Skärslipare Verner Johansson kom varje år till Askersund för att slipa upp saxar och knivar åt folk. En del av hans kollegor cyklade, men Verner kom på moppe med hela utrustningen.

Vem har inte retat sig på slöa köksknivar? Säkert de flesta. En del knivar går att slipa, men det är inte så många som gör det. Eller kan det. Många använder också eggade brödknivar rakt över på allt de skär. Och det är inte roligt med sådan knivar, om man nu kan tala om humor i samband med knivar.

Annat var det förr som det brukar heta, och när det gäller knivar stämmer uttrycket. Långt in på 50-talet dök det upp skärslipare som tog hand om alla slöa knivar. Och saxar. De första jag minns kom på cykel med hela sliputrustningen. Men den jag minns bäst var Verner Johansson från Falköping. Han hade sliperiverkstad i Falköping, men när sommaren kom tog han en sliptur med sin moped. Verner gjorde det för att få ihop lite extraslantar även under sin semester.

Till Askersund kom han ofta från Småland och Östergötland. I Småland passade han också på att besöka släkten. Han förenade nytta med nöje på sina mopedturer. Verner hade själv tillverkat sin sliputrustning. Det var ingen stor och klumpig anordning. Han satte fast slipskivan på stången. Kraften tog han från bakhjulet. Vid slipningen ställde han mopeden på stödet, för att sedan sätta sig upp och trampa.

Verner tyckte att affärerna gick dåligt i Askersund. Normalt brukade han slipa in en dagsförtjänst på 25 kronor. Men inte i Askersund. Verner visste vad de dåliga affärerna berodde på.

”Andra skärslipare har varit i Askersund och missköt sig. Det har gett oss dåligt rykte. Till Askersund kommer det också ganska många skärslipare per år. Det finns inte så många slöa saxar och knivar” , var Verners bestämda uppfattning.

Många undrade förstås om det verkligen kunde löna sig att åka runt och slipa saxar och knivar.

”Jag har i alla fall klarat mej på det. Hemma i Falköping har jag också ett sliperi. Yrket har jag från min far som var knivsmed. Jag lärde mej tidigt att slipa. Det är naturligt att behålla sitt yrke och bevara familjetraditionerna”, upplyste Verner.

Själv måste jag skryta med att hemma hos oss är alla knivar mycket vassa. Och någon brödkniv äger vi inte. Det finns en orsak till att vi har välslipat. En gång i tiden arbetade jag som styckare vid Slakeriföreningen. Förstår inte riktigt varför så här i efterhand. Jag som har svårt för döda djur. Men vi var många hemma och det gällde att komma ut snabbt och tjäna pengar. Bara som en liten förklaring. Som gammal slakteriarbetare är skarpa knivar ett måste.

Och på Slakteriföreningen behövde vi aldrig ta hjälp av Verner. Styckarkompisen Harry Karlsson och jag slipade själva. För det mesta fick jag den stora äran att dra veven på slipstenen. Och det fick jag stå ut med. Harry hade jobbat längre än jag på firman. Även knivslipningen skulle ske efter en viss rangordning.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.