En liten tillbakablick över Strandparken i Askersund
utan att ta ställning till om det var bra eller dåligt att fälla träd i parken.
Det här är bara en enkel blogg om en svunnen tid. Mina åsikter är inte
intressanta och jag behåller dem för mej själv. Andra sköter debatten i de
sociala medierna bättre än jag.
Under sommarmånaderna är hamnen i Askersund den
naturliga samlingsplatsen. Med båtar, kiosker, restauranger och allt vad det
kan vara. Under många år var parken vid Strandparken den stora samlingsplatsen
med en scen. Trivselkvällar och
artistframträdanden hölls i parken. I dag har nya skolan och kulturhuset tagit
över parkområdet.
Går man
tillbaka i tiden så hade stadsfullmäktige gett klartecken till att IFK Askersund
skulle få anlägga en bandybana i Strandparken.
Om det blivit verklighet hade det varit knepigt med dagens satsningar.
Men det hade man säkert löst på något vis. Närheten till Alsen där IFK spelade
sina matcher var perfekt. Det gick att pumpa upp vatten direkt från sjön till
bandybanan. IFK hade också fått pengar från Tipstjänst till banan.
Men vem som skulle stå för jobbet? Kommunen eller IFK?
Kommunen hade upplåtit mark till IFK för banan, men villkoret var att planen
skulle användas till lekplats under sommaren. En del tyckte det var en omöjlig
kombination. År 1939 bordlades ärendet i stadsfullmäktige. Det hela löste sig
senare utan bråk. Försök med att spola upp is var i det närmaste omöjligt.
Gamla fyllningsmassor som Strandparken är uppbyggd med gjorde att vattnet sjönk
rakt ner i jorden hela tiden. IFK gav därmed upp sina planer. Istället valde
man att spola på gräset vid gamla IP. Till den Allsvenska premiären 1945 var
bandybanan på gamla IP klar.
En gång i tiden fanns det en planteringsnämd i
Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och
planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena
träskmarken på den tiden. En stor vacker
park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med
vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning
till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med
utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden
med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats.
Anton Frendel
Frendel och
hans nämnd kämpade också hårt för att få
bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter
stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika
byggen i staden då husgrunder grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som
bilvrak, trädstammar, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp
skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.
Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom redan
1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt
Gunnar Andersson från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades.
Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde ritningar
som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del pengar men
det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte också
4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns
19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första
satsningen.
Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång
arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till
bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli
reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här
tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom
igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.
En
lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i
Askersund radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken
(ibland också kallad Skolparken) föll då till marken. Trädet med sina många
stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som
askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat
krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas
tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna
knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.
Det ståtliga
trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande
släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till
Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund.
Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna
med en kamera innan trädet sågades ner helt.
Många trodde
att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det
inte. De styrande i stan hade några år
före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert Nilsson, för att titta på det ståtliga
trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.
-Pilar växer
hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.
Bild från tidningen 1950
De styrande
i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons
bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl
åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.
Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När
järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken
var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första
planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad
björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid.
Vattnet underminerade björkarna.
I dag finns
det en jättepil längre ut mot Haga som håller på att gå samma öde till mötes
som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades
är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på
30-talet. Många tror att även den pilen
är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor
Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara
sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den
pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga
kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.
Rektor
Frendel, som kom till Askersund 1923, var mycket trädgårdsintresserad. Frendel
avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en av de drivande personerna bakom
Strandparken, inte att förglömma.
PS! Ytterligare bilder finns på na.se Oves blogg
