Bildhuggare Erhard Johansson och major Trafvenfelt var vänner. Erhards avbildning av majoren finns i Rådhuset

Vem är mannen bakom skulpturen
och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen och den
vackar marmorstatyn i Rådhusfoajén? Inte
så många känner till det skulle jag tro. Konstföremålen finns där , men så har
det inte varit så mycket mera prat om
det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den
vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett
antal andra fina skulpturer.
Faktum är att kommunen ropade in några
konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början
på 70-talet. Kommunen betalde en
tusenlapp för konstverken och då ingick
gruppen som nu finns i
rådhusfoajén.

I år kommer Erhard genom
bysten av Hjalmar Trafvenfelt att få en del uppmärksamhet. De båda hade också
kontakt. Till sommaren ordnas nämligen en ”Trafvenfelts-utställning” i
Hamnmagsinets konsthall. Då kommer Erhards
byst av Trafvenfelt att finnas på hedersplats. Och det är väl både
Erhard och Hjalmar värda. Men den är tung, så det går åt
några personer att forsla bysten till Hamnmagsinet. Major Trafvenfelt visade konstutövare Erhard Johansson stor förståelse, med uppmuntran
och vänlighet. Vad jag läst mej
fram till förklarade majoren att Erhard borde
ägna sig mer åt bildhuggeri
än målning. Han sysslade också
med målning och kopparstick. Majoren menade att han hade
mera läggning åt bildhuggeri än åt målning. Och majoren hade säkert rätt.

Till att börja med tänkte de
ansvariga i kommunen att placera
konstverket med de tre nakna
människorna i Rådhusfoajén som
utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar.
Och ganska snart föll också Erhards fina
skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981
stod de vackra skulpturerna i ett förråd
nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På
den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg i
spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad
omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren
nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram
stora skurborstarna och göra rent
marmorstatyn.

Skulptur som finns i Rådhuset

Något namn finns inte på
konstverket, liksom de flesta av Erhard
Johanssons skapelser. Konstnären menade
att konstverken fick tala för sig själva
utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av.
Sångerskan hann också besöka bildhuggare
Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som
jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i
kyrkan fick jag höra att hon ville
träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid
det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där
livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes
ansikte inte stämde med min staty”, har
Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och
propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag
helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som
inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och
Erhard gjorde om sin staty, så att den
blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i
marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han
vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till
och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I
samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

Erhard Johanssons stora idol var sångerskan Ingeborg Nyberg

”Vi säger väl du sa hon. Det
gjorde vi och så gick vi upp till min stuga.. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard.

Ingeborg Nyberg slog igenom i
radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka
och fick sluta sjunga.

Erhard högg också en
byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa
Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns
på Edö där hon landade efter
dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och
prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom
själv hade han inte tid med det. Studier
genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det
räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan.

Vännen Leif Linus har hjälpt
till med några av bilderna.

PS! Kommentera gärna.
Det skulle vara trevligt

.