Björn Afzelius vid en konsert i Askersund. En mycket sympatisk person
Olof Palme gillade att prata med journalister
Stefan Schutzer trollade bort Gudrun Schyrman vid en tillställning i Askersunds hamn. Men som vanligt dök hon up efter en stund igen.
Ordet kändis får en del att reagera surt. Särskilt en del som blivit kändisar. De vill inte veta av ordet när de kommit så långt. När en del tidningar skriver ”så kallad kändis” blir ilskan ännu värre. Det senare har jag aldrig förstått mej på. Endera är man kändis eller inte. Man blir det ofta vilket man vill eller inte. Och fördelarna brukar ofta uppväga nackdelarna.
Som journalist lokalt blir man någon slags halvkändis. Jag har egna erfarenheter av det efter 30 år på en tidning utan att på något vis jämföras med riktiga ”kändisar”. Men det är inget som plågat mej. Jag har hållit mej på min kant och försökt upprätthålla en balans på mitt sätt. Och det har gått bra. Klart att det var jobbigt ibland om man skulle ut och ta en pilsner på något näringsställe under en ledig helg och ville koppla av. Efter ett par glas blir ofta folk sentimentala och vill prata ut om orättvisor som de drabbats av. Både privat och kommunalt. Det kunde vara knepigt. Men om det var nödvändigt med en pilsner gick det också bra att stanna hemma eller göra en utflykt till någon annan stad. Ett enkel och bra tips för lokala kändisar.
Under åren som journalist träffade jag massor av kända personer i mitt jobb. De flesta var mycket trevliga, men en del hade kändisskapet gått åt huvudet på. Ibland ser jag de här personerna på TV, hör dom på radio och läser intervjuer i tidningarna som de gjort. De pratar vitt och brett om hur fina mänskor de är och hur man ska vara. När man träffat dom så är det inte mycket som stämmer med vad som sägs. Det kan vara svårt att lära som man lever…
Några som jag träffat har föregåtts av rykten om att de skulle vara mycket stöddiga och behandla journalister som något katten släpat in. Artisten Björn Afzelius hade rykte om sig att vara en mycket svår person. Men han var är en av de mest sympatiska artister jag träffat. Han tog i hand och presenterade sig som Björn, trots att väggarna var klädda med hans affischer. Ingen kunde undgå att det var han som skulle sjunga.
”Du behöver väl inte smälla av några kamerablixtar när jag sjunger om känsliga ämnen”, vädjade han.
Vid den tiden hade också en del dansband börjat använda hans populära sånger vid sina framträdanden. Många tycket det var bedrövligt att dansa till Afzelius sånger med allvarliga budskap. Själv tyckte han enbart det var trevligt. Han tog inte alls illa vid sig.
”När jag skulle äta på hotellet i Falun spelade ett dansband upp några av mina sånger och dansgolvet fylldes. Det var mycket trevligt. Jag är glad för att folk tycker om mina skapelser och om de vill dansa till dem är enbart roligt. Blev själv uppbjuden men tackade nej. Jag dansar inte” berättade Afzelius för mej innan det var dags för konsert.
Andra artister som alltid var trevliga och ställde upp var Nanne Grönwall och Lotta Engberg. Den senare plåtade jag många gånger vid framträdanden i Laxå. Askersundssonen Bertil Boo var också en trevlig man. Han kom in på redaktionen ibland och sjöng ” I en röd liten stuga” för mej. Han visste att jag var uppväxt i en röd liten stuga vid sjön. Men han tyckte inte om att farsan satt på vita ”fattiglappar” på huset för värmen och isoleringens skull. Slagdängan hade Erik Frykman satt musik till. Erik –som skrev massor av kända låtar-flyttade till Askersund på äldre dagar. Men då till ett grönt litet hus vid sjön.
En rad politiker hann jag också med att avverka innan jag slutade på tidningen. Det skedde ofta i samband med valturnéer då de ville föra ut sitt budskap. Och då blir det som det blir. Olof Palme tyckte det var väldigt trevligt att prata med journalister. Minns att elever från Sjöängsskolan i Askersund kom till pressinformationen för att göra en intervju till skolans egna TV-sändningar. Då fick vi andra journalister stå tillbaka.
Vet inte om ni minns Anders Dahlgren som var centerpartistisk jordbruksminister under period. Hur som helst hade han en trevlig personlig stil. Han kom till krisdrabbade Hammars glasbruk och förklarade att återglaset som företaget tänkte rädda bruket med var värdelöst. Han tyckte det var som att gräva ett dike och sedan fylla det igen. Gång på gång. Ett meningslöst jobb som bara slukade energi. Han tyckte att returflaskor som kunde användas ett antal gånger var det enda riktiga. Och han var inte rädd för att säga det.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna.
