Askersunds
hamnområdet lever verkligen upp varje sommar med massor av aktiviteter. Det har
blivit en stor samlingsplats både för turister och ortsbor. Men det har funnits tider då hamnområdet
varit en stor arbetsplats men med andra verksamheter än i dag. Sjöfarten med
lastskepp var stor. Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden också
en stor och viktig arbetsplats för många askersundare. Yllefabriken låg vid alldeles intill vattnet i
närheten av Varmbadhuset. Den finns
med på många gamla vykort.

Fabriksbyggnaden syns till höger på bilden.

Bild från Leif Linus samling

Arbetarna utanför fabriken.
Bild från Leif Linus samling

Bloggen
handlar om när konung Oskar II gästade Askersund 1898. Fabrikör Bergqvist ägare
till Askersunds yllefabrik i hamnområdet, var en mäktig man i staden och var i
högsta grad inblandad i besöket

Bergqvist var rådman och med i kyrkorådet. Och dessvärre
var han också brandchef. I makarnas sovrum hängde den stora brandluren av
blankpolerad mässing. I sovrummet fanns även en elektrisk signalklocka, som
stod i förbindelse med Storkyrkans torn. Nattväktaren, som ropade ut nattens
timmar över stad och land, kunde ge direkt signal vid utbrytande eldsvådor. Det
var hans åliggande att först signalera till brandchefen och sedan klämta med
kyrkans lilla klocka, om han såg någon eldsvåda

När en kung
kommer på sina besök blir det alltid en del
uppståndelse. De styrande i kommunerna vill förstås visa upp allt det fina som fanns. Har sett massor av
sådana händelser på TV under kungens
Eriksgata. Men dagens uppståndelse är inget emot hur det var förr. Här kommer
berättelsen om när kung Oskar II besökte Askersund i slutet av
1800-talet. Det var grejer det. Bara
som en liten jämförelse hur det var förr och nu.

Hela staden
var i uppror . Den lilla staden vid sjön Alsen låg i strålande solsken.
Urmakare Andersson och skorstensfejare Blomer stod på höga stegar framför det
pampiga huset som inrymde Fridens speceriaffär. De var ivrigt sysselsatta med att drapera
unionsflaggor över ingången.

Borgmästaren
övervakade förberedelserna och hans hustru Alvina, som skrivit hälsningstalet,
hade just förhört honom för tionde gången. Han fick bannor när han stakade sig.
Hon var särskilt noggrann att han gjorde konstpauser på rätta ställen. Han
måste höja rösten när manuskriptet innehöll nationella känslor och sänka
densamma till milt vemod när manuskriptet behandlade undersåtarnas tillgivenhet
till monarken.

Oskar II har anlänt till stationen i Askersund

Sundsbrogatan vid kungabesöket

Den stora
dagen kom närmare och programmet för Majestätets mottagande hade haft
generalrepetition. Allt hade gått väl i lås och nu återstod endast frågan vem
som skulle bli inbjuden till den stora middagen på Stadshotellet.

Det fanns
endast åttio platser för honoratiores. Samtalsämnet och skvallret gick om dem
som blev valda eller ratade. Som alltid i en liten stad, gick stridens vågor
höga över placeringarna. Det var oerhört att bli förbigången vid ett sådant
tillfälle.

Den stora
dagen randades och telegrafen från Vretstorp meddelade att tåget avgått i
ordinarie tid. I fabrikörens hem rådde villervalla. Man klädde sig för
mottagningen och kungamiddagen. Frun i huset var först klädd och redo. För fabrikören
Bergqvist tog det längre tid. Han skulle så proper ut. Familjen var samlad en
trappa upp i matsalen i det stora huset. Den var omgiven av barn, tjänstefolk
och fabrikens kontorspersonal som skulle beskåda ståten. Fabrikören och hans
fru tågade ut ur porten på väg mot det stora torget Han stor och kraftig, i
fyrtioårsåldern. Han gick i militärisk hållning och hans nyborstade höga hatt
glänste i solskenet Vid hans sida gick makan i den ljusblå sidenklänningen
under sin solparasoll.

De var tagna
av stundens allvar och medvetna om att barnen stod och följde dem med blickarna
i matsalens skvallerspeglar. För övrigt var det stor publik som beskådade de
utvalda från stadens fönster och portar och genom småstadens otaliga skvallerspeglar.
Tänk, vad de är lyckliga som får vara med på en kungamiddag, där hans Majestät
håller tal. Tänk vad de får se. Det var ju inte bara kungen som skulle komma.
Naturligtvis hade han stor uppvaktning av män, klädda i gullbroderade uniformer
med ordnar och utmärkelser. Ja, själva landshövdingen, skulle vara med.

Paret, som
gick Storgatan fram, beskådades av nyfikna som väntade på kungen, vek av mot
stora torget. Då hördes, först svagt, sedan olycksbådande hårt, klämtningar
från storkyrkan. Elden är lös. Folket på gatan greps av panik. Alla som
tillhörde borgarbrandkåren måste hem! Antingen för att klä om sig för
utryckning, eller hämta hästar till de röda vattenkärrorna som stod parkerade
på rådhusets gård. Där stod även brandsprutan. Vattenledning fanns ännu ej i
staden. Genom skvallerspegeln såg husfolket fabrikör Bergqvist lämna sin fru
och i språngmarsch, med fladdrande skjortbröst och den höga hatten i handen, sprang
till sitt hus. Han ryckte ner brandluren från sovkammarväggen och begav sig
ivrigt tutande mot rådhuset, där borgarbrandkåren samlades. I sporrsträck red
de uttagna vattenkuskarna genom gatorna for att så snabbt som mojligt spänna
sina löddriga hästar för vattenkärrorna. Det var rödmålade, runda cisterner på
tvåhjulsvagnar. Den kusk som först infann sig på brandplatsen, sedan han fyllt
sin cistern i sjön, fick en premie. Fem hela riksdaler.

Branden
visade sig ha uppstått genom en luffares slarv med elden i en loge på en
närbelägen stadsäga. Logen brann ned och manskapet återvände till rådhuset med
sin brandspruta.

Kungamiddagen
var redan över, och efter middagen for Hans Majestät i en öppen landå genom
staden. I närheten av torget lät Majestäten stanna sin vagn, när han såg det
hemvändande manskapet. Konungen lät brandchefen komma och frågade hur det gick
med eldsvådan. Brandchefen kom fram till landån och stod där i sin solkiga våta
frack. Kragen var nedsölad och rosetten hängde på sned. Genomvåt och sotig,
gjorde han ställningssteg för Majestäten. Med tordönsstämma, som han trodde att
ögonblicket krävde, röt han:

– Elden är
släckt, Ers Majestät.

– Det var
bra gjort, svarade konungen och for vidare

På grund av
luffarens slarv med elden, hade brandchefen och hans hustru gått miste om sitt
livs enda kungamiddag. Luffaren, som även kommit till staden, för att ta del i
festglädjen och få se en skymt av Hans Höga Majestät,blev inburad och fick
fjorton dagars logi med vatten och bröd i stadens finka.

Det var
ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det
kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag
nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den
stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Fors och senare Lantmännen tog
över.

Hamnen i Askersund dit det kom många lastfartyg . På bilden Fredriksson, ”Hamn-Sigge” och Julius.

Stapelängen