Gärdshyttans vårdhem strax söder om Hammar har hamnat i blickfånget igen. Nu handlar det om personer som väntar på att få sin asylansökningar prövade och som tillfälligt är placerade i det gamla ålderdomshemmet. En del av de som bor där tycker att boendet i det gamla är undermåligt, och det har varit protester.
Jag har inga synpunkter på det som hänt nu. Har inte varit där på några år. Tänkte istället berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. Förra gången Gärdshyttan användes till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge..
Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.
Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.
Gärdshyttan 1974
Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.
Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.
Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen. Själv menade jag att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen.
Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.
Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. På senare år har huset stått tomt. Men nu används byggnaden återigen till flyktingförläggning. Det mesta går igen…
PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant
Men nu är huset ett hotell med indiska ägare? Vi bodde där ett natt och huset är i dåligt skick. Det finns ingen uppvärmning i duschar och toaletter. Uppvärmningssystem finns i ett container utanför huset.vi funderade lite vad det var för huset tidigare. Och då har vi funnit din blog. Hotellrum kan man boka hos http://www.booking.com.det finns där med namn hotell hof. Kanske det här är interessant för dig.
Jag har själv haft den stora förmånen att få samarbeta med Arne Imsen under ett antal år. Frid över hans minne.
Arne var en hedersman och framför allt en verklig gudsman och profet. Den avfälliga svenska kristenheten skulle behöva många fler av hans kaliber.
LARZ GUSTAFSSON
Jag och min familj bodde i kollektivet från 1979-1981, två år som fick ett snabbt slut. Vi kunde inte leva det instängda liv som det innebar, toppstyrd och begränsat av ledningen. Försäljningen av vår bostadsrätt blev insatsen till köpet av Gärdshyttan. Det blev en intensivt kamp att ”komma tillbaka” sedan. Men det gick. Det är konstigt att läsa om stället idag.
Tyvärr kom inte kommentaren fram. Du kanske kan göra om den Matilda. Hälsningar Ove
Trevligt att ni läser min blogg. Jag har skrivit om barnhemmet i Åmmeberg på bloggen den 29/7 2009. Kolla får du se.
Ove
Ja, Sivert Andersson kände jag igen direkt! Intressant historia om det gamla fattighuset. Kan det inte vara av intresse att kolla upp bakgrundshistorien om det gamla barnhemmet i Åmmeberg som väl är äldreboende idag? När jag växte upp där var det barnhem.
Jag blev forvanad att se Sivert Andersson! Jag bodde hos dom i2 ar efter Pappas dod 1955. Jag hade ingen aning om att han blev politiker, han var ju sekreterare pa bruket i Ammeberg.