Oves Blogg

De nya husen vid Vårdcentralen i Askersund börjar växa upp. När allt är färdigt rör det sig om ett 100-tal nya lägenheter. Det är Länsgårdar som bygger. Lägenheterna ska sedan hyras ut av Askersunds kommun. Själv har lovat ansvariga att följa bygget med min kamera. Här är några bilder.

Askersund saknar sedan många
år tillbaka en ”riktig” fiskaffär. Lite märkligt med tanke på att hela staden
är sjönära och intresset för fiske är stort. I de stora
butikerna finns det fiskdiskar och på sommaren en hamnkiosk med fiskförsäljning.
Men ingen ”riktig” butik som förr. Äldre askersundare minns förstås Bröderna
Arvidsson fiskaffär vid Väderkvarnsgatan. Huset är borta för länge sedan, men
som tur är finns det bilder och folk som fortfarande minns.

Från början var firmanamnet
Bröderna Arvidssons fiskaffär, men blev så småningom bara Arvidssons fisk i
annonserna. Har inte kläm på varför brödranamnet försvann. Henning Arvidsson var den ägare som de flesta
askersundare minns. Han tillhörde de handfasta karlarnas släkte.

Några av hans anställda var
profilerna Verner Johansson och Axel Rosengren. Den förste gick under
smeknamnet ”Silla-Verner”. Förmodligen var det bara han själv som inte visste
om smeknamnet. Verner var en mycket aktiv föreningsmänniska, med massor av förtroendeuppdrag.
Han var bland anat ordförande både i IFK Askersund, länets skidförbund, och
mångårig ledamot av stadsfullmäktige. Verner avslutade sin yrkeskarriär vid Hammars
glasbruk.

Axel Rosengren var en
färgstark person med en knastertorr och udda humor. Han blev känd ute i bygderna
när han åkte runt med Arvidssons fiskbil. Det berättas massor av historier om
Axel på Norra Bergen och de blir bara bättre och bättre för varje år som går.
Själv har jag flera minnen av Axel. Inte minst från gamla idrottsplatsen i Askersund,
där han eldade bastun och spolade isen.

Henning Arvidsson öppnade Askersunds
första fiskaffär 1913. Han kom då från Västra Ny och hade sysslat med fiske i
hela sitt liv. Fadern var fiskare, fjärdingsman och lantbrukare. I en
60-årsintrevju 1945, berättade han om sin hårda uppväxt. När han gick i skolan fick han också hjälpa
till med fisket. Både vinter som sommar. Betinget var bland annat att binda tre
nät i veckan, annars blev det stryk. I samma intervju berättade han några
lyckade fångster, en lax på 26 kilo, en gädda på 27 kilo vid Rökneöarna och på
en långrev 280 kilo röding på en hankning. Långreven var matad med siklöja.
Storfångsten togs mellan Fjuk och Copön.

Arvidsson berättade också om
många hårda stormar på Vättern. Vid ett tillfälle
låg hankade Arvidsson långrev strax intill segelslupen Sjöjungfrun när en cyklon
rev bort segel och allt på slupens däck. Både Arvidsson och slupen klarade ovädret
utan att gå under. Arvidsson arrenderade ett antal fiskevatten när han drev sin
butik. Han exporterade fisk ut i landet och då mest röding. Han var också
orolig för att norra Vättern skulle bli en skjutbana för
Provskjutningscentralen i Karlsborg.
Arvidsson var rädd för att rödingen skulle bli utrotad med
skjutningarna. Nu blev det en skjutbana, och en del röding finns dock fortfarande
kvar.

Förutom fisket var Arvidsson
vice brandchef i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige,
i styrelsen för Hantverksföreningen och sedan ungdomen tillhörde han IOGT. Det
gjordes några försök med fiskaffär efter Arvidssons men de torskade ganska snabbt. Men vem vet, kanske en sådan butik uppstår igen och då kanske i
anslutning till en liten fiskerestaurang….

Leif Linus har hjälpt till med bilderna. Ytterligare bilder finns på na.se-Nyheter- Askersund -Oves blogg

PS! Bilderna som finns på
bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt.

Askersunds kommun har problem med att få äldre
personer till Sjöängens matsal på helgerna. Därför kommer det att vara stängt
på helgerna från början av juni. Det är för dyrt att hålla öppet när det inte
kommer några och äter.

Jag har dock en enkel och förmodligen ganska billig lösning
på matproblemet. Det är dragspelaren och musikern Olle Gustavsson. Anställ
honom på helgerna. Då kommer folk. Jag var i matsalen för någon vecka sedan och
åt ”vårlunch”, Strindbergsgryta. Matsalen var fylld med folk och det berodde
förmodligen på att Olle spelade och sjöng. Tror inte det var enbart
Strindbergsgrytan som lockade. Jag vet inte hur en sådan rätt ska smaka för jag
aldrig ätit den tidigare. Den var säkert bra för många gäster var framme och
backade om. Men jag är säker på att Olle lockade de flesta matgästerna med en
bakgrund i ett otal dansband.

Måste erkänna att jag inte är någon stor gourmet .
Äter det jag tycker är gott. Det får inte vara allt för konstigt. Men så är jag
också uppväxt i ett hem där det inte fanns allt för mycket att välja på.
Matsedeln var inrutad. Vad jag minns var det pepparrotskött på söndagarna. Der
räckte till många och pepparroten växte strax intill huset vid Gårdsjön.

Under en period jobbade jag i Holland (Nederländerna).
Bodde på ett värdshus där man alltid serverade en tallrik soppa före själva
huvudrätten. En man som jag jobbade ihop med var mycket irriterad på soppan. Han
tyckte det var otroligt tjatigt. Mannen hängde inte alls med i landets
matkultur. ”Sluta med soppan, jag orkar ju inte äta huvudrätten. Jag blir mätt
av soppan”, var hans motiv.

Olle Gustavsson

Jag är inte så ofta ute och äter på restaurang. Det
händer någon gång, men för det mesta blir det hämtpizza om jag ska lyxa till
det hela. Har varit ute på tillställningar som journalist där alla hyfsade
regler har varit som bortblåsta. Minns
vid ett tillfälle då en restaurang skulle invigas då det spårade ur. Ett antal
kvinnor och män med status i samhället var inbjudna . Restaurangen hade anlitat
den norske vissångaren Finn Karlvik. Ingen brydde sig om honom. Gästerna gick runt
och slamrade med mattallrikarna framför honom. Vissångaren vädjade några gånger
om lugn och ro. ”Kan jag få en kvart jag är ju ändå proffs i mitt yrke” . Ingen
brydde sig. Det ledde till att sångerna drog ur kontakten från sin gitarr och lämnade
lokalen. Tror ingen märkte det heller.

Men så var det inte vid Olle Gustavsson framträdande
i Sjöängen. Där satt alla och lyssnade. Och en del gnolade också med, trots
Strindbergsgrytan på tallrikarna. Det är inte en helt lätt kombination.

Handeln i Askersund har
förändrats . Många gamla butiker har försvunnit och nya har kommit till. De
gamla fiken har försvunnit och ofta ersatts med pizzerior. Var sak har sin tid
brukar det heta. Lite oroande är många tomma affärslokaler i centrum. Det ser
tråkigt ut. Och visst saknas en del butiker. Som Strandmans färghandel. Jag
kände Alice Andersson som drev butiken ett antal år tillsammans med maken
Robert. Då låg butiken vid Storgatan 25, i hörnet mot Hospitalsgatan. Hon har
berättat för mej hur det var. Alice lever inte längre. Hon blev 100 år och hade
ett kristallklart minne.

Alice Andersson i den gamla butiken.

Strandmans färghandel vid
Storgatan 26 i Askersund var ett populärt ställe under många år. Och då
handlade det inte bara om färg, utan också om sjukvårdsartiklar av alla de slag.
En del var så hemliga att de fick placeras under disken. Apotekare Strandman
som startade rörelsen hade ett mycket gott rykte. Det var status att bära
titeln apotekare på den tiden. Det kanske det är nu också, vad vet jag?

Apotekare Strandman kallade
all sina varor för ”Unas”. Syrsalvan med samma namn var något alldeles extra.
Under de hårda krigsvintrarna i början på 40-talet var det många soldater som
förfrös sig och fick öppna sår. En soldat som använt Unas syrsalva visade upp
salvans fina läkförmåga för en doktor. Det resulterade i att doktorn ringde
till Strandmans och bad om receptet.

PS! Mer text och bilder finns på na.se-Nyheter.Askersund-Oves blogg

Använd gatusopningsbil istället för lövblåsare. Det
är högst märkligt att lövblåsare har införts, det borde inte vara tillåtet. Jag
kan tänka mej att företag som säljer lövblåsare lyckats sälja in det till
Askersunds kommun. Synpunkterna till kommunen kommer från en askersundare som
inte kan sova ut på grund av lövblåsare.

”Tidigt på morgonen störs man av att någon arbetar
med att blåsa grus från trottoaren. Det går inte att sova. Det är ett konstant
brummande och väldigt ineffektivt. Ja det är bedrövligt och det handlar om
bullerstörning”, påpekar askersundaren.

”Jag vet i USA och andra länder går de runt och
blåser skräp och löv i stor omfattning.
Och nu har det kommit till Sverige. Det ska vara en mindre
gatusopningsbil som gör jobbet och det tar bara några minuter att få rent på mindre gator. Och
sådana finns det många i Askersund”, avslutar brevskrivaren sina protester till kommunen.

Tecknaren av den populära
Kronblomsfiguren, Gunnar Persson är död. Sonen Jonas har tagit över så figuren
överlever ännu en generation Persson. Det var Gunnars pappa, Elof, som är
skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet
var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i
Askersund. Längst ut på berget fanns en
röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson
som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år
tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var
för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite
gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.

Turistansvariga i Askersund
var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig
turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett
Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna.
Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om
lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert
område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom
bra. Samtidigt med sökandet efter ett
boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var
mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet
var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

”Tjommebo” revs för ett antal år sedan.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas
till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle
vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av
avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av
Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett
museum för den populäre seriefiguren spolade.

Förutom att Kronblomsserien
finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför
Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988. Träskulptören
Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför
en butik i Adolfsberg. Numera bär Kronblom Adolfsbergs färger.

Själv har jag hamnat på två
Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer
som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta
med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick
då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas.

Hoppas ni haft en trevlig påskhelg. Själv har jag
som vanligt firat påsk med familjen och ätit gott. Som köttbullar utan kött
tillagde av ett barnbarn. En intressant nyhet för mej, men med en trevlig smak.
Så brukar TV-kockarna uttrycka sig utan att prata klartext. Vad det gott eller
inte? Hur som helst var barnbarnets
köttbullar goda. Fick också information om att det var mycket nyttigare än vanliga
köttbullar. Bara det.

Påsken i Askersund har annars varit som vanlig.
Barnen fick klä ut sig till påskkärringar och påskgubbar för att hämta
godispåsar vid Torghallen. Det är en lång och populär tradition som alltid
lockar många barn trots att det ”bara” handlar om en godispåse. Der behöver
inte vara märkvärdigare. Samma sak är det med den årliga julgransplundringen på
torget. Massor av barn som får godispåsar och dansar runt granen. Då ska man
ändå ha minnet att det dignar av godis i butikerna, så inget barn behöver gå
och längta som förr. Men det är något extra att samlas och göra något roligt
tillsammans. Det uppväger allt.

När jag var grabb så handlade det mycket om skaffa
påsksmällar. Så många som möjligt. Själv var jag dålig på ”smällare”. Tyckte inte det var roligt och lite feg. Smällarna
kostade också pengar och det fanns det inte så gott om. Minns att det fanns en
mycket nitisk polis i Askersund som jagade smågrabbar med smällare. Och då blev
det förstås extra spännande. Tror inte att polisen fick tag på så många
”smågangsters” utom vid ett tillfälle. Några hade kastat en dynamitliknande
laddning i vattnet vid Sundsbron som skulle smälla om några minuter senare för
att de inte skulle bli upptäckta. På vägen upp mot stan hade de oturen att möta
en man från ordningsmakten, som stannade och frågade vänligt vad grabbarna hade
för sig på påskaftonen. I all välmening. Just då small laddningen i vattnet. Det var
bara för de båda att följa med stationen. Maximal otur.

Bor mitt i stan
och har inte hört några smällar under helgen. Den enda smäll jag har hört kom
från parkeringen intill när någon slog igen bildörren kraftigt. Smällandet verkar
vara helt borta som tur är för alla rädda hundar. Och människor.

Långfredagen var annars ingen höjdare för oss
ungdomar under påskhelgen. Det mesta var förbjudet och stängt den dagen. Det
fanns inget att göra. Ungefär som på juldagen Men det har ändrats som tur är
tycker jag. Tror inte det är så syndigt
att ha lite trevligt även dessa dagar. Det är som alltid bra att kunna välja vad
man vill ägna sig åt långfredagen. Tecknaren Ulf Lundkvist skrev :”inget är som förr, då var långfredagen till och med
tristare”. Och det är bara att hålla med om.