Oves Blogg

Bilden är plåtad från Stora Hammarsbron. Bilden användes som första sida på en folder 1995 då ägarna fick tidningens kulturpris.

Ångbåtsföreningen Motala Express har ansökt om ett driftbidrag på 50 000 kronor hos Askersunds kommun för att klara den löpande driften av det koleldade fartyget. Samtidigt kan man läsa att fören på det gamla fartyget har kapats med tre meter i Motala för vidare transport till Gryts skärgård. ”Vätterns fånge” blir därmed frisläppt från sin långa fångenskap. Till stor besvikelse för många.

Det stympade fartyget kan nu ta sig igenom Göta Kanal, för att sedan tuffa vidare till Gryts skärgård där fören ska svetsas tillbaka på den ”gamla damen”. Stockholm blir den nya hemmahamnen. Och då är risken stor att fartyget blir ett fartyg bland alla andra. Inte någon omskriven ”fånge”.

Kommunen kommer inte att lämna något bidrag vad jag förstår. Föreningen ville ha svar på sin begäran till den 1 september. Och det kan man också förmoda att det blev så. Ska man göra sig lite lustig borde föreningen i alla fall fått 75 procent av den begärda summan med tanke på att det nu fattas tre meter på fartyget. Men i det här fallet är det inte läge att var lustig. Det är stor sorg bland alla båtälskare både runt Vättern och i övriga Sverige. Med Motala Express försvinner en kulturskatt från Vättern för alltid. Det var just fartygets historia som gjorde det extra spännande. Jungfruturen gjordes i augusti 1895. Och den användes fortfarande för passagerartrafik. Under många år var ”expressens” hemmahamn Askersund. När den försvann till Motala för en del år sedan blev det ett stort tomrum i hamnen, men som nu har börjat fyllas upp med andra aktiviteter. Men inte blir det som på ”expressens ” tid.

Båtparad i Askersunds hamn för en del år sedan. Motala Express är den tredje båten.

Under åren 1962 -2005 ägdes fartyget av Rederi AB Kind och familjen Bergman. I början av 2005 köpte industrimannen K-G Knutsson, Stockholm ”expressen”. Redan då fanns diskussioner om att fartyget skulle flyttas från Vättern till Stockholm. Men det några år efter blev det som ingen trodde på riktigt ändå verklighet. Liknande samtal hade också förts tidigare. Men då skulle hela fartyget gå på lastbil till någon utländsk köpare.

Under mina många år som journalist har jag varit med om åtskilliga turer runt Motala Express. Var också med i Motala när försäljningen av båten blev klar 2005. Jag blev kallad dit av familjen Bergman för att vara med om den stora händelsen. Mina kontakter med familjen har alltid varit bra och trevliga. Det har också blivit många trevliga minnen och turer med ”expressen” genom åren. Vid ett tillfälle skulle jag fotografera Motala Express från nya Hammarsbron där målning pågick. Problemet var att ”expressen” inte gick turer ut mot bron i Hammar längre, utan man hade valt Åmmeberg istället. Men jag bad kapten Thomas Bergman att ta en tur till Hammar för min bild. Snäll som Thomas är gjorde han det. När jag kom ut på bron började jobbarna skratta. Det trodde förmodligen att jag var helt vrickad som stod och väntade på en båt som aldrig skulle komma. Men de visste inte min uppgörelse med kapten. När båten dök upp blev det inte lite till snopna. Och jag hörde inga skratt. Hämnden är ljuv. Bilden finns med på bloggen.

Julborden ombord var också mycket populära. Båten gick en tur ut på Alsen för att få upp den rätta stämningen. Ofta fanns det ingen tjock is, så det gick bra att ta sig fram trots kylan. Men en gång frös det till ordentligt, så båten fick stanna i hamnen. Efter turen och några snapsar till maten, förklarade en av passagerna att det hade varit mycket god mat. Och en trevlig båttur. Han märkte aldrig att båten stod kvar vid kajen.

Återstår nu och se hur ”expressen” kommer att användas i framtiden? Och vad kommer att hända med ångbåtsföreningen som allt jobbat hårt för att Motala Express ska bli kvar i Vättern. Tydligen var det inte nog många som åkte med båten. Det blev inte lönsamt och kommunerna runt Vättern var heller inte villiga att ge det ekonomiska stödet som behövdes. Pengarna behövdes till annat i fattiga kommuner kan man förmoda.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Längst upp i hörnet Storgatan-Hospitalsgatan, fanns Strandmans under många år.

Alice Andersson drev tillsamamns med maken Robert, Strandmans färghandel under många år.

Alice i butiken bland alla hyllor och burkar

Alice på sin kära ballkong med utsikt mot Lilla Bergsgatan

Strandmans färghandel vid Storgatan 26 i Askersund var ett populärt ställe under många år. Och då handlade det inte bara om färg , utan också om sjukvårdsartiklar av alla de slag. En del var så hemliga att de fick placeras under disken. Apotekare Strandman som startade rörelsen hade ett mycket gott rykte. Det var status att bära titeln apotekare på den tiden.

Apotekare Strandman kallade all sina varor för ”Unas”. Syrsalvan med samma namn var något alldeles extra. Under de hårda krigsvintrarna i början på 40-talet var det många soldater som förfrös sig och fick öppna sår. En soldat som använt Unas syrsalva visade upp salvans fina läkförmåga för en doktor. Det resulterade i att doktorn ringde till Strandmans och bad om receptet.

-Men det fick han inte. Det var ju Strandmans egen hemlighet, berättar Alice Andersson, som tillsammans med maken Robert drev affären från i början av 40-talet fram till 1965 då makarna Granberg tog över och flyttade till en annan lokal, Centrumhuset.

I en tidigare blogg har jag berättat om Alice syster , Alva. Den bloggen handlade om när ”petmojen” gjorde sitt inträde i Askersund. Men nu handlar det om Alice, 95, och Strandmans. Minns själv Alice från affärstiden , lång, ståtlig och vacker i sin vita rock. Trodde ett tag att hon jobbade inom sjukvården när vi möttes på stan, men uniformen i butiker som Strandmans var vit.

-Robert hade tagit över färghandel vid Storgatan 26 några år innan vi gifte oss i början på 40-talet. Han hade börjat hos apotekare Strandman som 15-åring. Jag började jobba i affären och vi hade lägenhet ovanför butiken. Vi blandade mycket av kemikalierna själva. Två väggar i affären täcktes av hyllor fyllda med glasburkar. Vi blandade allt från hårläggningsvätskor till bakpulver och vaniljsocker. Vi gjorde också salvor både människor och djur, berättar Alice.

Det fanns massor av regler och krav på tillstånd för olika produkter i en färghandel av Strandmans stora breda sortiment. För att få sälja dåtidens populära parumfyn 4711, fanns det hårde regler. För att inte tala om kondomförsäljningen. För att få sälja kondomer fodrades ett särskilt tillstånd av landsfiskalen i Askersund. Kondomerna låg inte framme , utan fanns under disken minns Alice. Och ingen man ville bli expedierad av kvinnlig expedit i ett sådant känsligt ärende på den tiden. Men ibland råkade ändå de manliga kunderna ut för kvinnan som expedit. För att komma runt sitt ärende kunde det leda till en massa ”onödiga” inköp i butiken, som färg, plåster och mycket annat. Trots det stora utgifterna blev förmodligen ändå lördagskvällen misslyckad. Ett hårt öde. Alice minns och skrattar. Med moderna tider kom det upp en kondomautomat, men då hade makarna Andersson slutat med butiken.

En del bilder till bloggen har Leif Linus Larsson plockat fram. Och då gäller lite flera butiker utmed Storgatan. Några bilder har jag lånar av Alice, och några har jag bidragit med själv. Alltså en salig blandning av foton.

Hospitalsgatan -Storgatan. Tomten till höger där ABF finns var obebyggd.

Maria Karlssons kortvaruaffär vid Storgatan på 30-talet

Rådman Svenssons gård gård vid Hospitalsgatan

Rivning vid Storgatan.

Alice man Robert började arbeta vid Strandmans som 15-åring. I början på 40-talet övertog han butiken.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Henning Arvidsson utanför sin butik vid Väderkvarnsgatan.

Askersund saknar sedan många år tillbaka en ”riktig” fiskaffär. Lite märkligt med tanke på att hela staden är sjönära och intresset för fiske är stort. I de stora butikerna finns det fiskdiskar och på sommaren en hamnkiosk med fiskförsäljning. Men ingen ”riktig” butik som förr. Äldre askersundare minns förstås Bröderna Arvidsson fiskaffär vid Väderkvarnsgatan. Huset är borta för länge sedan, men som tur är finns det bilder och folk som fortfarande minns.

Från början var firmanamnet Bröderna Arvidssons fiskaffär, men blev så småningom bara Arvidssons fisk i annonserna. Har inte kläm på varför brödranamnet försvann, men det kanske är någon läsare av den här bloggen som vet? Och som kan kommentera? Henning Arvidsson var den ägare som de flesta askersundare minns. Han tillhörde de handfasta karlarnas släkte.

Några av hans anställda var profilerna Verner Johansson och Axel Rosengren. Den förste gick under smeknamnet ”Silla-Verner”. Förmodligen var det bara han själv som inte visste om smeknamnet. Verner var en mycket aktiv föreningsmänniska, med massor av förtroendeuppdrag. Han var bland anat ordförande både i IFK Askersund, länets skidförbund, och mångårig ledamot av stadsfullmäktige. Verner avslutade sin yrkeskarriär vid Hammars glasbruk.

Axel Rosengren var en färgstark person med en knastertorr och udda humor. Han blev känd ute i bygderna när han åkte runt med Arvidssons fiskbil. Det berättas massor av historier om Axel på Norra Bergen och de blir bara bättre och bättre för varje år som går. Själv har jag flera minnen av Axel. Inte minst från gamla idrottsplatsen i Askersund , där han eldade bastun och spolade isen.

Axel Rosengren säljer fisk på landsbygden

Verner Johansson säljer fisk på torget i Askersund

Henning Arvidsson öppnade Askersunds första fiskaffär 1913. Han kom då från Västra Ny och hade sysslat med fiske i hela sitt liv. Fadern var fiskare, fjärdingsman och lantbrukare. I en 60-årsintrevju 1945, berättade han om sin hårda uppväxt. När han gick i skolan fick han också hjälpa till med fisket. Både vinter som sommar. Betinget var bland annat att binda tre nät i veckan, annars blev det stryk. I samma intervju berättade han några lyckade fångster , en lax på 26 kilo, en gädda på 27 kilo vid Rökneöarna och på en långrev 280 kilo röding på en hankning. Långreven var matad med siklöja. Storfångsten togs mellan Fjuk och Copön.

Arvidsson berättade också om många hårda stormar på Vättern. Vid ett tillfälle låg hankade Arvidsson långrev strax intill segelslupen Sjöjungfrun när en cyklon rev bort segel och allt på slupens däck. Både Arvidsson och slupen klarade ovädret utan att gå under. Arvidsson arrenderade ett antal fiskevatten när han drev sin butik. Han exporterade fisk ut i landet och då mest röding. Han var också orolig för att norra Vättern skulle bli en skjutbana för Provskjutningscentralen i Karlsborg. Arvidsson var rädd för att rödingen skulle bli utrotad med skjutningarna. Nu blev det en skjutbana, och en del röding finns dock fortfarande kvar.

Förutom fisket var Arvidsson vice brandchef i Askersund under många år. Han satt i stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige , i styrelsen för Hantverksföreningen och sedan ungdomen tillhörde han IOGT. Det gjordes några försök med fiskaffär efter Arvidssons men de torskade ganska snabbt. Men vem vet, kanske en sådan butik uppstår igen och då kanske i anslutning till en liten fiskerestaurang….

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilder från sitt stora arkiv. Och han får plats med flera bilder om det skulle vara så.

Eveborgarn Pettersson och Stig Roos med sopbilen utanför fiskaffären

Väderkvarnsgatan på 50-talet. Fiskaffären i det vita huset till vänster.

Henning Arvidsson var också aktiv politiker. Här går han strax bakom landshövdingsparet Olsson på gamla IP

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Gunder Hägg. Träskulptur av Sonja Öhrman-Eriksson

Sonja Öhrman-Eriksson ( i vitt) är en mångsidig konstnär.

Hemma på hyllan har jag en träskultur på mästerlöparen Gunder Hägg. Det är ett litet mästerverk som jag köpt för länge sedan av mångsidiga konstnärinnan Sonja Öhrman-Erikson i Lerbäck. Det är ett litet imponerande mästerverk på världsrekordslöparen från Albacken. Sonja brukar var rädd om sin konstverk och vill inte att de ska komma i orätta händer. Men hon visste att jag var idrottsintresserad och tyckte att Gunder skulle passa på min hylla. Jag är stolt över hennes förtroende. Sonja är en mycket mångsidig konstnär där träskulpturer bara är en liten del i hennes konstnärskap.

Har alltid imponerats av träsnidarnas skicklighet. Därför skriver jag lite om den främste av alla, Axel Döderhultarn Pettersson, som var ett verkligt original. Han levde mellan 1868-1925 i Oskarshamn. Han var berömd långt utanför Sveriges gränser och har också fått ett eget museum i hembygdstaden , Döderhultmuseet. Där finns en unik samling med mer än 200 träskulpturer. På ett mästerligt sätt och humoristiskt sätt skildrar han livet i Småland kring sekelskiftet. Mitt intresse för lite udda personer har också allt varit stort. Jag träffade många sådana under mina tidningsår. Nästa alla av dessa har något att berätta och som berikar livet.

Döderhultarn i sin ateljé

Åtminstonde vid ett tillfälle besökte Döderhultarn Sydnärke . En god vän till honom har berättat om besöket. Döderhultarn knackade på vännens dörr en tidig höstmorgon. Han ville att vännen skulle följa med till Närke. Innan han berättade om vad han skulle göra i Sydnärke, uppmanade Döderhultarn sin vän att ta på sig en ren skjorta och tvättta fötterna, ifall tåget skulle spåra ur. Han höll ett forcerat föredrag innan vännen kom till tals. Genom en handelsresande hade Döderhultarn fått reda på att en släkting till en gammal bergsmanssläkt i Sydnärke skulle vara ägare till en slaga, med vilken Gustaf Vasa tröskade hos Sven Elofsson i Isala. Det skulle också finnas verkliga papper på att det var rätt slaga. Döderhultarna vill inte bara se slagan, utan också köpa den om det fanns möjlighet.

Kaffedrinkerskor

Beväringspojkar

Beväringsmönstring och Trängande behov

Vännen försökte förklara att det var helt osannolikt att slagan hamnat i Sydnärke, men det hjälpte inte. Döderhultarna hade bestämt sig för resan till Närke. Men utan sin vän. Det gjorde Döderhultarn både missnöjd och arg. Med några svordomar lämnade han sin vän för resan till Närke. Efter tre dagar återvände Döderhultarna djupt besviken från Närke. Även denna gång hade fantasin gäckat honom.

Döderhultarn var en mycket originell konstnär som i en intervju förklarade att han bland annat så ovanligt att han inte hade sinne för att ljuga. En originell egenskap skulle jag tro.

-Min fantasi har rört sig på andra områden. När jag lånat pengar av folk och sagt , att den och den dagen skulle få det lånade igen, så har jag ärligt menat vad jag sagt. Att jag sedan inte uppfyllt mina löften till utfäst dag, har inte berott på att jag velat ljuga, utan på felbedömning av möjligheterna att skaffa fram pengar, upplyste träsnidaren.

Döderhultarn var mycket fäst vid sin mor. Om någon kvinna friade till honom blev han ängslig och nedslagen. En del har pratat om at han var glad i sprit. Men det är helt fel. Vid 22 års ålder slutade han att dricka sprit. Döderhultarn satt och söp på hotellet med några stallbröder, när hans mamma dök. Hon tog med honom hem och avkrävde att han aldrig mer skulle smaka spritdrycker. Axel gav henne det löftet och höll det heligt fram till sin död.

Det var skriftställare Hasse Z som såg till att Döderhultarns träskulpturer kom med en på utställning i Stockholm. Hasse Z hade fått en trähäst på posten från Döderhultarn. Han tänkte inte så mycket på det, utan ställde föremålet i en hylla. Tecknaren O.A fick se hästen och tillsammans med Hasse Z begärde han upp ytterligare ett antal figurer från den märklige snidaren i Oskarshamn. Utställningen blev en stor succé och Döderhultarns lycka var gjord.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Ingen har väl kunnat undgått att det är val på söndag (19/9). Utgången av riksdagsvalet verkar redan vara klart enligt de flesta bedömare, om det inte händer något särskilt de senaste dagarna före valet, att det blir en så kallad ”Westerbergs-effekt”. Folkpartiledaren Bengt Westerbergs insats i slutspurten vid valet 1985, resulterade i att partiet ökade med 8 procent i slutspurten. Folkpartiet hängde på gärdsgården bara några dagar före valet, men fick 14,2 procent av rösterna. Westerbergs personliga egenskaper hade gått fram i TV-rutan. Alla andra partier fick försämrade valresultat. Förutom att han kritisera den sittande sosseregimen, så gjorde han också en klar markering mot moderaterna. Något som tydligen gick hem hos väljarna på den tiden. I dag finns det inte ett spår av sådana motsättningar inom de båda blocken. Alla är så sams. Åtminstone utåt mot väljarna.

Intressant för askersundarna är vilka som ska styra kommunen i fortsättningen. Där är läget mycket oklart. De avgörande beskeden kommer efter valet. I dag regerar som bekant socialdemokraterna ihop med centerpartiet. Frågan är nu hu det blir i fortsättningen? Det har höjts röster inom centern att de måste välja det borgerliga blocket den här gången precis som riksplanet. Ofta är det så att det är vänsterpartister och socialdemokrater som jobbar ihop på riksplanet, men i Askersund har aldrig vänsterblocket fått till ett samarbete mer än i korta perioder vad det nu kan bero på. Kanske personkemi, vad vet jag…

Miljöpartiet finns ju också i Askersunds fullmäktige och vilken sida de väljer är ännu oklart. Det ser olika ut i Sveriges kommuner när det gäller de gröna. Sverigedemokraterna har varit representerade i fullmäktige de senaste två mandatperioderna, men det har bara funnits ledamöter på plats i kortare perioder. Precis som i en del andra kommuner har partiets företrädare varit ganska isolerade. För det mesta har deras stol varit tom, men det har berott på interna bråk. Till det kommande mandatperioden har SD ett nytt namn på listan.

I dag sker de flesta politiska uppgörelser bakom stängda dörrar. Det kan handla om ordförandeposter och kommunalrådsposter . Ibland handlar det säkert också om utpressning för att få ut så mycket som möjligt av partiernas program. Sådan är politiken. Väljarna har inte något inflytande i sådana förhandlingar. Det är bara att acceptera och komma ihåg det till nästa val. Många gånger handlar det också om eftertraktade jobb. Allt kan förstås inte skötas ideellt som förr, så det är väl inte mycket att säga om. Partierna är dock inte ense hur många sådana politiska jobb det ska finnas i en kommun av Askersunds storlek.

Har alltid varit road av valaffischer och reklam inför valen. Och av politik. Förmodligen är det en gammal yrkesskada efter 30 år som journalist. Allt var inte bättre förr, men klart är att affischerna var färgstarkare då. Men på den tiden var också den politiska kampen hårdare. Det gällde att ta till storsläggan i budskapen. Nästan varje dag dimper det ner reklam i brevlådan från partierna. Ofta är det medlemmar som går runt och delar ut reklamen. En del har också knackat på och berättat om hur förträfflig deras politik är. Och jag läser noga och begrundar handlingsprogrammen. Ofta handlar det om att man ska arbeta för det och det i sådana program. Men allt beror på hur ekonomin utvecklas. Själv tänkte jag satsa på en drömresa för cirka en halv miljon, men det beror naturligtvis på hur ekonomin utvecklar sig. Har också funderat på en sjönära drömvilla när ekonomin tillåter som pensionär. Bara som en liten jämförelse med politikerna.

Ett parti skriver att det behövs ett ”Nytt styre i Askersund” i sin reklam, eftersom allt har gått bakåt under de senaste fyra åren. Och motståndarna hävdar med samma självklarhet att Askersund blir ”möjligheternas kommun”, med fortsatt styre. Vänsterpartiets reklam förvånar mej faktiskt lite. Inte vad gäller innehållet, utan själva foldern. De har Stjernsunds slott på första sidan i handlingsprogrammet och det är inte något man förknippar med partiet efter allt Bernadottsbråk de senaste året. Men det är en vacker bild.

Jag har lagt ut en del av valreklamen från förr och nu.

Det är inte någon begravningscermoni, utan stadsfullmäktige på 40-talet.

Johannes Kjerrströms tidning som valpropaganda.

ATP-röstningen 1958

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

Det är 50 år sedan Televerket automatiserade Askersundsområdet. För en tid sedan träffade jag några av de gamla telefonisterna från den tiden. Från vänster Iris Bjuhr, stationsföreståndare Alva Mogren och hennes syster Alice Andersson. Alice arbetade inte som telefonist. Tillsammans med sin man Robert, drev hon en Strandmans i Askersund.

Telefonisterna använde en manuell periodklocka vid rikssamtal. Alva har sparat sin.

Så här såg det ut vid telestationen i Askersund.

Telegrafstationen i Askersund låg på övervåningen i det vita huset vid torget.

Hanna Ljungqvist, var ansvarig för telestationen i Askersund under många år.

Britt Edblad gjorde den sista nattvakten på stationen i Askersund.

Det har nu gått 50 år sedan ”petmojen” gjorde sitt intåg hemma hos askersundarna. En historisk händelse för alla. Förändringen skedde när Televerket helautomatiserad Askersunds-området. Moderna tider hade på allvar gjort sitt intåg i småstaden Askersund.

Teleabonnenterna hade fått telefoner med nummerskiva, eller ”petmojar” som var benämningen i folkmun. Nackdelen med det var att askersundarna gick miste om sockerljuva kvinnoröster, som svarade med ett vänligt ”ASKERSUND”. Abonnenterna fick sedan begära det önskade numret, som snabbt repeterades av telefonisterna. När det gällde rikssamtal fick telefonören också begära antalet perioder i förväg. Telekvinnorna hade då en manuell liten klocka som de startade. När den begärda tiden var ute så fick den som ringde ett vänligt meddelande i luren, att just ”tiden var ute”.

Telegrafstationen vid torget i Askersund var en stor kvinnoarbetsplats. Visst fanns det manliga montörer, som Robert ”Telefon-Johan” Johansson. Han bar för övrigt titeln 1:e montör. Frågan är om det fanns någon 2:montör? Annars var det en helt kvinnodominerad arbetsplats. När stationen i Askersund lades ned erbjöds telefonisterna jobb på andra plaster, som Norrköping, Göteborg och Örebro. Men det var få som nappade på erbjudandet att flytta ifrån Askersund. Alva Mogren, som den sista tiden var stationschef , var ett få undantag. Hon följde med till storstaden Örebro där hon blev kvar till pensioneringen.

För en tid sedan träffade jag Alva, 83, och gamla jobbarkompisen Iris Bjuhr (född Olofsson), 81, hemma hos Alvas syster Alice Andersson, 95, för att prata gamla minnen. Titta på klipp och gamla bilder. Systrarna Mogren bor i samma hyreshus och trappuppgång i centrala Askersund. De hänger ihop som ler och långhalm. Det är syskonkärlek på högsta nivå. Alva håller också kontakt med en del av sin gamla jobbarkompisar. Som Iris. Hon började arbeta på telestationen 1946. För säkerhets skull hade jag också bett Leif Linus följa med och filma sammankomsten. Han har också bidraget med bilder, precis som Alva Mogren.

Alva var 17 år när fick provjobb på telestationen i Askersund. Året var 1943. Familjen Mogren bodde vid Finntorp en halvmil väster om stan. Föräldrarna drev ett lantbruk . Förutom föräldrarna fanns det nio barn i familjen, fem grabbar och fyra flickor.

-Jag gick upp till telestationen och frågade om det fanns något jobb. Mötte då Signe Eriksson, som var vikarierande telegrafkommissarie. Hon upplyste om att jag kunde få börja. Det fattades lite folk. Men först handlade det om tre prövomånader utan lön. Efter det erbjöds jag ordinarie jobb, men ett krav var att jag skulle ha telefon. Och det hade vi inte hemma. Själva telefonen var gratis, men ledningen från stora vägen in till Finntorp skulle jag få bekosta själv. Vid ålderdomshemmet Finntorp i närheten fanns det telefon och jag bad föreståndaren att få använda den, men det blev ett blankt nej, suckar Alva , när hon berättar.

– För att få jobbet fick jag låna ihop 750 kronor till ledningen. Det var väldigt mycket pengar på den tiden. Innan jag fick börja fick jag också gå till doktor Norder i Askersund för en läkarundersökning, eller vad man nu ska kalla det för. I början var det väldigt oregelbundna tider. Det var bara att cykla in till stan när jobbet kallade. Jag har cyklat många mil i ur och skur mellan Askersund och Finntorp. Någon har också sagt att de såg mej ständig cykla ute på Laxåvägen de där åren.

Jobbet som telefonist var stressigt och pressande. Ofta får Alva och Iris frågan om de satt och tjuvlyssnade på samtalen.

-Hur skull vi kunna hinna med det! Vi hade fullt upp hela tiden. Förstår inte att folk kunde tro, säger de båda med en mun.

Alva och Iris berättat om vilket elände ibland det kunde vara att koppla rikssamtal. Samtalen skulle kopplas via en massa stationer i Sverige, för att sedan kopplas vidare till den begärda orten. Men på vägen dit kunde någon av de som jobbat på de olika stationerna ryckt ut sladden. Då bröts allt och det var bara att börja om från början, till beställarnas ilska. Trots att det gått 50 år sedan de slutade sina jobb på stationen i Askersund, minns de fortfarande de gamla telefonnumren.

-Borgmästare Bretzner hade nummer ett, upplyser Iris, som sedan fortsätter att räkna upp nummer som en psalmvers.

-De flesta var snälla och till jul kom folk in och lämnade godis som vi delade upp mycket noga, minns Alva. Vi hade en bra sammanhållning. Det var trivsam arbetsplats. Vi gjorde också mycket tillsammans utanför jobbet.

På tiden fanns också ett antal mindre växelstationer ute i bygderna. Där kunde telefonisterna var lite mera personliga. De som ringde kunde få en direktuppgift om vederbörande var hemma eller inte. ”Såg att de åkte bort kunde det låta”. En fin service som ingen teleoperatör kan leva upp till i dag.

Alva Mogren fick allt oftare ta på sig kontorsuppgifter vid stationen i Askersund och det slutade också med att hon blev stationsföreståndare. På den tiden var det manliga chefer som gällde.

-Minns en mycket kortväxt chef från Norrköping. När han kom tog jag på mej skor med mycket höga klackar. Jag blev nästan dubbel så lång och det ingav respekt när han tittade upp mot mej, skrattar Alva , när hon avslöjar sitt ”härskarknep” över männen.

Alva Mogren 1960

I Örebro hamnade Alva som ansvarig för katalogavdelningen. Det var jobb nästan natt och dag. Till slut sa kroppen ifrån. Ordet utbränd var ännu inte uppfunnet. Det ledde till att hon blev sjukpensionär och flyttade hem till Askersund igen. Men åren på telestationen i Askersund är något hon drömmer sig tillbaka till igen. När det blir som värst kan hon plocka fram sin lilla periodklocka och titta på. Hon har sparat en sådan liten klenod.

Den automatiska telefonpremiären i Askersund 1960 skedde inte helt gnisselfritt. En del kunder hade stora svårigheter med sina ”petmojar”. Andra tyckte att ”petmojen” var värd en glädjesalut. Gammal som ung kunde slå riktnummer 010 och hamna direkt i Stockholm. En del petade fram 239000 och fick kontakt med ”fröken UR” som gärna stod till tjänst. På nummer 239500 kunde telekunderna träffa ”fröken Väder” och få reda på om Stockholm hade vackert väder, svaga vindar i skärgården och 18 grader varmt på Kungsholmen. Och det lyssnade gärna många askersundare till. Ljudkvaliteten var kanske inte allra bästa, men liksom så mycket annat hade ”petmojen” sina barnsjukdomar.

Robert ”Telefon-Johan” Johansson var första montör vid Televerket. En verklig kändis i Askersund. Här vid en auktion vid busstorget.

Telestationen i Askersund var en stor kvinnlig arbetsplats. Vid sidan av jobbet ordnade tjejerna många roliga tillställningar. Bilden är från en möhippa. Kvinnan med IFK märket är Iris Bjuhr. Alva Mogren står i övre raden längst till vänster. Gamla askersundare kännner säkert igen de flesta på bilden.

Televäxeln i Mariedamm.

Televäxeln i Åmmeberg under signalmanövern 1943. Det fanns också lite tid för umgänge med miltärerna.

Från Askersunds jubileumsfirande 1943. I fönstren syns en del av teletjejerna.

Torget från 1920. Telestationen fanns redan där.

Barbro Skoog var en av telefonisterna. Här med bandystjärnan Karl-Erik Södergren som passagerare.

Slutligen kan nämnas att Askersundsdiktaren ”den blyge” Levi Karlsson , skrev en fin avskedsdikt vid nedläggningen av stationen i Askersund med namnet ”Automatiseringen”. Avslutningen löd så här:

”Om blygt och ringa är det tack jag med vers er gav,

Det bättre synes mig ändå, än ros på eder grav.”

Dikt av ”den blyge” Levi Karlsson, när den manuella stationen i Askersund stängde.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Engdahls Handelsträdgård låg vid nuvarande Tullplan. Växthusen revs och ersattes med hyreshus i början av 60-talet.

Till vänster på bilden syns Engdahls Handelsträdgård

”Du skrev att du ville ha tips på platser eller händelser att skriva om. Då kom jag att tänka på trädgårdsmästeriet som låg mitt i ”stan”. Där jobbade jag om somrarna under senare halvan av 30- talet. Min bror Yngve och jag cyklade in dit varje morgon och kröp sedan och rensade ogräs och gallrade i de, som man tyckte då, oändliga raderna. Vi hade då 12:50 i veckan så det var lite skillnad mot vad inkomsterna var då mot nu; även om man beaktar penningvärdet. Trädgården hade mark på två ställen utanför Askersund.

Om du känner till något om det? Och så var det ju torghandel på lördagarna.

Hälsningar/

Roland J”.

För en tid sedan efterlyste jag önskemål från läsare av bloggen på miljöer som kunde skildras med text och bilder. En av de som skrev var förre askersundaren Roland Johansson, numera bosatt i Ljungskile. Han och hans bror hade jobbat vid Engdahls Handelsträdgård, som fanns vid nuvarande Tullplan. I början av 60-talet revs trädgården för att ersättas med hyreshus. Jag minns trädgården, växten och odlingarna. Men mycket mera är det inte. Kanske någon som läser det har ytterligare information om Engdahls Trädgård? Kanske också bilder? Skriv gärna och berätta.

Husen vid Tullplan 1958. Elimkyrkans räcke till höger

Sandin i Tived ägde trädgården en period. Bilden är från torghandeln 1961

Som tur är har Leif Linus Larsson en del bilder i sitt stora arkiv som jag plockar med.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.

Bilderna är från 1982 och ett reportage som jag gjorde i Vretstorp med Johanna Björnberg. Ursprunget för cirkusen var Cirkus Rolando och bröderna Johansson.

Johanna Björnberg skadades svårt vid en trapetsolycka 1984. En vajer brast. Johanna föll sju meter. Det gjorde att hon fick ge upp sin cirkuskarriär, och utbilda sig till lärare.

Cirkus Rolandos besök var förr i tiden en av årets stora nöjeshändelser stan. Askersundarna gick man ur huse för att se alla spännande artister, för att inte tala om alla djur. För oss grabbar gällde det att hjälpa till på olika sätt för att skaffa fribiljetter. Det vart det svårt att skaffa fram pengar till en ”riktigt” biljett. Åtminstone var det så för mej och många andra.

Cirkus Rolando spände under många år upp sitt tält på gamla IP:s träningsplan. Under en period fanns tältet gärdet där Konsum finns i dag. På den tiden var inte konkurrens från andra nöjen så stor, och ett cirkusbesök var stort. Cirkusen fick en nära koppling till Askersund på 80-talet genom Johanna Björnberg, men då hade man bytt namn till Cirkus Scala. Och senare startade också cirkusfamiljen Johansson, Cirkus Maximum, som de sålde till den nuvarande ägaren Bengt Källqvist.

Cirkus Rolando på besök i Askersund på 50-talet. Ägare var bröderna Johansson. Här har Malte Johansson med fru och söner intervjuats för tidningens räkning

Cirkus Rolando starade 1945. Men bröderna hade arbetet på cirkus sedan i början på 30-talet.

Ett av Rolandos cirjusnummer i början på 50-talet.

Et annat cirkusnummer i Rolandos cirkus på 50-talet.

Det var fyra bröder Johansson som startade Cirkus Rolando i mitten på 40-talet. Bröderna hade då varit aktiva inom cirksvärlden sedan början av 30-talet.

-Har man cirkusblodet i ådrorna tar man inte sin Mats ur skolan i första taget, även om det är tufft ekonomiskt för alla cirkusar, upplyste Malte Johansson, i en intervju i mitten på 50-talet.

Malte berättade samtidigt att premiären det året i Lönsboda drabbades av ett kraftigt snöoväder. Och då var det ändå i början av april. När Malte och hans bröder skulle resa tältet låg snön meterdjup på cirkusplatsen. Vägförvaltningens snöskopor fick sättas in i alla hast, och när klockan slog åtta på kvällen blev det ändå premiär. I 10 graders kyla. Maltes söner Jerry, Jimmy och Johnny, blev också cirkusartister och cirkusägare. Ryttarbröderna blev världsmästare i konstridning 1977.

Askersundsflickan Johanna , då Lundberg, gick som liten omkring och drömde om att en gång få arbeta på cirkus. Det var en ovanlig dröm, som så småningom skulle bli sann. Hennes kompisar drömde om at bli damfrisörskor och flygvärdinnor. Johanna blev riktigt biten av cirkuslivet när hon arbetade på sin pappas bensinmack i Askersund. Det låter kanske underligt men så var det. Cirkusen hyrde alltid ett gärde intill macken. Ryttarbröderna var ofta inne i macken och pratade med Johanna. Maltes son Johnny erbjöd Johanna att följa med och jobba en sommar. Då var namnet på cirkusen Scala. De äldre bröderna hade lagt av. Sönerna hade tagit över. Sommarjobbet kom att vara ett antal år och ledde också till kärlek. Och barn. Johanna och Johnny lever inte längre ihop. Men det har många spännande minnen gemensamt.

-1984 råkade jag ut för en svår olycka under en turné sommaren 1984. Jag föll sju mer från en trapets, då en vajer brast. Det medförde att jag fick lägga cirkuskarriären på hyllan. Efter olyckan utbildade jag mej till bild och SO-lärare och arbetar nu på Transtensskolan i Hallsberg sedan 2003, har Johanna berättat för mej.

Johanna arbetade inte bara i cirkustrapetsen. Hon åkte också på styret i en motorcykelcirkus, i en trumma där man kör på väggarna.

William Arne åkte runt med sin motorcirkus under många år. Han körde runt i en tunna med i bilen. Johanna åkte på styret på en motorcykel i en tumna, men jag har ingen sådan bild därför fick det bli Arne som en illustration.

Många i Askersund höjde på ögonbrynen när de fick höra att Johanna jobbade på en cirkus. Man var liksom inte van med sådant i den lilla staden.

-En del tror att de som reser med cirkus var sämre människor. Så är det ju inte alls. De arbetar hårdare än de flesta, upplyser Johanna, som verkligen har erfarenheter från cirkuslivet.

-Jag tycker fortfarande att mitt liv är spännande eftersom ingen dag är den andra lik på skolan. Men det kräver inte lika stora omvälvningar som när jag jobbade som cirkusartist. Men jag tycker det är underbart varje morgon att vakna till en ny dag, förklarar Johanna , som numera är bosatt i Närkesberg, men har planer på att flytta till Askersund om det finns något som passar.

-Tycker om att bo på landet, men ska ändå säja huset, eftersom det snart är för stort. Mitt yngsta barn är snart 18 år Anledningen till att jag vill sälja huset är att jag vill ha frihet på ett annat plan, som att kunna resa mycket. Kanske är det turnélivet med cirkusen som satt sina spår, funderar Johanna.

Johanna ägnar sig i dag åt målning på friden. Hon har också hunnit med några utställningar. Ett avbrott från läraryrket har hon gjort, och då som köksdesigner . Afrikansk dans är ett annat intresse Johanna kopplar av med.

Fortfarande kommer det cirkusar till Askersund varje år. Men inte väcker det så stor uppmärksamhet som Cirkus Rolando och Cirkus Scala , gjorde en gång i tiden. Konkurrensen från nöjesvärlden och alla TV-kanaler är stenhård nu för tiden. Men det är trevligt att det finns cirkusägare som kämpar på.

Adressen till min hemsida med blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Kommentera gärna

.