Oves Blogg

Tillägg till bloggen om konstnär Karl Enoch Rignér.

Som vanligt har grannen och gamle kompisen Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder. Han har verkligen ordning på sina bilder, till skillnad från mej som ständigt får leta i böcker, dator, anteckningar , gamla tidningar och allt vad det kan vara. Barnbarnet Ebba har många gånger frågar mej varför jag inte ordnar till något register. Och det är en mycket berättigad fråga. Men letandet har också sina fördelar. Jag hittar upgifter som jag glömt bort för länge sedan

Hopistalsgatan på 50-talet. Till vänster före detta Regnérska gården, där nuvarande telestationen ligger i dag. När jag växte upp var namnet ”Blåskäggagården”. GRabben mitt i gatan är Kalle Tingö som bodde i området på den tiden

Korsningen Hopsitalsgatan-Trädgårdsgatan. Till höger finns i dag telestationen.

”Blåskäggagården” från insidan. Kanske något vet vad namnet Blåskägg kommer ifrån?

Inga Stridh (Rosengren) och Ulla Hammarberg, hade varit vänner i 80 år när jag träffade dem för några år sedan vid Ingas föräldrahem på Nora Bergen i Askersund. Ulla finns inte längre i livet. Inga, 93, är bosatt i Floda i närheten av Alingsås. Hon kan berätta hur det var på bergen en gång i tiden.

Axel och Agnes Rosengren , Ingas mamma och pappa, utanför huset på Norra Bergen.

Inga själv i sin ungdom utanför föräldrahemmet.

Askersunds första matservering fanns på Norra Bergen hemma hos Rosengrens. I mitten sitter Ingas pappa Axel. Farmor Ida drev serveringen

Ingas pappa Axel var en känd person i Askersund. Många gamla askersundare minns honom säkert från den tid han åkte runt och sålde fisk. Han jobbade också som vaktmästare på gamla idrottsplatsen.

Norra Bergen 1907.

Vy från bergen ner mot Hospitalsgatan och Missionskyrkan.

Askersunds kommun visar ofta med stolthet och glädje upp bebyggelsen på Norra Bergen. Kulturen förlägger sina stadsvandringar förbi de små röda välskötta husen med sina uthus. Rena idyllen. Och kultur om något. Gästande turister blir ofta lyriska över vad de ser.

Bebyggelsen på Norra Bergen har dock en mörkare historia än vad som framgår i dag och som det inte pratas så mycket om. Precis som övriga centrala delar av Askersund rutades även Norra Bergen in med rektangulära kvarter. Helt i stormaktstidens rätlinjiga anda. Men planen för Norra Bergen förverkligades aldrig. Markförhållanden var för svåra ansåg de styrande över planen. Istället växte det upp en enklare bebyggelse där så terrängen tillät. Hantverkare, daglönare och de allra fattigaste i stan byggde små enkla hus av timmer och bräder i traditionell stil. Husen rödfärgades också. Husen byggdes sedan till när ekonomin tillät. Annat var det nere i stan där husstilarna växlade.

Husen på Norra Bergen uppfördes i mitten och slutet av 1800-talet. Flera av de gamla husen har tyvärr rivits. De som bott på bergen har fått kämpa och slita för uppehället. Det är förmodligen också en av skälen till att de nuvarande husen bevarats. Byggherrar och folk med riktigt mycket pengar hade förmodligen rivit husen och byggt nytt. Men de som bodde där i början på 1900-talet hade inte pengar till några extravaganser. Därför blev husen kvar och vårdades ömt av ägarna. Till allas glädje.

Några som vårdat husen genom åren på bergen är familjen Rosengren. Inga Rosengren-Stridh, 93, numera bosatt i Floda, växte upp med sin familj på Norra Bergen. Barnen har tagit över skötseln av husen. Inga försöker dock komma till Askersund någon gång om året. För några år sedan träffade jag Inga och hennes kompis sedan 80 år tillbaka, Ulla Hammarberg, för ett reportage, Vi träffades hemma hos Inga. Vid det tillfället förklarade hon bestämt att föräldrahemmet skulle vara kvar i släkten. Och så har det blivit.

Inga och Ulla växte upp i 20-talets Askersund. De gick i samma klass, men Inga var ett år äldre än Ulla, som inte finns kvar i livet längre. Anledningen till att de ändå blev klasskamrater berodde helt enkelt på Ingas snälla mamma Agnes.

”Mamma visste att jag skulle få en mycket elak lärare. Hon tyckte inte att jag skulle ha en sådan lärare, utan hon såg till att jag fick vänta et år på skolgången. Den officiella förklaringen var att jag skulle vara hemma och se efter min bror”, har Inga berättat för mej.

Det var lugnt och fridsamt att växa upp i Askersund tyckte Inga och Ulla. En liten idyll.

”Visst var det fattigt, men så var det nästan för alla på den tiden. Ingen tänkte på det. Minns att jag var mycket avundsjuk som barn på alla som blev bjudna på fina kalas och som fick glass. Nu för tiden kvittar det med glass”, upplyste Inga.

Både Inga och Ulla var aktiva inom nykterhetslogen. De kom med tidigt. Logen var en stor samlingsplats för ungdomarna i Askersund när Inga och Ulla växte upp. Det ordnades dans, teater, sång och musikunderhållning. Inga började arbeta vid Telegrafstationen i Askersund. Senare när hon träffat kärleken och flyttat till Göteborg arbetade hon vid Energiverket i Göteborg. Ulla och hennes make Gösta drev konditori i Askersund.

Mamma Agnes ställde verkligen upp för Inga när hon var barn. Inga återgäldade vänligheten senare i livet när mamma Agnes blev sjuk och ensam.

”När mamma blev sjuk och ensam tog jag ner henne till Göteborg. Hon bodde hos oss de sista tolv åren. Jag slutade också att jobba för att kunna vara hos henne”, berättade Inga.

Någon klok person har sagt att är man snäll mot sina barn, har man igen det när man blir gammal. Inga är ett lysande exempel på att det är så. Minns från reportaget att både Inga och Ulla var mycket nöjda med sina liv. De ville inte ha något ogjort Snälla män och duktiga barn. De ville inte ändra på något. Det tråkiga var glömt.

Bilder till bloggen har Leif Linus Larsson plockat fram från sin stora samling. Själv har jag bidragit med färgbilden och texten.

PS! Kommentera gärna. Det kanske finns någon som kan berätta om livet på Norra Bergen ?

Alice Wallin tjänade Betelförsamlingen i Askersund under 40 år. 1996 tvingades Alice och de få församlingsmedlemmar som var kvar att upphöra med verksamheten.

Betel ägde huset vid Sundsbrogatan där möteslokalen fanns.

När Betel invigde sina nya lokal vid Sundsbrogatan 1952 så inköptes en gästbok. I den kunde man följa församlingen i glädje och sorg.

Lokalen rymde ett 80-tal personer. När Betel var som störst var de ofta fullsatt. Det fanns inga långbänkar utan fina ådrade stolar.

Fastigheten som Betel ägde i korsningen Sundsbrogatan-Stora Bergsagtan uppfördes i slutet av 1800-talet. På bottenvåningen fanns under en period Apoteket, sedan blev det en fotoaffär och nu är det kontor.

I Askersund har det alltid funnits en aktiv frikyrkorörelse. Men precis som inom alla andra föreningar har intresset minskat på senare år. Många gamla har som varit med länge har gått bort. Och det är inte så lätt att locka ungdomen längre. Det behövs många knep och argument till det. Samma problem har de politiska partierna. Och jag har ingen lösning på det hela. Det måste nog till skarpare hjärna än min för så stora uppgifter

Några församlingar har också fått kasta in handsken, sedan medlemsantalet sjunkigt kraftigt. Frälsningsarmén har inte längre någon kår. I början av 1996 fick Betel stänga sin verksamhet i församlingens hus utmed Sundsbrogatan. Då hade de få medlemmarna med Alice Wallin i spetsen kämpat färdigt. Fastighet såldes då också och förvandlads till kontorslokaler. I bottenvåningen fanns det affärslokaler och på övervåningen hade Betel sina lokaler.

Väljer här att berätta lite om just Betel. Ett av skälen till att det blir den församlingen är att jag kände Alice Wallin väl. Hon var vänlig och snäll person som aldrig tvekade på sin Gud. Alice finns inte längre i livet. Trots att jag aldrig varit inne i den frireligiösa världen mer än som reporter vid många tillfällen, så är min respekt för sådana som Alice väldigt stor. De har en tro som orubblig, till skillnad från sådana som mej som inte får det där med religion att gå ihop.

Betel startade sin verksamhet i slutet av 30-talet, sedan det skett en brytning inom Elimförsamlingen. Som mest hade församlingen ett 60-tal medlemmar. Den första tiden höll Betel till i IOGT-NTO-lokalen vid Norströmsgatan. 1952 köpte församlingen huset vid Sundsbrogatan och inredde delar av övervåningen till kyrkolokal. När Apoteket flyttade ut tog en bank hand om delar av bottenvåningen, för att senare överlåta till en fotograf.

”Övre salen” vid Betel var en mycket fin gammal möteslokal. Det fanns inga långbänkar, utan ett stort antal bruna stolar som Alice make, målare Rune , hade ådrat på gammalt sätt. På ryggstödet fanns ett litet fack för psalmboken. Det var också samma typ av målning på alla dörrar i lokalen när Betel sålde. I dag vet jag inte hur det ser ut.

”Rune var inte med i församlingen, men han stöttade mej till hundra procent. Han ställde alltid upp för Betel” berättade Alice , en gång för mej.

När Betel var som störst i Askersund var det nästan alltid fullsatt. Lokalen rymde ett 80-tal personer. Fastigheten som Betel ägde byggdes i slutet på 1800-talet. Enligt bevarandeplanen bör huset bevaras. Och så har det också blivit, även om det nu ”bara” är kontorslokaler på båda våningarna..

Det sista mötet Betel höll ägde rum i januari 1996. Mötesledare den gången var distriktsföreståndare Börje Hellmark. Minns att Alice gjorde mycket reklam för det mötet. Hon tyckte det var mycket sorligt att Betel skull upphöra som församling i stan. Hon hade själv döpts i Betel Zinkgruvan 1939. Själv kom hon till Askersund 1933, från en liten gård i Uppland.

Det finns naturligtvis mycket mer att berätta om Betel. Inte minst från brytningen med Elimförsamlingen. Jag har läst brev till medlemmar som bytte församling och den brevväxlingen vill jag inte återge. Vi låter allt gammalt groll vara glömt. Det hade nog Alice önskat också.

PS! Kommentera gärna. Kanske det finns någon som har mer att tillägga?

”Elsa kafé” var ett populärt ställe i Hammar. Många bilburna stannade för en kopp kafe vid Sennaborg. Efter filmvisningen på onsdagskvällarna var det fullsatt. Men så fanns där också en jukebox.

Stik ”Bagarn” Karlsson var biokung i Sydnärke under många år. Här utanför mamma Elsas kafé. Löpsedlarna är från de sista året som Elsa höll öppet.

Landsfiskalen i Askersund, David Wictorius Swidén gav Elsa Karlsson rättigheter att driva kafé i Sänna 1937. Men det fick bara säljas alkoholfria drycker.

Ett biobesök i ordenshuset Intaget i Sänna och en fika på ”Elsas kafé” strax intill hörde liksom ihop en gång i tiden. Och det var inte så underligt. Stig ”Bagarn” Karlsson, var biokung i Hammar och i hela Sydnärke, medan hans mamma Elsa drev kaférörelsen från 1937 ända fram till 1986. Det var ett nära samarbete om man säger så.

Bioepoken i Sänna och kaférörelsen är dock ett minne blott. Moderna tider har tagit över. Förmodligen skulle ingen i dag sätta sig på en biograf med två avdelningar. Det var ett måste på den tiden för att skifta filmrullar. Men då var det ingen som tänkte på sådana bagateller. Alla var nöjda med att få se en film. Och ta en kopp kaffe på ”Elsas kafé” .

Riksvägens tillkomst på 70-talet tog knäcken på Elsa och hennes kafé. Bilisterna körde inte längre in i Sänna. Biografverksamheten hade redan börjat krackelera, även om Stig kämpade i det längsta. Frågan är om inte det varit gångbart med ett sådant kafé dag? Folk vill i dag besöka det lite annorlunda och uppleva nostalgins vingslag . Men det kanske bara är jag som tänker så? Huset där ”Elsas kafé” var inrymt står kvar. Det används i dag som en familjebostad.

1937 fick kaféet i Sänna, Hammar, rättigheter av landsfiskal David Wictorinus Swidén i Askersund. Rättigheter att ” sälja alkoholfria drycker och därmed jämförliga drycker”. Tillståndet kostade 2:50. Dessa drycker höll kaférörelsen igång ända till det bittra slutet. När Elsa Karlsson började med sin kaférörelse fanns den inne i villan. Senare flyttades ut till en tillbyggnad av huset. Under en period längre tillbaka fanns det ett bageri i källaren. Det var inte så underlig sedan att Stig fick smeknamnet ”Bagarn”.

Varken Stig eller Elsa finns kvar i livet längre. Stig har berättat att det kördes bröd från källarbageriet till saluhallar både i Zinkgruvan och Åmmeberg på 20-talet. Stig pappa var åkare och körde brödet ibland. När det var film i ordenshuset kom biobesökarna också till ”Elsa kafé” för att dricka kaffe eller ta sig en korv med bröd. Det här var före pommes fritens intåg i korvbarerna. Det fanns också en jukebox och en ”bandit” att spela på om det skulle vara så. ”Elsas kafé” var en verklig samlingsplats på den tiden för hela Sörbygden. Och ibland kom det också folk ända från Askersund. Ibland i bil, men ofta på mopeder.

Minns att Elsa var lite speciell när det gällde servicen till gästerna. Det gick inte att köpa både Aftonbladet och Expressen. Man fick nöja sig med en tidning. Det var på den tiden kvällstidningar var kvällstidningar. Elsa menade att tidningarna skulle räcka till alla. Ibland sparade hon vissa pålägg på smörgåsarna. Men hon erkände också varför. Det skulle också räcka till sonens matsäck dagen därpå. Men ingen tog illa upp för det. Det var bara så.

Stig visade film på onsdagarna i Sänna. Sedan turnerade han runt med sin filmapparat på en släpkärra i Sydnärke och visade film på mindre platser. Vid sidan av sitt arbete vid Hammars bryggeri, var det filmen som gällde för Stig. På senare år drev han biografen i Vretstorp.

I dag är det Folkets husföreningarna i Askersund och Åmmeberg som kämpar på i motvinden för att hålla igång bioverksamheten i Sydnärke. Men det är ingen lätt uppgift. Många hyr filmer eller väljer att tittat på film i de olika TV-kanalerna. Personligen tycker jag det är en lite trist utveckling. Film ska ses i en riktigt biolokal ihop med andra människor är min bestämda uppfattning.

Jag och mina kompisar missade sällan en film på AHF-biografen i Askersund när det begav sig. De fyra första bänkraderna var billigare att sitta på. Där var hela gänget självskrivna. Själv försökte jag alltid att få plats nummer 54, längst ut till vänster på fjärde raden. För det var numrerat även i Askersund på den tiden. Ibland hade vi inte pengar, men som tur var fanns det en i gänget som bodde på övervåningen i biolokalen. Från halldörren till den lägenheten fanns också en dörr in till biografläktaren. Jag påstår inte att vi gick in den vägen, men det hade varit fullt möjligt….. Hur som helst gick det i alla falla att titta in genom nyckelhålet och så kunde vi höra ljudet från filmen.

PS! Kommentera gärna. Det finns säkert många som har minnen från ”Elsas kafé” och från Intaget.