Båtbyggare Isdor Lundfeldt i Hammar 1947. Det var fullt upp på varvet i Sänna då.

Motala Musei-och Hembygdsförening ger ut en intressant skrift varje år. För ett antal år sedan beskrev Ola Edvinsson nog Vättersniporna ursprung.

Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten.

I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.

Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadrameter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.

Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De störe sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.

På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern.

Båt-Harry Karlsson i Olshammar längst till höger ute på Vättern med farkost.

Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.

”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare. För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.

Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.

”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.

Gunnar Öhlin var en mycket skicklig båtbyggare i Hammar. Här bygger han sin egen Vättersnipa vid ett besök som jag gjorde hos vännen Gunnar. Vi kände varandra väl genom idrotten.

När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet, byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med andras båtar.

Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan, så länge sedan. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut, ihop med ytterligare ett antal livbåt. Jag lämnad ett anbud och tänkte inte mer på det. Några veckor senare ringde en person från kommunen och sa att jag blivit ägare till en båt för 300 kronor. Det stod till med BÅT på sidan för säkerhets skull. Förmodligen hade kommunen sålt tio båtar före min, så därför blev hon –som det heter på båtspråk- billig . Det fanns helt enkelt bara mitt bud kvar.

Anledningen till mitt anbud var att jag året innan skaffat mej en båtplats efter lite tjat från båtuthyrare på kommunen. Antalet outhyra platser var många. Men någon båt hade jag aldrig funderat på innan annonsen kom i tidningen om livbåtar. Det var bara ett infall. Så här med facit i hand var det ganska jobbigt att ha en båtplats utan båt. Intresset för att hyra båtplatser ökade kraftigt och en tom plats var en nagel i ögat på många. Men nu hade jag i alla fall en båt. Men lyckan varade inte länge. Den blev snabbt stulen och det var något jag inte upptäckte förrän en polis slog larm. Han var intresserad av att köpa min farkost och berättade att han skulle kolla över båten. Någon timme senare ringde han upprört och förklarade att jag lurat honom. Jag hade ingen båt på min plats. Det var så det gick till när Länkarna fick ta över min båtplats. Jag betalde och Länkarna stod för båt. Som tack fick jag ett Länkmärke att sätta på kavajslaget. Märket betydde att man hade varit nykter en viss tid. Jag fick det utan några motkrav.

Det var nu inte bara båtstölden som drabbade mej. En person tog fel och byggde en ny fin brygga på min plats. Han ringde och bad om ursäkt, samtidigt som han undrade om vi kunde byta båtplats för att slippa ta bort bryggan. På hans riktiga plats fans en gammal brygga som han fick plocka bort innan jag gick med på bytet. I dag har jag ingen båtplats och det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett träd strax intill huset…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt