Väderkvarnsbacken som nu blivit ett naturreservat.

Väderkvarnsbacken är ett populärt utflyktsmål för askersundarna även vintertid.

Väderkvarnsbacken är ett av Askersunds senaste naturreservat. Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan Carolina på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att skapa ett naturreservat. Vi var också uppe och fotograferade i backen. Säkert är hon glad i dag, även om hon han flytta från kommunen innan arbetet med naturreservatet började.

Karolina Johansson på Väderkvarnsbacken

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här…

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet på skidor och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson , fick ovett av en ledare, Pettersson i Rude, för att han bromsade i utförsbacken in mot stan istället för att stå på. Kalle hade inte åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak istället”, ekade det utöver backen när dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

Kalle ”Bock” Pettersson åkte många Tivedslopp. Men han var lite rädd för Väderkvarnsbacken.

På 50-talet gjordes annars en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvansbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Elis Malmborg och Seth Magnusson var männen bakom motorcrossbanan i Väderkvarnsbacken.

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den första tävlingen. Förutom Örebro deltog, Ställdalen, Kumla, Karlskoga, Karlstad och Nora. Stig Åhs från Karlstad vann 500 cc klassen på sin Triumph och klubbkompisen Börje Hofström, vann 175 cc klassen på sin Monark.

Så här såg det ut när Börje Hofström från Karlstad tog sig fram i Väderkvarnsbacken på 50-talet.

Öhrmans dynamitkällare i Väderkvarnsbacken finns kvar, men nu utan dynamit.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det kunnat bli en riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.