Bandy, fotboll, friidrott, innebandy i alla ära, men
faktum är att också brottningen var stor i Askersund under en period. En sport
som jag har en del udda minnen ifrån. Konditor Elfving kom till Askersund från
Värnamo och startade brottarklubben. Han propagerade ständigt för att vi
ungdomar skulle komma till träningen i en gammal byggnad vid Storgatan. Vi var
ett gäng som lyssnade och gick dit. Det var ju ändå ett litet uppehåll mellan
fotbolls-och bandysäsongen så varför inte.
Och brottning hade en bra och mångsidig träning. Hade alltid tyckt att
brottarna såg lite fåniga ut i sina brottardressar som likande gamla
baddräkter. Det var också mycket bök och
slit på mattorna. Inget för mej. Det var träningen vi ville åt. Tävlingar var otänkbart.
Brottarträningen slutade trots allt med att jag gick
ett 100-tals matcher. Mycket märkligt när jag tänker efter. Jag var aldrig var intresserad av att tävla i
sporten. Det blev klubbtävlingar, Fyrstadsbrottningar och DM-tävlingar.
Fyrstadsmedaljerna med gamla brottarprofiler är fina och originella. Jag har sparat medaljerna.
Brottning handlade för min del mycket bantning för att hamna i en längre
viktklass. Jag var ett gränsfall. Problemet
med bantning var alltid julmiddagarna. Då var det svårt att hålla vikten.
Brottning höll först till i gamla gymnastiksalen på
Norra Bergen. Vi var några stycken som övertalades att ställa upp och tävla.
Motståndarna kom i riktiga brottarskor, medan de flesta av oss kom i de gamla
blå gymnastikskorna ni minns. Som tur var satt inte brottningskunskapen i
skorna. Det handlade mycket om teknik.
Tävling på stadshotellet i Askersund
Efter en tid flyttade tävlingarna till Stadshotellets
festvåning med en matta under kristallkronorna. På stan frågade folk ironiskt om
det inte var dyrt att ligga på hotell. Det var alltid mycket folk och hög
stämning vid hotellbrottningarna. I pausen gick delar av publiken ner till serveringen
och drack något stärkande. Det märkets efter pausen. Minns en person som hejade flitigt på oss
före pausen med uppmaningar att inte ta för stora grepp. Tror vi mötte
Karlskoga. Efter pausen fick konditor Elfving uppmana honom att heja lite
lugnare. Han svarade direkt, stärkt av någon dryck, med ett klubbyte och det blev istället ”Heja
Karlskoga”. Fast lika högljutt.
Vid något tillfälle hade några brottare varit i
Danmark och tävlat. Där vill arrangörerna ha meritlistor av brottarna vid
presentationen. En tungviktare, snickare till yrket, saknade meriter. Då kom
någon på att presentera honom som snickarmästare de skulle ändå inte förstå.
Det gick hem hos den danska publiken.
Om jag vann några matcher? Det hände ibland.
