De senaste veckorna har jag gått på röda mattan några gånger. Och det har gått riktigt bra om jag får säga det själv, även om det är lite ovant. Är mera hemma på trasmattor. Anledningen till promenaderna har varit alla invigningar av nya ståtliga Sjöängen i Askersund. De röda mattorna har varit utrullade till och från. Det har nämligen ordnats en rad festligheter i det nya huset. Och då har de färggranna mattorna kommit väl till pass.
Själv har jag följt bygget sedan 2014 med kamera. Allt från pålningen till det färdiga bygget för kommunens hemsida. Har alltid varit förundrat över hur ansvariga fått ihop en jättebyggnad av det hela. Där dörrar och allt hamnar rätt. Det går över en gammal journalists förstånd. Men byggchef Magnus och hans gäng har klarat av det elegant. Och nu är nästa bygge på gång i kanten av Strandparken bara ett stenkast från skol-och kulturbyggnaden. Då gäller det bostadsrätter.
Författare Björn Ranelid invigde biblioteket inför storpublik där han förklarade att kulturhuset i Askersund var det vackraste kulturhus han hade besökt. Sedan fortsatte han med ett föredrag utan manus som tog runt en timma. Imponerade och underhållande. En del som han pratade om hängde jag inte med på riktigt, utan det måste nog få smälta in. En vanlig ”ranelidare” som han använder ofta är: ”att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi.”. Det tål att fundera på, men det är säkert något bra.
Som journalist har jag varit med om ett antal invigningar och första spadtag. Sammanlagt skulle nog spadtagen jag skrivit om räcka till ett antal mindre grönsaksland. När jag började på tidningen användes en vanlig spade, sedan blev det en blank dubbelspade som två personer kunde använda samtidigt. Var alltid lite kluven till sådana bilder. Ville verkligen läsarna se politiker och tjänstemän gräva på bild? Men det skulle vara så.
Invigningar kan också gå lite snett även om jag tyckte det var ganska roligt i det här fallet. Ett elljusspår skulle invigas en bit utanför centralorten. Landshövdingen, politiker och tjänstemän var inbjudan. Besökarna bjöds först på kaffe och smörgås med ett rikligt tilltaget pålägg. Sedan var det dags för landshövdingen att gå ut till stolpen och trycka på elknappen. Men först ett litet tal. Under talet hann dock ett barn springa fram och trycka igång belysningen. Tyvärr hann jag inte få med alla besvikna ansiktsuttryck på min bild. Men barnet var glad.
