Oves Blogg

Vägbyggen runt Askersund, bilutställningar och
bråket runt Transportstyrelsen, fått mej att fundera lite över mitt eget bilåkande
och mitt körkort. Mitt intresse för bilar har alltid varit begränsad, men jag
tog ändå körkort. Mina kompisar tog körkort direkt efter de fyllt 18, men jag väntade en bit upp i 30-årsåldern. Då var det
nödvändigt för jobbet. En egen bil och körkort betydde också en viss frihet för
familjen. Vi kunde enklare ta oss ut på semestrar och till badet utan att ligga
någon till last.

När jag tog körkort låg teorilokalen i samma hus som
tidningsredaktion. Praktiskt och bra.
Jag kunde gå en trappa upp och mala igenom trafikmärkena lätt och smidigt.
Sedan var det bara att gå ut på gården och sätta sig i körskollärare Lennarts
bil. En man med ett mycket gott tålamod. Det kan inte vara särskilt muntert att
dag ut och in sitta och tjata på hopplösa elever.

Det var ett mycket blandat gäng som tog körkort ihop
med mej. Någon hade blivit av med körkortet och skulle ta om. Han bodde en bit
utanför Askersund. Minns att jag frågade om hur han skulle ta sig hem. ”Jag har
bilen på torget så det är inga problem” svarade han. Eleven körde sin bil till
och ifrån körskolan. Och det fungerade.

En annan fick för sig att man skulle köra sakta och
försiktigt vid uppkörningen. Men det gick för sakta. Besiktningsmannen trodde
det var fel på bilen. Det blev igen körkort. Inte den gången i alla fall.

Under många år körde vi med egna bilar på
redaktionen. Sedan fick vi dela bilar med tidningsbuden. Högerstyrda bilar. Det
tog lång tid innan jag slutade med att försöka växla i dörren på höger sida.
Jag var inkörd på det gamla vanliga, att växla med högerhanden. Det var också
helt onödigt också efter som bilarna hade automatväxlar.

Genom åren har jag haft ett antal bilar trots mitt
ointresse. Bilköp är en sak för sig ofta med ett antal tekniska frågor. Rena grekiskan för mej. Det viktiga för mej har
alltid varit att bilen fungerar utan krångel. Och att den har en trevlig färg.
Vid bilinköpen har det alltid funnits folk som gått runt och tittat noga på firmornas
fordon. De har känt på bilarna, kollat i motorerna och tittat noga under
fordonen . Det har jag också gjort men vet inte riktigt varför. Har gjort som alla
andra för att inte verka helt bortkommen.

I höst går mitt körkort ut. Brukar få en påminnelse.
Ska bli spännande att se vilket land den kommer ifrån den här gången med tanke
på vad som hänt inom Transportstyrelsen . Kanske från Serbien…

Målare Lasse Pettersson tog fram den gamla texten som var övermålad.
Varmbadhuset i dag

Gamla Varmbadhuset i
Askersund är förknippad med många trevliga minnen. Både för mej och många lite
äldre askersundare. Men för många nya
och unga askersundare som undrar över
huset berättar jag nu min
historia. Men hjälp av några gamla annonser, bilder från Leif Linus arkiv
och några egna bilder.

Som skolgrabb
fick jag gå dit och bada en gång i
veckan. Klassen fick gå på ett led från Kyrkskolan (Lindbogården) bort till
Varmbadhuset i Strandparken och badmästare Tyra Rydén. Det var på den tiden det
inte var så vanligt med badkar och rinnande vatten i husen. Särskilt då inte på
landsbygden. Som tur var bodde jag bara några meter från stranden av Gårdsjön,
så vi hade åtminstone nära till vatten.

Tyra Rydèn ansvarade för verksamheten i badhuset under många år.

När man sedan blev lite äldre blev det
kommunala badhuset en samlingspunkt på lördagseftermiddagarna efter jobbet. Förutom bastubad, och tvagning, sedan gjordes
helgens festplaner upp. Ibland kunde vi tas ända upp till Åboholm i Tiveden om
vi samlade till taxi. Och så var det alltid trevligt att sitta och lyssna på de
gamla stamgästerna i bastun. Den ena
historien var värre än den andra. Själv
sysslade jag lite med brottning i säsongen mellan bandyn och fotbollen. Och den
sporten bygger i stort på att banta ner sig till ”rätt” viktklass. Så det blev åtskilliga
timmar i Varmbadhusets bastu.

Bild från Leif Linus arkiv

När Varmbadhuset stängdes i
slutet av 70-talet, kom huset att användas till olika ändamål. Det fanns ett
antal förslag. Och gör så även i dag. Länkarna finns permanent på övervåningen där
badmästaren hade sin länge hade sin lägenhet. Under en period förvandlades
huset till Rikets Sal av Jehovas Vittnen . Som tack för allt trevligt jag haft
i Varmbadhuset gjorde jag en ”kulturinsats” när det gäller texten på badhuset.
Jag tycker själv det var en sådan insats, men kanske ingen annan…

När huset målades efter
stängningen målades också den stora texten på väggen över. Men de stora klassiska
bokstäverna ”VARMBADHUSET” lyste igenom trots målningen. Så var det i många år.
Tyckte det var synd. För askersundarna var huset ett badhus och jag tyckte det
borde synas. Bokstäverna fans ju ändå kvar under färgen. Det var ju bara att
fylla i. Minns att jag skrev om det och pratade med Hasse Andersson på kommunen
om det hela. Efter en tid ställde han sig på min sida. Lasse Pettersson som då målade gamla
stationshuset fick gå över till badhuset och fylla i den gamla texten. Kanske
många tycker det är en bagatell, men jag tycker det blev bra. Och det gör Hasse
och Lasse också.

Badhuset fanns först vid Sundsgatan. 1902 flyttades verksamheten till ett hus Strandparken.

Bild från Leif Linus arkiv
Bild från Leif Linus arkiv

Badhuset som ligger nere vid
Alsens strand har verkligen sin historia. I ett litet bås satt Tyra Rydén och sålde
biljetter och lämnade ut handdukar. Bakom skylten ”Karbad” fanns ett gammaldags
badkar på lejonfötter. Det fanns tio hytter med draperier. Vågen var i det
närmaste antik när jag badade där. På
vågen hängde en ”Viktbok”. I den skrev stamgästerna i sin vikt vecka för vecka.
I alfabetisk ordning. Det var bara att kolla
vad grannen vägde, om man var intresserad av det.

På en annan skylt stod det
”Rakning undanbedes inom badhusets lokaler”. Den skylten hade sin egen historia
enligt badmästaren. För när alla herrar använde
rakblad, hamnade det använda rakbladen på golvet bland badskum och använda
borstar. När städerskan sedan kom och
svepte ihop borstarna för att tvätta dem, skar hon sig förstås på rakbladen.
Läkaren sa ifrån till slut, och skylten kom upp.

”De första tio åren på
40-talet eldade jag hela huset och bastun med ved. Det fanns veckor under de kalla
vintrarna, då jag aldrig var ur kläderna, utan så gott som bodde nere i
pannrummet. De gav mej ribbved att elda med och det var som att elda med tändstickor
i den kalla vintern”, har Tyra berättat.

Tyra skötte alla tvätt i
badhuset helt själv. Hon kokade vittvätten på vedspisen hemma i köket. Lönen
var heller inte så storslagen. Hon fick 53:33 i månaden och fri bostad. Men när
Tyra gick med i facket och det blev det andra bullar. Och högre lön.

”Kommunstyrelsen kom ner till
badhuset och förklarade att det kommit tråkiga nyheter till deras kännedom
angående badhuset. Och det var förstås att jag gått med i facket. Men jag var
glad att några bakom ryggen och slippa svara själv”, förklarade hon i en
intervju i mitten på 70-talet.

Så småningom köpte kommunen också
en tvättmaskin till badhuset. Och det underlättade arbetet för Tyra, som var en
mycket avhållen och älskad badmästare.
Men hon kunde säga ifrån när vi skolungar fuskade med att tvätta oss. Tyra såg
till att det blev ordentligt gjort. Och hon drog sig inte för att gripa in
själv med tvagningen om det skulle vara så.

Länkarna finns kvar i det
gamla badhuset, men i övrigt är det oklart med vad som ska hända med byggnaden
enligt vad jag förstår. Känner inte till kommunens planer för huset.

Utställningar handlar ofta om kungar och
drottningar. Om slottsherrar och slottsfruar. Om konstnärer och andra stora
personer i samhället. Det är inte så ofta folket i bakgrunden hamnar på en
utställning, men det är något som nu ansvariga vid Stjersunds slott ändrat på.

Slottsfru Augusta Cassels betjänt, Oskar Karlsson,
har lyfts fram i rampljuset. En intressant utställning. Oskar arbetade under 50
år på slottet. Trots det lärde sig aldrig slottsfru Cassel att stava hans
efternamn rätt. Hon körde konsekvent hans
efternamn med C.

Från utställningen.

Oskar började som betjäntlärling 1905. Han blev
mycket uppskattad av slottsfrun. Hon skänkte honom bordssilver, porslin och
prydnadsföremål. En del av föremålen har Oskars familj ställt till förfogande
vid utställningen.

Det var ganska ovanligt att en betjänt gifte
sig. Oskar gifte sig 1917 efter att ha varit
på Stjernsund i nio år. Han blev kvar i tjänst men flyttade
från sitt rum i slottet till ett hus på området. Byggnaden benämn fortfarande
Oskars hus.

Lönen förhandlades inte utan beslutades enhälligt av
herrskapet. I tjänsten ingick bostad, vissa kläder som livrè, mat och en del
andra förmåner. Arbetet var oreglerat
vad gällde arbetstiderna. En betjänt stod till herrskapets förfogande dygnet
runt. Först efter 60 år fyllda fick Oskar Karlsson tre dagars semester,
2 000 kronor i present samt stora guldmedaljen.

Från utställningen

Betjänten Oskar Karlsson var ett original och kändis i bygden. Det fanns
inte många personer med den titeln i bygden så han var unik. ”Hennes nåd” levde
kvar fram till sin död i att slottsägare skulle ha betjänter. I slutet på
50-talet lämnade Oskar sin befattning som guide och värd på slottet. Då hade
han varit anställd på slottet drygt 50 år.

Från utställningen

Redan som 15-åring kom Oskar Karlsson i betjäntlära hos minister Burenstam
på Tjälvesta. 18 år gammal kom han till Stjernsund. Oskar kunde berätta om
baler och fester med blåblodiga gäster i vackra kläder, men också om strävsamma
arbetsdagar under de första åren han arbete vid slottet. Slottspersonalen
uppgick till 10-12 personer. Ändå kunde
arbetstiden för Oskar upp till 14 timmar om dagen.

Från utställningen

”Vi började klockan sex på morgonen. Då gällde det att göra upp eld i
kakelugnar och kaminer. Uppemot 20 brasor var normalt. När det var kallt blev
det ofta det dubbla. Det skulle vara varmt och skönt i sängkammare, förmak och
matsal innan det var dags för herrskapet och gäster att stiga upp till den
väntade frukosten”, berättade Oskar i sin avskedsintervju.

Från utställningen

”Då skulle också stearinljusen i alla lampetter och kronor var utbytta. Ett
krävande arbete. Bara en av kronorna i salongen bar inte mindre än 36 ljus.
Före frukosten skulle också gästernas kläder borstas, källvatten fyllas i alla
karaffer och källvatten kokas åt dem som ville ha badkarsvatten. Sedan gick
dagen med bestyr av mest skiftande slag”.

”Alla kopparföremålen i köket skulle putsas. Föremålen täckte en hel vägg i
köket. Silverföremålen i gemak och salonger skulle också putsas. Vatten skulle
bäras med ok från källan”

Oskar tyckte ändå att körningarna med häst och vagn till järnvägsstationen
i Rönneshytta, som vintertid skedde med släde var det jobbigaste.

”Då kunde man nästa sitta och frysa fast på kuskbocken.
Björnskinnsmunderingen höll dock kroppen varm och några men blev det aldrig tal
om”.

Fotografering vid Petterssons ateljé i Askersund. Oskar till höger.
Bild från Leif Linus arkiv

Förr i tiden var Edö säteri på andra sidan sundet underställt Stjernsund.
Mjölk och andra produkter fraktades till kökstrappan vid slottet. Oskar
berättade att glanstidens slottsbarn brukade roa sig med att kasta ”smörgås”
med sönderslagna ostindiska tallrikar från köksbryggan. I dag är till och med
lappat porslin av det slaget värdefullt. Förmodligen finns det en bottenskatt i
Edösundet vid en närmare undersökning.

Fru
Cassel avled i maj 1951. I testamentet förordnades att Oskar skulle erhålla
50 000 kronor, samt att han skulle stanna och sköta slottet så länge han
ville. Testamentet finns med på utställningen.

Utställningen
om betjänten Oskar Karlsson är värt ett besök. Det finns också guidade
visningar av slottet, ett café och en vacker park att njuta av bara för att
nämna något. Det kan vara bäddat för en heldag på Stjernsund för den som önskar.
Äggbutiken strax intill är också välbesökt. Slottsvandring och ägg att
köpa med hem till frukosten är
inte det sämsta.

Åke Olsson

Bild:Ann-Sofi Fahlström

IFK Askersund har fått sorg. En av föreningens
verkliga ”grovjobbare” , Åke
Olsson, avled under
måndagen på USÖ. Han har kämpat
hårt med hälsan den senaste tiden men nu gick det inte
längre.

Åke har gjort stora insatser för IFK genom åren med
olika saker. Men så blev han också Hedersmedlem för några år sedan. Under många
år ansvarade han för ungdomsverksamheten både i fotboll och bandy. Han
skjutsade, var lagledare och dömde matcher.

Grunden för dagens fina ungdomsverksamhet har Åke en
stor del i. Tillsammans startade Åke och jag en ungdomssektion. Vi hade en
telefonlista med honom som första namn och jag som sista. Sedan dess har det
rullat på och föräldrar har engagerat sig precis som när vi startade. Vet att
det gladde Åke.

Från IFK:s hemsida.

Åke ställde alltid upp för föreningen, men
lottförsäljning, som parkeringsvakt på marknaderna, med kritning av planer.
Bara för att nämna något. Nu var det inte bara IFK som uppmärksammade Åkes
jobb. Han tilldelades bland annat
kommunens ledarstipendium. Även fotbollsförbundet drog nytta av hans tjänster
på ungdomssidan.

För mej personligt känns Åkes bortgång tungt. Det
blir tomt. Vi träffades alltid under matchuret på Solberga vid matcherna när
Åke sålt färdigt lotterna. Priserna hade han ofta skaffat själv. Ibland åkte vi
ihop till bortamatcherna. Vi har kamperat ihop i många år med olika jobb inom
föreningen. Ofta träffades vi på stan, eller också hade vi långa samtal vid
hans balkong vid Borgmästargatan när jag var ute på motionsrundor. Vi löste
många problem där.

Under matchuret.
Bild:Ann-Sofie Fahlström

Det känns tungt både för mej och för IFK. Åke kommer
att saknas stort. Han var lite av
föreningens själ. En person som alla föreningar måste ha för att klara sig.

Ove Danielsson

Kvarnen i Askersund vid Norströmsgatan. Bilden är från 1972 . Samma år revs byggnaden.

Fram till i början av 70-talet dominerade den stora röda kvarnbyggnaden hamnområdet i Askersund. Den ståtliga
byggnaden var något av ett riktmärke. Men kvarnen slutade mala och byggnaden
revs för att ge plats för Sjöbodarna. Då hade kvarnen varit igång sedan 1908. Periodvis
fylldes hamnen av lantbrukare som vill ha sin spannmål malda. Ibland var det köer
in till kvarnen.

Vid nedläggningen arrenderade kvarnmästare Henry
Persson Askersunds kvarn. Han hade gjort det sedan 1964. Kvarnen stod
ursprungligen på Ängatorps gård norr om Askersund. Den hade uppförts 1888 men flyttades
1908 till Askersund. Läget var utmärkt vid den blomstrande hamnen och ett stickspår av den
smalspåriga järnvägen Askersund-Skyllberg-Lerbäck. Tåget gick bland annat med massavedstransporter och propps från Skyllbergsskogarna, som sedan
forslades vidare med båtar.

Oskar Hagle är ett namn som är intimt förknippad med
Askersunds kvarn. Han hade varit ägare till kvarnen sedan 1938. Hagle har varit
på kvarnen tidigare, men var några år vid Åmmebergs kvarn innan han kom
tillbaka som arrendator i Askersund, för att sedan bli ägare. Den tidigare
ägaren hade kommit på obestånd. Med sig till Askersund hade han Henry Persson.

Henry Persson och Oskar Hagle

Henry Persson på en bild från 1972.

Kvarnarbetarna gick i skift för hinna med . Det fanns
månader då man förmalde 30 000 kilo för brödsäd. Lantbrukarna skaffade sig
allt mer så kallade gröpkvarnar. En mindre typ av kvarn där man kunde sköta
malningen hemma på gården. Det slog hårt mot kvarnen i Askersund.

De senaste åren kvarnen var igång var det själva
affärsrörelsen som dominerade. Försäljning av gödning och utsäde, samt inköp av
spannmål som torkades och såldes vidare omald.

Efter 40 år i
branschen tyckte kvarnmästare Henry Persson att det skulle bli skönt att sluta. Tunga säckar att lossa eller
lasta och att bära i trappor hade satt sina spår i kroppen. Kvarnen saknade nämligen
transportband för gödningssäckar.

När kvarnen skulle rivas var det en del som
protesterade. Många ville ha kvar den ståtliga byggnaden med den markanta
silhuetten vid Norströmsgatan och Hamnen. Men det är
inte alltid man får som man vill.

De flesta håller nu på att göra verklighet av sina
semesterplaner som de i många fall knåpat med under hela vintern. Det har bokats
stugor, hotellrum och resor. I många fall till utlandet. Jag minns hur det var
när det gällde att få ihop det hela. Och att semesterperioden är igång på
allvar märks om man går en promenad i Askersund . Normalt brukar jag känna de
flesta och hälsa, men under den här perioden träffar jag massor av okända
människor. Men jag hälsar i alla fall för att inte verka stöddig.

När jag jobbade på tidningen fanns det fritidshus
och lägenheter att hyra av ägaren. Objekten lottades ut och spänningen var stor
vilka som blev de lyckliga vinnarna. Många
ville till Öland. Det var en trevlig personalförmån som tyvärr är borta.

Besökte Ven ett antal gånger och företagets lägenhet
där. Tror inte jag kommit dit annars. Gabriel Jönssons diktade så fint om Backafall
på Ven. Och om flickan från Backafall som sjömannen längtade till. Träffade
inte någon sådan flicka. Hade för övrigt mina egna flickor med på resan. Det
var mest turister som njöt av livets goda i restaurangen vid båthamnen. Men ibland stod jag vid kyrkan om kvällen som
i dikten och blickade bort över sundet mot Danmark.

En ”flicka” från ön som jag ändå träffade på var vid
ett besök på sköterskemottagningen för
att plocka bort en plastpropp som fastnat i
ett öra under natten. Proppen hade jag satt dit för att avskärma mej lite
från nöjeslivet från restaurangen intill. Sköterskan gjorde sitt jobb men
skulle ha extra betalt för att jag inte tillhörde samma landsting. Turistrabbat
existerade inte.

Själv har jag
dåliga erfarenheter av utlandsresor och tullare. En gång i tiden var jag mycket
mörk. Min farfar kallades för övrigt för ”svarten” så det mörka håret låg i
släkten . Ett typiskt utseende för en langare och smugglare enligt många tullare
på den tiden. Blev stoppad varje gång, medan mina ljushåriga vänner passerade
utan krångel. Det var bara att packa upp alla saker och sedan försöka få
tillbaka allt i väskorna igen. Och det var inte lätt. Men jag lärde mej att
aldrig köpa en flaska för mycket och packa så lite som möjligt. Vid en resa
till Kreta så var en bänkgranne i planet övertygade om att jag skulle hem på semester till min hemstad och släktingar, men att jag inte ville
berätta. Det hjälpte inte hur mycket jag förklarade att jag var från Askersund.
Tyckte inte det var så roligt att sitta och tjata om mitt ursprung, men det
tyckte mitt resesällskap.

Nu väntar semester några veckor för byggarna. Återkommer när allt är igång igen.

Växtligheten på Borgmästareholmen kan besökarna
tacka gamle borgmästare Knöös och
stadens hundägare för. Utan deras insats
hade det inte funnits dagens varierade växtlighet. Troligen bara berg som på en
del andra holmar i Vättern.

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började
röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora
Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta
hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån
känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet värdshus på
holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det
finns massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till
holmen och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var
öronmärkta till holmens försköning.

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för
borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette Charlotta och det skulle firas.
Familjen rodde ut till holmen för att dricka kaffe med punsch. Festen fortsatte
sedan hemma på gården där huvudmålet var plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Hundskatten blev kvar länge. I början på 70-talet
blev det en mycket het fråga i fullmäktige. Kommunstyrelsen hade föreslagit en
höjning från 50 till 75 kronor. Det blev många och långa inlägg om de små djurens
betydelse. Frågan fick till slut avgöras genom votering. Beslutet blev att skatten skulle vara
oförändrad.

Borgmästare Knöös som älskade Borgmästareholmen och plättar.Gamla tider på holmen

Kommunalarbetare Marcin Piecznik jobbade mycket på holmen förr i tiden. Skyttepaviljongen byggdes ut senare. Anledningen var att en plats för diskotek.

Många hundägare på landsbygden var inte så noga med
att betala skatten. Det var mera stadshundarna som bar hundskattemärken. Jag är
uppväxt med hund, men jag såg aldrig till något skattemärke. Men så bodde vi
också en bit utanför stadskärnan.
Slutligen försvann hundskatten. Det
blev allt för jobbigt att ha koll på alla hundar, så det var lika bra att den plockades
bort ansåg politikerna. Vem ville åka runt
och kolla i hundkojorna? Och Borgmästareholmen hade fått sina träd och
planteringar. Många såg också det hela som ett rättviseproblem. Det fanns ingen
kattskatt.