Byggnaderna på Norra Bergen i
Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda
husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över
bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev
kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små
omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte
de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur.
I dagarna har Askersundsbostäder
AB köpte en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns
på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till
lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Det har funnits i
området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för
nybyggen. Vattentornet kan komma att bli någon typ av gemensamhetsutrymme. Bostadsbolagets
planer ligger en bit framåt i tiden.
Skolavslutning på 50-talet.
Bild från Leif Linus arkiv
Bild från Vattentornet
Faktum är ändå att av de
finaste huset i området, Norra Bergen 28,
jämnades med marken i början på 1980-talet Och den rivningen får de
styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till
skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till
fastigheten som låg strax norr om Samrealskola strax intill Vattentornet, hörde
också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var
fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.
Ägare till huset var
kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i
huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan
som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket
intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade
sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan
både höns och gris i början av 1900-talet.
Karl-Johans hus på Norra Bergen
En av döttrarna till Karl-Johan
har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade
uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på
Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att
friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång. Med facit hand borde kommunen sålt marken och
därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag
besöker Norra Bergen.
Under ett antal år lät
kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor
vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på
redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt
sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen
Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas. Så blev det också till slut.
Men det har funnits
radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle
kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma
till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början
på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande
makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var
hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer
lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock
inget av det hela. Och det kanske var tur…
För att rädda askersundarna från krigets
fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det
kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle
räcka nästan till alla som bodde i stan.
”Visst kan det bli dyrt, men
vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers
retoriska fråga.
När förslaget presenterades var
många mycket positiva. Tidigare
borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande
stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett
riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var
det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle
komma. Det var bara frågan om när.
Gullholmer hävdade att alla
måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.
”En dag ligger våra storstäder
i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En
invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med
bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på
sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något
säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.
”I Askersund har vi en
utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet
skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja
och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer,
de styrande i Askersund.
Gullholmer ansåg att skyddsrummet
i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av
olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner,
ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte
så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.
Slutligen då Vattentornet som
går med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp
det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna
låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som
är 31 meter
högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men
den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss
och land. Politikerna funderar nu som bäst på hur byggnaden ska användas. Det
är en delikat uppgift att lösa. Och på något vis måste frågan lösas.
Själv har jag varit längst
uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt
ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän
var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för
att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många
trappor är till för att övervinnas.
Cisternen som sitter i toppen
på tornet rymmer 280
kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år
1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen
lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar
överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att
det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.
Det fans två alternativ att
välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor.
Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och
nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det
att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste
alternativet. Själva tornet är 31
meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.
I kommunens bevarandeplan
från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är
i högsta grad bevarandevärt. En rivning är alltså inte aktuell. Om inte annat
skulle ett sådant förslag få ledamöterna i ”Föreningen gamla Askersund” att gå
i taket.
Det kan väl också sägas att
det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några
kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av
Vattentornet. Men det var då det…..
