Goda gärningar kan verkligen misstolkas av människor om man är av den sorten. En sådan verkligt udda händelse var jag med om som journalist. Det drabbade Askersunds församling för ett antal år sedan när det gällde en insamling till Lutherhjälpen på Servicehuset. De anställda hade ordnat ett trevligt program med teater, fika, musik och lite can-can. Allt för att få in pengar till hjälpbehövande barn i Rumänien. Och tillställningen gav också 7 598 kronor. Mycket bra för ett arrangemang i Askersund en vardagseftermiddag. Tjejerna som dansade can-can hade klistrat fast en texten ”Lutherhjälpen” bak på trosorna.

Några herrar i publiken tyckte att det borde vara mera can-can i Servicehuset.

Allt var frid och fröjd. Några av männen i publiken som bodde på Servicehuset tyckte att det skulle vara can-can oftare i huset . I mitt referat tipsade jag också socialnämnden lite skämtsamt att det kanske var en idé att tänka på. Dagen efter referatet fick jag en blomma och ett litet tackkort för ett trevligt reportage. Och det var inte så ofta någon arrangör blev så nöjd. Alla var nöjda.

Några dagar senare brakade det loss på allvar. Moralens väktare hade då vaknat till och menade att can-can -dansen med ett klister märke på trosorna var helt förkastligt. Insamlingschefen vid Lutherhjälpen var mycket upprörd. Moralväktarns synpunkter var tydligen viktigare än att få in pengar till barnen i Rumäninen. Lutherhjälpens namn och rykte hade solkats ner med can-can dans. Och då hade vi ändå kommit fram till år 1990 och vi pratade mycket om vår frigjordhet…

I tidningen rasade debatten för och emot. De flesta insändare tyckte det var ett bra initiativ. Pengarna till barnen var ändå det viktigaste. Och det handlade det ändå bara om några sekunders kjollyft. När debatten rasade som värst tyckte jag verkligen synd om församlingspersonalen. Och jag var medskyldigt till att händelsen uppmärksammades. De hade ordnar festligheterna för en god sak. Och fick mycket skit för det. De stora tidningarna hakade på. En av de stora kvällstidningarna sände en taxi till Askersund för att få tag på bilen. Aftenposten i Norge beställde också bilder.

Själv hade jag inte en tanke på att det skulle vara så kontroversiellt med lite text på några dansares trosor. Inte heller min egen arbetsgivare gjorde den bedömningen. Artikeln blev inte särskilt stort uppslagen. Och det berodde mest på mitt agerande. Tyckte inte att det var någon märkvärdigt, utan bara ett litet udda insamlingsarrangemang bland många. I efterhand när de stora tidningar gick ut med helsidor, så ångrade min egen tidningen att de inte gått ut hårdare. För min egen del tog jag det inte särskilt hårt. Jag hade skrivit ett antal artiklar om betydligt tuffare saker genom åren än lite dans, som hade fått mindre utrymme än jag hade räknat med från början. Så är det inom tidningsvärlden . Utrymme och annonser styr ofta det hela.

Journalistjobbet kunde vara lite knepigt ibland tycker jag så här med lite distans på det hela. Man visste aldrig vad som gick hem i stugorna. Min erfarenhet är dock att man inte ska sätta sig på för höga hästar. Det viktiga är att göra det svåra enkelt i skrivandet.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.