Det är 50 år sedan Televerket automatiserade Askersundsområdet. För en tid sedan träffade jag några av de gamla telefonisterna från den tiden. Från vänster Iris Bjuhr, stationsföreståndare Alva Mogren och hennes syster Alice Andersson. Alice arbetade inte som telefonist. Tillsammans med sin man Robert, drev hon en Strandmans i Askersund.

Telefonisterna använde en manuell periodklocka vid rikssamtal. Alva har sparat sin.

Så här såg det ut vid telestationen i Askersund.

Telegrafstationen i Askersund låg på övervåningen i det vita huset vid torget.

Hanna Ljungqvist, var ansvarig för telestationen i Askersund under många år.

Britt Edblad gjorde den sista nattvakten på stationen i Askersund.

Det har nu gått 50 år sedan ”petmojen” gjorde sitt intåg hemma hos askersundarna. En historisk händelse för alla. Förändringen skedde när Televerket helautomatiserad Askersunds-området. Moderna tider hade på allvar gjort sitt intåg i småstaden Askersund.

Teleabonnenterna hade fått telefoner med nummerskiva, eller ”petmojar” som var benämningen i folkmun. Nackdelen med det var att askersundarna gick miste om sockerljuva kvinnoröster, som svarade med ett vänligt ”ASKERSUND”. Abonnenterna fick sedan begära det önskade numret, som snabbt repeterades av telefonisterna. När det gällde rikssamtal fick telefonören också begära antalet perioder i förväg. Telekvinnorna hade då en manuell liten klocka som de startade. När den begärda tiden var ute så fick den som ringde ett vänligt meddelande i luren, att just ”tiden var ute”.

Telegrafstationen vid torget i Askersund var en stor kvinnoarbetsplats. Visst fanns det manliga montörer, som Robert ”Telefon-Johan” Johansson. Han bar för övrigt titeln 1:e montör. Frågan är om det fanns någon 2:montör? Annars var det en helt kvinnodominerad arbetsplats. När stationen i Askersund lades ned erbjöds telefonisterna jobb på andra plaster, som Norrköping, Göteborg och Örebro. Men det var få som nappade på erbjudandet att flytta ifrån Askersund. Alva Mogren, som den sista tiden var stationschef , var ett få undantag. Hon följde med till storstaden Örebro där hon blev kvar till pensioneringen.

För en tid sedan träffade jag Alva, 83, och gamla jobbarkompisen Iris Bjuhr (född Olofsson), 81, hemma hos Alvas syster Alice Andersson, 95, för att prata gamla minnen. Titta på klipp och gamla bilder. Systrarna Mogren bor i samma hyreshus och trappuppgång i centrala Askersund. De hänger ihop som ler och långhalm. Det är syskonkärlek på högsta nivå. Alva håller också kontakt med en del av sin gamla jobbarkompisar. Som Iris. Hon började arbeta på telestationen 1946. För säkerhets skull hade jag också bett Leif Linus följa med och filma sammankomsten. Han har också bidraget med bilder, precis som Alva Mogren.

Alva var 17 år när fick provjobb på telestationen i Askersund. Året var 1943. Familjen Mogren bodde vid Finntorp en halvmil väster om stan. Föräldrarna drev ett lantbruk . Förutom föräldrarna fanns det nio barn i familjen, fem grabbar och fyra flickor.

-Jag gick upp till telestationen och frågade om det fanns något jobb. Mötte då Signe Eriksson, som var vikarierande telegrafkommissarie. Hon upplyste om att jag kunde få börja. Det fattades lite folk. Men först handlade det om tre prövomånader utan lön. Efter det erbjöds jag ordinarie jobb, men ett krav var att jag skulle ha telefon. Och det hade vi inte hemma. Själva telefonen var gratis, men ledningen från stora vägen in till Finntorp skulle jag få bekosta själv. Vid ålderdomshemmet Finntorp i närheten fanns det telefon och jag bad föreståndaren att få använda den, men det blev ett blankt nej, suckar Alva , när hon berättar.

– För att få jobbet fick jag låna ihop 750 kronor till ledningen. Det var väldigt mycket pengar på den tiden. Innan jag fick börja fick jag också gå till doktor Norder i Askersund för en läkarundersökning, eller vad man nu ska kalla det för. I början var det väldigt oregelbundna tider. Det var bara att cykla in till stan när jobbet kallade. Jag har cyklat många mil i ur och skur mellan Askersund och Finntorp. Någon har också sagt att de såg mej ständig cykla ute på Laxåvägen de där åren.

Jobbet som telefonist var stressigt och pressande. Ofta får Alva och Iris frågan om de satt och tjuvlyssnade på samtalen.

-Hur skull vi kunna hinna med det! Vi hade fullt upp hela tiden. Förstår inte att folk kunde tro, säger de båda med en mun.

Alva och Iris berättat om vilket elände ibland det kunde vara att koppla rikssamtal. Samtalen skulle kopplas via en massa stationer i Sverige, för att sedan kopplas vidare till den begärda orten. Men på vägen dit kunde någon av de som jobbat på de olika stationerna ryckt ut sladden. Då bröts allt och det var bara att börja om från början, till beställarnas ilska. Trots att det gått 50 år sedan de slutade sina jobb på stationen i Askersund, minns de fortfarande de gamla telefonnumren.

-Borgmästare Bretzner hade nummer ett, upplyser Iris, som sedan fortsätter att räkna upp nummer som en psalmvers.

-De flesta var snälla och till jul kom folk in och lämnade godis som vi delade upp mycket noga, minns Alva. Vi hade en bra sammanhållning. Det var trivsam arbetsplats. Vi gjorde också mycket tillsammans utanför jobbet.

På tiden fanns också ett antal mindre växelstationer ute i bygderna. Där kunde telefonisterna var lite mera personliga. De som ringde kunde få en direktuppgift om vederbörande var hemma eller inte. ”Såg att de åkte bort kunde det låta”. En fin service som ingen teleoperatör kan leva upp till i dag.

Alva Mogren fick allt oftare ta på sig kontorsuppgifter vid stationen i Askersund och det slutade också med att hon blev stationsföreståndare. På den tiden var det manliga chefer som gällde.

-Minns en mycket kortväxt chef från Norrköping. När han kom tog jag på mej skor med mycket höga klackar. Jag blev nästan dubbel så lång och det ingav respekt när han tittade upp mot mej, skrattar Alva , när hon avslöjar sitt ”härskarknep” över männen.

Alva Mogren 1960

I Örebro hamnade Alva som ansvarig för katalogavdelningen. Det var jobb nästan natt och dag. Till slut sa kroppen ifrån. Ordet utbränd var ännu inte uppfunnet. Det ledde till att hon blev sjukpensionär och flyttade hem till Askersund igen. Men åren på telestationen i Askersund är något hon drömmer sig tillbaka till igen. När det blir som värst kan hon plocka fram sin lilla periodklocka och titta på. Hon har sparat en sådan liten klenod.

Den automatiska telefonpremiären i Askersund 1960 skedde inte helt gnisselfritt. En del kunder hade stora svårigheter med sina ”petmojar”. Andra tyckte att ”petmojen” var värd en glädjesalut. Gammal som ung kunde slå riktnummer 010 och hamna direkt i Stockholm. En del petade fram 239000 och fick kontakt med ”fröken UR” som gärna stod till tjänst. På nummer 239500 kunde telekunderna träffa ”fröken Väder” och få reda på om Stockholm hade vackert väder, svaga vindar i skärgården och 18 grader varmt på Kungsholmen. Och det lyssnade gärna många askersundare till. Ljudkvaliteten var kanske inte allra bästa, men liksom så mycket annat hade ”petmojen” sina barnsjukdomar.

Robert ”Telefon-Johan” Johansson var första montör vid Televerket. En verklig kändis i Askersund. Här vid en auktion vid busstorget.

Telestationen i Askersund var en stor kvinnlig arbetsplats. Vid sidan av jobbet ordnade tjejerna många roliga tillställningar. Bilden är från en möhippa. Kvinnan med IFK märket är Iris Bjuhr. Alva Mogren står i övre raden längst till vänster. Gamla askersundare kännner säkert igen de flesta på bilden.

Televäxeln i Mariedamm.

Televäxeln i Åmmeberg under signalmanövern 1943. Det fanns också lite tid för umgänge med miltärerna.

Från Askersunds jubileumsfirande 1943. I fönstren syns en del av teletjejerna.

Torget från 1920. Telestationen fanns redan där.

Barbro Skoog var en av telefonisterna. Här med bandystjärnan Karl-Erik Södergren som passagerare.

Slutligen kan nämnas att Askersundsdiktaren ”den blyge” Levi Karlsson , skrev en fin avskedsdikt vid nedläggningen av stationen i Askersund med namnet ”Automatiseringen”. Avslutningen löd så här:

”Om blygt och ringa är det tack jag med vers er gav,

Det bättre synes mig ändå, än ros på eder grav.”

Dikt av ”den blyge” Levi Karlsson, när den manuella stationen i Askersund stängde.

Adressen till min hemsida och blogg är: http://ovedanielsson.se/index.html.

PS! Bilderna som finns på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras och användas i andra syften än vad som är tänkt. Det handlar om upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande. Det finns exempel på där man lägger allt på cd-skivor och distribuerar ut massupplagor. Det är förbjudet.

PS! Kommentera gärna ! Det skulle var trevligt.