage det handlade om, utan om något så trivialt som kobingo.

Det hade arrangeras kobingo i Askersund. Om något mot förmodan inte vet vad det hela går ut, så gäller det en smula förnedring av en ko. Man rutar upp ett stort fält, och märker upp rutorna med siffror. Sedan får publiken spela på ett nummer. Lycklig vinnare bli den som får koblajan i sin ruta. Det är tillåtet att locka på kon, men absolut förbjudet att skrämma den. Minns också att det var viktig med vilken ko som fick äran att vandra runt på den numrerade gräsplanen. Kon var tvungen att vara bra i magen, annars skulle det inte bli någon bra tävling. Risken var annars att kon skulle springa runt och drälla lite var stans och då skulle det bli omöjligt att utse en vinnare.

Problemet när jag skulle skriva reportaget var att kon vägrade göra sina behov inför den stora publiken. Och vem skulle inte vägra göra det? Kon vandrade runt någon timme och sedan fick det hela avbrytas. Rubrik på min artikel var ”Kobingon sket sig”. Och så börjar också boken. Se nedan:

I mitten på 90-talet var kobingo lite i ropet. I Askersund satsade Nora Hunnas Dragkampsklubb och Idrottsklubb (NHDKOIK) på kobingo för att få in lite pengar till verksamheten. Vet inte om föreningen finns kvar? När det första försöket med kobingo skulle göras i Norra Hunna 1993 gick det också lite snett. Koblajan hamnade nämligen i en ruta som ingen hade köpt. Därför blev det också dubbel vinst vid andra tillfället.

Manskörens nuvarande ledare Lennart Bernström var lite PR-man för Norra Hunnas Dragkampsklubb en gång i tiden. Han var med och ordnade kobingo i klubbens regi på 90-talet.

Det har inte varit kobingo i Askersund på ett antal år. Och tur är det kanske, även om det gav mej en bokinledning hos en känd författare. Men jag tycker för den saken skull inte är särskilt juste att låta varken människor eller djur schavottera på det där sättet. Några ställer sig säkert frågan vad jag hade där att göra om jag tyckte så synd om kon. Men tidningsvärlden handlar om nyheter och ovanliga händelser. Som kobingo. Och då är det bra att ställa upp.

PS! Kommentera gärna och läsa gärna de kommunala nyheterna på hemsidan.

Gamla rådstugan i Askersund från 1600-talet kom i dager vid ledningsarbeten 1986. Gävjobbet stoppades omgående för arkeologiska utgrävningar och dokumentation. Sedan fylldes hålet igen…

En del av gamla Örebro har lagts i dager på Stortorget utanför Kompassen. De styrande i Örebro har nu beslutat att inte lägga igen hålet på Stortorget. Istället ska man satsa på någon slags överbyggnad för att dagens och framtida örebroare ska kunna titta ned och se hur det såg ut en gång i tiden. De flesta anser att det är en kulturgärning, medan någon tycker att hålet ska ösas igen. En insändare i tidningen menade att några stenar och stockar från gamla tider inte är mycket att spara till eftervärlden. Förslaget från insändaren var att låta folk komma och ta ett kort och sedan fylla igen hålet.

1986 grävde en maskinist anställd av televerket upp, Askersunds hjärta, det gamla rådhuset från 1600-talet vid norra delen av torget när nya ledningar skulle läggas. Gamla stockar från rådhuset grävdes fram. Arbetet stoppades omgående och folk från länsmuseet tillkallades för arkeologiska utgrävningar och dokumentation av fyndplatsen. Massor av daglediga askersundare kantade ”rådhusgropen” på torget för att följa utgrävningarna. Men frågan var som hänt om det gamla rådhuset grävs fram i dag? Kanske det blivit samma sak som i Örebro? En grop där folk kunde ha tittat ned på gamla Askersund. Men på 80-talet i Askersund fördes inte ens någon debatten om att göra någon kulturgärning som i dagens Örebro. Nya ledningar skulle ner och hålet ösas igen. Och så var det inte mer med det.

Utgrävningarna 1986 på torget var de första som gjorts i centrala Askersund. Det var ganska lät enligt expertisen att se vad som hänt före och efter den stora branden 1776. En svart jordrand cirka 40-50 centimeter ned i marken är rester från branden som ödelade hela staden. Att det var just det gamla rådhuset som telverket grävt fram rådde ingen tvivel om. Gamla kartor visade att rådhuset låg på den plats där fynden gjordes. Stockarna från grunden var märkligt nog fortfarande friska.

Rådstugan –som huset kallades på den tiden-låg avskild ute på torget. Byggnaden var av trä i en våning och försedd med spåntak och ett litet torn. Rådstugan var en mycket liten byggnad. I tornet hängde en klocka. År 1695 offrades gamla rådhusklockan för att man skulle få fram tillräckligt med metall för att gjuta om stadskyrkans lilla klocka. Folket från länsmuseet fotograferade, mätte stockarna och ritade av byggkonstruktionen. Vid det tillfället förklarade också ansvariga för utgrävningen att det förmodligen fanns mycket mer att undersöka utanför själva gropen. ”Men det får väl Askersunds kommun stå för själva när de får gott om pengar” upplyste samma person. Det som hänt efter det är att torget byggts om, men inne på torget gjordes inte några utgrävningar vid det tillfället vad jag vet.….

PS! Kommentera gärna och missa inte de kommunala nyheterna på hemsidan.

Harald forsar fram på sin ljudlösa moped.

Mopeden är batteridriven.

Utan att låta gnällig så tycker jag att mopedisterna i Askersund kör alldeles för fort över gång-och cykelvägar i bostadsområden där det finns barn. Man får vara rädd varje gång det kommer en mopedist i hög fart och korsar vägarna att det inte ska hända en tragisk olycka. Och så vore det heller inte så dumt med ljudlösa mopeder, eller åtminstone moppar med ”vanligt” ljud som inte behöver växlas var femte meter. Kanske jag blivit för gammal….

Men problemet med mopeder som inte låter löste Harald Pettersson i Stadskvarn strax norr om Askersund redan 1994. Han konstruerade då en helt ljudlös moped ihop med en kompis . Moppen drivs med batteri. Laddningen räcker ungefär i fyra mil. Själv tyckte jag det var lite konstigt när jag såg moppen första gången. Harald kom susande på sitt fordon helt ljudlöst för att hämta morgontidningen –eller rabblan som Harlad säger-i den eghändigt tillverkade postlådan ett bit från huset.

Harald i Stadskvarn älskar att skruva, bygga om och konstruera nya tekniska apparater. För det mesta ägnar han sig åt lite större maskiner. Mopeder är i minsta laget. En gång i tiden var Harald brobyggare. Han har själv varit ansvarig för tio olika brobyggen i Norland, då han hade en egen firma i branschen. Harald var också med vid ett otal ombyggnader av glasugnarna vid Hammars glasbruk. Han byggde en lyftkran som passade just vid Hammars glasbruk. Kranen har han kvar ännu och varit till stor nytta för honom i olika projekt.

När gamla systembolagets lager revs i Askersund på 80-talet, tog Harald hand om jobbet. Tror om ni vill, men den gamla lagerbyggnaden finns upplockat i skogen bakom Haralds hus. I dag används det gamla lagret till verkstad. Det var inte många som trodde att Harald skulle få användning av de stora betongblocken från systemet. Kullen där verkstaden ligger har Harald döpt om till ”Golanhöjden”.

För ett antal år sedan byggde Harald en röd liten stuga som han tänkte placera på en kära. Enligt planerna skulle det bli ett rullande semesterhus att bo i. Tyvärr gick inte planerna i lås. Sjukdomar i familjen satte hinder i vägen för den rullande semsterdrömmen. När det gäller tekniska prylar och motorer är inget främmande för Harald i Stadskvarn. ” Men så gick jag också ett extraår i Läggesta allmänna läroverk (Läggesta skola). Jag lärde mej mycket på det extraåret” berättade Harald skämtsamt för mej en gång.

Det senaste stora projektet Harald genomfört är att en pool på berget strax intill huset. Det är ett imponerande bygge. Bassängen är cirka 15 meter lång! Harald har sprängt jobbat och slitit. Men nu är det mesta på plats. Och bada i bassängen har han också hunnit med . Det kan väl nämnas att Harald har hunnit bli en bra bit över 80…

PS! Kommentera gärna. Kul att veta om någon läser hemsidan och bloggen…

Vid Emmekärr i Bastedalen finns en av Gustaf Dahléns ”klippfyrar” Det är 100 år sedan den första AGA-fyren tändes i Blekinge.

I början eldades fyren i Bastedalen med fotogen. 1953 ersattes fotogenet med acetylengas

BASTEDALEN. För drygt 100 år sedan tändes för första gången en AGA klippfyr. Platsen var vår Gåsfeten i Blekinge. Under de kommande 50 åren spreds ”AGA-klippen” över hela världen. Konstruktör var nobelpristagaren i fysik Gustaf Dalén.

Under en period fanns det 500 Dahlén-fyrar i drift. Efter drygt 100 år fanns fortfarande tre stycken ”AGA-klippar” i drift. En finns vid Emmekärr vid inloppet till Bastedalen. En finns utanför AGA på Lidingö och en vid Harnäs vid Sjötorp i Vänern. Dahléns konstruktion byggde på en teknik med acetylengas. Alla visste att acetylengas med sitt skarpa ljus hade en framtid inom fyrteknikens område, men det var ingen före Dahlén som löste problemet med gasens explosivitet, den enorma bränsleåtgången som krävdes och slutligen att blinkningen inte var möjlig. Men Dahlén gjorde det och det fungerar fortfarande.

Askersunds kommun har ansvaret för AGA-fyren på klippan ute vid Emmekärr vid Vättern. Under många år har kommunen anlitat Göran Sundström från Karlsborg att sköta underhåll och service av kommunens fyrar på Vättern. Det finns ytterligare två men inte med samma kulturvärde som Dahléns-konstruktionen i Bastedalen. Enligt Sundström är det ett tekniskt underverk.

Klippapparaten är exempel på finmekanik i särklass. En ventil öppnar och släpper ut en gasbubbla upp till brännaren och antänds av en evighetslåga. En ventil stängs och en annan öppnar när trycket sjunker. Och så håller det på år ut och år in. AGA –fyren drivs med acetylengas. Tuberna kommer sjövägen från Karlsborg. Tre gastuber räcker över en säsong.

Från början var det gruvbolaget i Zingruvan som ansvarade för prickningen av sjöleden ut mot stora Vättern och skötseln av fyren. Men det var när malmbåtarna gick i trafik på sjön. Bolaget lämnade över till Sjöfartsverket på 70-talet när malmbåtarnas saga var slut. Sjöfartsverket lämnade i sin tur över till Askersunds kommun. Vad jag förstår pågår nu diskussioner om AGA-fyrens framtid i Bastedalen.

Bastedalens fyr byggdes år 1900. I början var den fotogeneldad. Det var en lampa som skulle tändas på kvällen och släckas på morgonen. Fotogen fick släpas genom skogen ut till fyren. År 1953 ersattes fotogeneldningen med Dahléns uppfinning. Båtfarare som tar sig en till hamnen i Bastedalen bör göra det med värdighet. AGA-fyren är kanske inte så viktig längre med alla modern teknik på båtarna, men det handlar kultur i högsta grad. Därför lite värdighet och kanske med båtmössan i hand när Daléns uppfinning passeras.

Gustaf Dahlén fick nobelpriset i fysik 1912. Dahlén avled 1937

Gustaf Dahlén fick nobelpriset i fysik 1912. För övrigt samma år som Stockholmsolymiaden vad nu det har med fyren att göra. Han var född vid en bondgård i Västergötland, närmare bestämt Stenstorp. Dahlén började experimentera med fyrteknik både genom att spara på gasen och ge fyrljuset olika karaktärer. 1906 var han färdig med konstruktionen. Vid ett experiment med acetylengas 1912 exploderade gasflaskan. Dahlén skadades mycket svårt. Han syn gick inte att rädda. Han fick leva resten av sitt liv i mörker. Dahlén avled 1937.

PS! Kommentera gärna

Sundsgården i Askersund är ett gammalt klassiskt näringsställe vid Sundsbron.

Huset håller på at målas om just nu. Men med den obligatoriska gula färgen

Ulla Sjösvärd vet mycket om Sundsgårdens historia. Hennes mamma, Maria Karlsson, arbetade där som kokerska under många år.

Sundsgården var ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson (hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Bilden är från 40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith (Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Men mera om honom senare. Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av en möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögaren Åke Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en restaurang. Den gamla festsalen återskapades. Familjen som tog över efter krögare Olsson och har fortsatt på den inslagna vägen med att rusta och snygga upp. Just nu målas byggnaden om med den klassiska gula färgen.

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle Pettersson var en stor Askersundsprofil som drev Sundsgården under många år. Han avled 1954.

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma , Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

”Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktigt festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund. 1943 flyttade jag till Stockholm och blev kvar där till 1985”.

Ulla återvände till födelsestaden i slutet av 80-talet. Hon arbetade som korrekturläsare på Expressen och DN i 17 år.

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det och det var inte något snacka om det.

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar. Och visst är det trevligt att Sundsgården blivit restaurang igen. Visst kan det vara trevligt med möbler, men inte går de upp mot husmanskost och pilsner även om inte flaskorna kastas i sjön numera.

PS! Kommentera gärna