Oves Blogg

Klas Stjernström satar hårt vid gamla bryggeriet i
Askersund. Nya projekt varje år.
Fastigheterna har snyggats upp utvändigt och är nu en prydnad intill gamla
kyrkogården vid Storgatan och
Sundsgatan. Nästa satsning blir att skapa ett antal lägenheter i den gamla
bryggerilokalen. Vem vet det , kanske det också kan bli någon lokal till att brygga öl i framöver? Precis som förr fast i mindre skala.

Några boende i husen, Tommy och Carina Pettersson,
har förärat Klas en modell av bryggerihusen i form av ett pepparkakshus. De har
ett tema varje år för sitt pepparkaksbygge. En inspirationskälla för kommande
satsningar som gläder Klas. Och som han gärna vill visa upp och så får det
också bli i den här bloggen.

OBS! Bloggen finns också på Word Press:ovedanielsson.se

Koloniföreningen Oxgropen i Askersund har verkligen
satt det gamla koloniområdet på fötter igen.
De senaste åren har det varit en rad aktiviteter på odlingsområdet.
Platsen har blivit en prydnad strax intill norra kyrkogården med en röd liten redskapsbod.
Men för att kunna utvecklas vidare behövs det utrustning av olika slag. För en
fattig förening som drivs ideellt är det inte lätt att få ihop slantar till
allt. Föreningen har haft sponsorer som stöttat.

För att underhålla och utveckla behövs en jordfräs.
Det är inte lätt att gräva allt för hand. Många i föreningen är ju också lite
äldre. I dagarna har föreningen gått in med en ansökan till kommunen om ett
investeringsbidrag på 10 000 kronor för inköp av en jordfräs. Om
beslutsfattarna tittar på vad föreningen gjort vid Oxgropen så bör det inte bli några problem
med ansökan. Och med en jordfräs blir det ännu bättre kan man förmoda.

Askersunds brandkår bildades
1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första
motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

Bertil Nordlund

”Den öppna bilen var farlig att
åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på
bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i
livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han.
Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan
kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare
skulle Bertil avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift
var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns
en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den
tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade
efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle
vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”,
berättade Bertil.

Brand i ett garage när gamla hotellet.

När brandstationen låg på rådhustomten inne i stan.

Under min tid på tidningen
träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. På höstarna plockade
Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård på Villagatan. Det
var bara att åka och hämta. Bertil var
en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy,
fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som
avskydde droger av alla de slag. Han
kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde
och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom
nykterhetsrörelsen. Många askersundare
är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också
en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor
vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor
var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta
som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern
kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i
Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum
som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret
var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning
fick vi två kronor första timman, sedan
en och femtio för de följande” , upplyste Bertil.

När man väl hade bildat
brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig
utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt
jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa
bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund
hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var
att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta”
omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar
beskyllda för at överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen
inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en
utryckning med den tvåhjuliga kärran.

”En bil hade fattat eld i
hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktig smäll på
benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma
igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.

Bröderna Elis Karlsson och Bertil Carlsson var båda med i brandkåren. Bertil blev senare också chef vid brandstationen i Askersund.

Fram till 1928, innan
brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika
gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också
dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan.
I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev
uttagen som vattenbärare!

Från 1951 fram till
pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef.
Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick
inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp
av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid
bränder.

”När jag höll på kunde jag
alla brandposter i Askersund. I stället för att räkna får när jag hade svårt at
sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.

Under mina många år som
journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt
trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna
undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet.
Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några
hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen
också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det
alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort.
Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.

Hoppas alla haft ett fint jul-och nyårsfirande.
Själv kan jag inte klaga. Det har rullat på som det brukar heta. Nyårsfirandet
i Askersunds hamn har blivit en fin tradition som energiske köpmannen Stig
Åhlin startade för ett antal år sedan. Han var inne på redaktionen dagligen och
berättade om olika aktiviteter nyårsnatten. Stig ville att jag skulle skriva om
alla planer. Helst varje dag. Han blev inte arg om jag missade med några dagar.
Det var inte mycket som kunde stoppa honom. Han ordnade bussar från
ytterområdena, skaffade fyrverkeri och tände marschaller runt hela hamnområdet.
Inget var omöjligt. Rotary stod och står för försäljningen av marschallerna. De
mesta av pengarna går till Läkare utan gränser. Stig finns inte i livet längre,
men det behövs sådana som han även om de kan vara lite jobbiga ibland med alla
idéer.

Hotellpersonalen laddar upp. Bild från Leif Linus arkiv

I ungdomen var det stort nyårsfirande på gamla Statt
i Askersund. Damerna var eleganta och herrarna kom i sina bästa kostymer. Det
skulle firas natten lång. Vi unga kunde bara beskåda festprakten lite på håll.
Det var inget ide att försöka ta sig in i de fina salarna. Den stränga dörrvakten
skulle ha slängt ut oss med snurr. Och vi hade heller inga pengar att festa för
och konfirmationskostymerna skulle nog inte ha varit gångbara. Det skulle vara en
elegantare stil.

Många gånger åkte vi unga istället upp till Folkets
hus i Zinkgruvan. Det gick bussar från Askersund upp till ”Berget”. Stämningen
var alltid på topp i bussarna. De flesta kom med hem till Askersund igen, men
lite svinn blev det alltid. Några blev kvar även efter den sista dansen. Den
blev väldigt lång sista dans för en del om man säger så. Vet inte hur det är
med ”Berget” i dag. Huset står kvar, men några nyårsdanser har det inte varit
på mycket länge.

Ett annat nyårsminne var en bandymatch nyårsdagen
klockan 11 i Åsbro. Det var inte helt lyckat. Vid hörnsamlingarna luktade det
precis inte liniment kan jag lova. Nej det var en doft från den fina världen.
Askersunds stadshotell. Några kom nästan direkt från nyårsfirandet på Statt.
Tror aldrig jag var med och spelat en match så tidigt en nyårsdag någon mera
gång. Och lika bra var det.

Nyårsafton har jag en gång också suttit på
akutmottagningen på USÖ. Hela dagen. En udda upplevelse. Besöket var inte för
egen räkning. Problemet med en heldag där var maten. Som tur var fanns det
automater med härlig kexchoklad. Nästa lika bra som den rökta fisken hemma i
kylskåpet som låg och väntade. Och den fick vänta ytterligare några veckor kan
jag berätta.

En liten gissningstävling för Askersundsgruppen så
här efter nyår med två bilder. Efter
vilken gata låg Muntzings nya bilstation på 30-talet. Det är Oskar som sitter i
bilen. Vem är person som sitter uppkrupen på bussen? En ledtråd är att han var
en känd bandyspelare. Bilderna är ett lån från familjen som drev bilstationen.
Första pris är äran att få rätt. Film-och bildkompisen Leif Linus får inte
delta. Då skulle det bli för lätt för övriga. Han är för kunnig i ämnet. Det
låter kanske tufft men han är informerad.