Askersund har fått en film-och teaterscen i Sjöängen
som får beröm av de flesta. Har varit på föreställningar där artister varit smått
lyriska över scenen och huset. Det är väl bara att hoppas på att verksamheten framöver
blir så bra som ansvariga tänkt sig. Att det kommer mycket folk till
arrangemangen. Vårens program bjuder på en stor blandning av musik, teater och
film. Det är bara att önska lycka till. Hur som helst, Askersund var på
1830-talet en mycket bra teaterstad. Det var klent med det scentekniska men det
hindrade inte de resande teatersällskapen från att servera självaste
Shakespeare inför en tacksam publik.
Jag har läst en gammal artikel om en
Hamletföreställning i Askersund som blev lite udda. Teaterbandet kom körande
till stan en förmiddag med ambitionen att spela samma kväll. Någon annan lokal
än en lada fanns inte att tillgå. Kruxet var att tiden inte medgav att bygga
upp en scenestrad och följaktligen kunde man heller inte ordna till den klassiska
falluckan genom vilken Hamlets faders vålnad skulle försvinna. Teaterdirektören slet sitt hår, men då fick
inspicienten en lysande ide. Eftersom det var jordgolv i denna veritabla
teaerlada var det lätt att i ett hörn gräva en grop. Lagom för Hamlets faders
sorti. Det gällde bara att täcka över gropen med ett trälock, som vålnaden i
rätt ögonblick så omärkligt som möjligt kunde sparka undan.
Teaterdirektören var mycket nöjd med det
betydelsefulla scenarrangemanget. Det hade klarats ut med hjälp ett par flinka
spadar. Scenarbetarna hade dock nöjt sig med att gräva en två alnar djup grav.
Den långe skådespelaren uppmärksammade teaterchefen på att gropen inte var nog djup.
Den borde vara tre alnar. Teaterchefen var helt kallsinnig till varningen och
menade att skådespelaren kunde huka sig. Det gällde att inte vara för bekväm på
landsortsteatrar.
Så gick ridån åt sidan och snart var stunden inne
för första aktens dramatiska höjdpunkt. Mötet mellan dansprinsen och hans
faders ande på Kronobergs slottsvallar. Med ihålig stämma avslöjade vålnaden de
välbekanta, ruskiga omständigheter kring sin bortgång. ”Farväl, farväl! Förglöm
mej ej! mässade spöket, medan det skred mot trälocket. Med en lätt knix med
foten förpassades locket åt sidan, och sedan dykningen ner i gropen. Men i nästa stund steg ett vrål upp ur
avgrundens djup. En spottande och svärande vålnad blev åter synlig. Han hade
hävt sig halvvägs upp på kanten av gropen fruktansvärt arg.
Publiken satt slagen av häpnad och särskilt sådana
som kunde sin Shakespeare. Vad hade flugit i vålnaden? Jo saken var den att det
hade regnat duktigt hela eftermiddagen och mycket vatten hade läckt ner i den
ordningsställda avgrunden. Spelet måste gå vidare, en helig regel för
teaterkonstens utövare. Det ansåg åtminstone Hamlet som oförskräckt deklamerade
på: ”Förglömma dig! Nej, arma ande, nej! Så länge detta yra klot har minne”. Vålnaden däremot gav tusan i de klara
scenanvisningarna om att han borde förbliva i avgrundens svavelångor. Trots
direktörens väsande förbannelse ur kulissen ändrade Hamlets fader upp ur gropen
och klafsade över scenen drypande av lervatten. Och aldrig har Shakespeare
inkasserat ett sådant publikjubel som den gången i Askersund
