Slakteriföreningens varubil. Garaget fanns på Sundsängen.

Vad är det för reportage som lockar läsare? Och vilka nyheter är intressanta att presentera? Det är något av en journalists huvudbry varje dag. Efter drygt 30 år i yrket vet jag att journalister kan gå på verkliga minor. Artiklar som jag trodde alla skulle läsa, bläddrades förbi medan annat som jag trodde var en bagatell lästes av alla. Hur vet jag det? Behövde bara gå ett varv på stan för att få betyg, godkänt eller icke godkänt. Helt klart är dock att journalister och läsare inte alltid har samma syn på vad som är viktigt i tidningen.

Bläddrar man i gamla tidningar dyker det upp enkla och udda reportage som förmodligen alla läste. Saker som var viktiga på den tiden. Som när grisbilen dök upp i bygderna. Under krigsåren på 40-talet var det viktigt folkhushållet att skaffa sig en gris för de som bodde på landsbygden. Griskultingen skulle födas om och slaktas till jul. Fläsket skulle sedan räcka långt in på våren sedan det saltas in eller konserverats. Grisförsäljarna hade en stor och viktigt marknad på den tiden. De kom i bilar med små fack för varje kulting, för att sedan stanna till vid varje hus och fråga om det fanns något intresse för at säkra julmaten.

Minns själv att farsan köpte en kulting vid något tillfälle. Det var ett av det mest misslyckade köpen han gjorde. Ingen hemma kunde äta upp en god vän som den lille kultingen hade blivit. Kom inte riktigt ihåg vad som men hände, men farsan lämnade bort grisen ganska snart. Någon mer gris blev det aldrig. Hellre en lite magrare jul än att ta kål på en liten vän. Trots det här minnet är jag inte vegetarian. Tycker fortfarande om sås potatis och lite kött när det passar.

I Askersund fans det ett antal köttbutiker vid den här tiden. Plus Ville i Högelund som stod på torget och sålde kött och fläsk. En del handlare hade också varubussar som körde runt på landsbygden och sålde kött, men också lite andra varor. Kanske något at ta upp igen? Då behövde inte alla ta bilen in till någon butik flera mil längre bort. Det skulle vara både bekvämt och miljövänligt. Som gammal charkuteriarbetare minns jag hur uppskattat det var ute på landsbygden när varubussen kom. I den här bloggen plockar jag med en del gamla slaktarbilder, även om de inte har så mycket med grisbilarna att göra.

Styckningskurs på hotellet. Lärare är Hjalmar Andersson och Bertil Persson.

Så här såg det på gårdarna förr. Bilden är från 1940 och Lilla Gryten i Tived.

Janet Larsson i Slakteriföreningens nya lokaler.

Birger Andersson och jag hade mycket ihop. Han stod ofta och väntade på mej utanför Slakteriföreningens lokaler vid Stöökagatan (bilden). Birger undrade alltid om det fanns några korvskivor över till honom. Och när jag jobbade där fanns det allt lite korv och en ärtkorv.

När Birger fått sin lunchkorv av mej var han nöjd. Och mätt.

Slaktare Ingemar Larsson.

Gamla kollegan Johannes Kjerrström, som skrev under signaturen ”Jan-Jerr”, skrev i Askersunds-Tidnings julnummer 1944 om en grisförsäljare. Rubriken löd” Med grisbil runt Sydnärke”. En 40-talshistoria så god som någon. Nedan återger jag lite av vad han skrev och hur han målade ut gristuren.

Som vanligt har jag samarbetet med grannen Leif Linus Larsson när det gäller bilder.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt