Oves Blogg

Askersund-Tidning upphörde 1956

Waldemar Ärnlöv, var Allehandas förste redaktör i Askersund. Han hade sin redaktion hemma i lägenheten vid Väderkvarnsgatan 28 i Askersund.

Han med Örat var en populär figur i Askersunds-Tidning. Han gisslade både stort och smått.

Den blyge, Levi Karlsson medverkade i AT ibland med teckningar och dikter. Vid det här tillfället tar han Han med Örat i örat. Det var i samband med ett luciabråk i Askersund.

C I Fahlgrén startade Askersunds-Tidning 1857. Samtliga tidningar finns på mikrofilm i Askersunds bibliotek.

Allehandas redaktion låg tidigare vid Sundsbrogatan 16. Dit kom redaktionen 1986 , men då var huset (bilden) ombyggt.

Länstidningarna blir allt tunnare. Och det värker förstås i hjärtat på en gammal tidningsjournalist. Har alltid tyckte att tidningsläsningen ska räcka till några koppar kaffe på morgonen. Men så är det inte längre. Läsningen räcker nästan inte längre till en kopp i början av veckorna.

Marknadsundersökare har pappersvägen tagit redan att folk inte hinner läsa tidningen på vardagar och har därför koncentrerat nästan allt till slutet av veckorna. I övrigt är läsarna hänvisade till tidningarna på Internet. Tycker det finns ett tankefel där. I mina möten med människor dagligen stämmer inte undersökningarna. Visst är det bråttom i många familjer på morgonen, men i städer som Askersund med en ganska stor dominans av äldre och mångåriga prenumeranter är den dagliga morgonläsningen viktigt. De flesta vill ha en hyfsad tjock tidning varje dag, med en blandning av nyheter och reportage, som räcker till några koppar kaffe. Det kommer alltid att vara gångbart med en sådan tidning om innehållet är bra. Och där journalisterna prioriterar det rätta och viktiga. Det kan vara en svår konst, men i möten med läsare så brukar betygen vara skoningslösa om man inte är nöjd med tidningen. Jag vet.

I dag dimper det ner ett antal mycket tunna tidningar i postlådan, som är mera reklamtidningar än till för läsning. Tänker inte då länstidningarna. Men det har rätt storlek för att slå in fisk i om man nu ska vara lite elak. Själv är jag uppväxt med Askersunds-Tidning eller ”Askersundaren” som alla sa, och Nerikes –Allehanda som var min arbetsgivare i nästan 30 år. Askersunds-Tidning en ganska tunn tidning som kom ut tre dagar i veckan fram till nedläggningen 1956, då stora NA tog över verksamheten helt.

A-T trycktes i Askersund och jag minns att folk satt och väntade på trappan till tidningen utgivningsdagarna. Så populär var A-T. Det är tveksamt om sådant kunde hända i dag. Kan tänka mej att A-T hade en täckning på 90 procent i stan. Men tidningen var även stor i övriga Sydnärke och en bit in i Västergötland och Östergötland. Det var en tunn tidning, men läsarna fick vad de önskade. Bland annat fanns det en sportsida där nästan alla matcher som spelades i Sydnärke fanns med som referat. Bara det….

Kan väl nämna att alla Askersunds-Tidningar har räddas till eftervärlden till mikrofilm som finns tillgänglig på biblioteket. Även A-T blev modernare de sista åren, både i innehåll, tryck, bilderoch reportage. Ett uppskattat inslag var signaturen ”Han med örat”. Under den signaturen kunde tidningen gissla både makthavare och andra knepiga företeelser i samhället. Utan överdrift kan man nog säga att askersundarna älskade sin lokaltidning, som än gång C I Fahlgrén startade. Året var 1857. Fahlgrén var också mycket intresserad av tryck för blinda och konstruerade också ett alfabet samt typer för relieftryck, vilket skulle möjliggöra för de blinda att läsa med fingerspetsarna. Han fick också ett en utmärkelse för sitt arbete vid världsutställningen i London 1862.

Askersunds-Tidning köptes upp av Nerikes Allehanda på 40-talet. NA:s första lokalredaktion låg vid Väderkvarnsgatan 28. Huset kallades bara för 28:an. Redaktionen sköttes under två år av Waldemar Ärenlöv, som senare drev en butik i centrala Askersund i en lokal strax intill Café Tutingen. Tror lokalen tyvärr står tom i dag. Redaktionen var inrymd i Waldemars lägenhet inne på gården. Waldemar finns inte kvar i livet längre. Han berättade för mej en gång att han egentligen var lokalredaktör för Nerikes-Tidningen. Allehanda köpte upp den tidningen 1944. ”Jag ingick i köpet”, skämtade Waldemar.

På den tiden var Allehanda mycket liten. Askersunds-Tidning dominerade fullständigt på orten. Waldemar höll på fram till 1946 som ortsmeddelare och som annonsmottagare. Han behöll redaktionsnumret på telefonen sedan han slutade. Det var nummer 20. Telverket statte bara dit några nollor, före att allt skulle bli i sin ordning. Waldemar fortsatte fram till sin död med att skriva mötesreferat åt Elimförsamlingen.

Under tio år sakande Allehanda redaktion i Askersund. 1947 köpte företaget in Askersund-Tidning och hamnade då på klassisk tidningsmark i fastigheten Hospitalsgatan-Stora Bergsgatan. Stora profiler på A-T var redaktör Joel Haugard och Johannes Kjerrström. 1986 flyttade Allehanda sin redaktion till Sundsbrogatan 16, bara ett stenkast från torget, där biblioteket fanns tidigare. För i tiden var Sundsbrogatan 16 , stadens stora nöjespalats. I nedre våningen utmed Sundsbrogatan fanns Stadskällaren. Ofta ordnades stora baler vid Sundsbrogatan 16, för gods-och bruksägare i Sydnärke.

Det berättas att nationalskalden Verner von Heidenstams mor en gång hade en så stor krinolin att hon inte höll på att komma in genom dörren! Källarmästare Sundstedt upphörde omkring 1860 med källarrörelsen. Det gamla huset utmed gatan byggdes om för bibliotekets räkning. Allehhandas redaktion är också borta. Den finns i dag längre ner på Sundsbrogatan i närheten av busstationen.

Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna.

”Båt-Harry” Karlsson visste nästan allt sjöfarten på Vättern. Han hade också stora samlingar av bilder och annat material från fartygen.

Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts vid Forsviks industriminne lördag den 6 juni. Det är en kopia av orginaliet som förliste 1856. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift.

1986 kom Harry ut med en bok om båtarna som trafikerat Vätterns vågor. Han hade då haft en båtserie i NA under många år.

Så här ser sidorna ut i Harrys båtbok. Lite fakta och lite om personalen på båtarna.

Under helgen (lördagen den 6 juni) sjösätts ångfartyget Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.

Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.

Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.

Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.

Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.

Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.

Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..

Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.

Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.

OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna

Annonsen är från 1956

Borgmästareholmen har använts av IFK Askersund både som idrottsplats och till fester

Owe Thörnqvist var populär gästartist på holmen i slutet av 50-talet.

Nisse Lundstedt vann inte amtörtävlingen, men väl publikens hjärtan. Nisse Björck sitter vid pianot som vanligt på den tiden

Så här kunde det se ut vid dansbanorna en gång i tiden. Men allt har gått framåt.

IFK-arna fick jobba hårt inför festerna. På bilden Elis Carlsson, gästartisten TV-kändisen Olle Björklund, Stig Johansson och Gösta Bragesjö

Holmefesterna var viktiga för IFK:s ekonomi

Snart kommer festivaler och fester av olika de slag att duga tätt över vårt avlånga land. Det finns snart inte en plats med självaktningen som inte har en festlighet av något slag under sommaren. Öl och grillat i tält är viktiga inslagen för att folk ska ha trevligt. Och så brukar de komma någon artist. Ibland kända och ibland bara kända genom något TV-såpa. Men hur som helst, då är det sommar i Sverige med semester och lata dagar.

Själv är jag uppväxt med dåtidens största sommarfest i Sydnärke. Borgmästarholmsfesten i Askersund. Det kom mellan två och tre tusen personer under de två festdagarna. Och då ska man ha i minnet att det inte ens fanns ett lättölstält. Det var kaffe och bulle som gällde. Men för den skulle var det ingen helnykter fest. På något vis ordnade delar av publiken ”glädjedrycker” själva. Publiken forslades över från hamnen ut till holmen med ”vedskutor” som det tog nästan en halv dag att vända med ute på Alsen. Det var långa köer både dit och hem. Vid något tillfälle blev det rena kaoset. En av skepparna hade tittat för djup i flaskan och fartyget fick stanna i Askersunds hamn.

En del förfasade sig över ”holmefesterna”. Det var ett mänskligt förfall med fylla, sex och slagsmål. Visst var det lite sådant, men inte i den omfattning som många gjorde gällande. Enligt rykten fanns det till och med en församling i Askersund som bad om att holmen skulle sjunka på lördagskvällen. Då skulle alla syndiga gå under samtidigt. Man var helt enkelt av med dem. Men jagt tror det var ett falskt rykte.

Arrangörer var IFK Askersund och som lite mera vuxen var jag inblandad i högsta grad. Alla som spelade eller var medlemmar i föreningen skulle hjälpa till för att ro det hela i land om man nu skall vitsa till det hela. Festen hölls alltid den första helgen i juli. På den tiden var det bara ”holmefesten” som hölls i Sydnärke just den helgen. Det var meningslöst att ordna andra fester. Så stor var den. Då var alla annan aktivitet i föreningen också inställd. Alla skulle hjälpa till med förberedelserna och det var inte så konstigt. IFK levde i stort sett på inkomsterna från ”holmefesten”. Och då hade IFK periodvis ett allsvenskt som bandylag som kostade lite pengar att hålla i drift.

Ett problem för IFK var att få ut el till Borgmästareholmen. Men det ordnade föreningens många elektriker med. Halva bandylaget var just elektriker. Men det behövdes inte så mycket el, till skillnad från dagens rockorkestrar. Förutom gästartister fanns det traditionella inslag som ”Kumla-Greven” och hans orkester. De spelade på baksidan av serveringspaviljongen. Repertoaren var begränsad. Några gånger i timmen körde ”greven” , ” den smäktande slagdängan ”Du svarta zigenare”. På söndagseftermiddagarna var det amatörtävling med Nisse Björck som ackompanjatör vid pianot. Därifrån har jag många udda minnen. En gång klev en av IFK:s gamla storspelare i fotboll, Nisse Lundstedt, upp på scenen för ett framträdande. Han var lite eljest kan man säga. Och just den här dagen var han lite extra upprymd. Först nekades han att framträda. Men till slut släpptes Nisse fram. Det blev succé, men kanske inte så mycket för sången utan mera för ”artisteriet”. Han vann inte, men han vann publikens hjärtan.

Vid ett annat tillfälle skulle Owe Thörnqvist uppträda från scenen på dansbanan. Ordningsvakterna kämpade säkert en halvtimme för att få bort publiken från banan. Alla skulle stå utanför staketet enligt vakterna. Ordning och reda. När sedan Thörnqvist klev upp på scenen undrade han varför alla stod så långt bort. Kliv upp på dansbanan så vi får närkontakt var hans besked. Vad vakterna sa hann ingen att uppfatta innan de försvann.

1974 höll IFK den sista traditionella ”holmefesten”. Året efter fick festen ställas in för att brygga på holmen var för dålig. 1976 ordnade IFK en midsommarfest på holmen. Det fanns inga midsommarfester i närheten. Arrangörerna trodde att några hundra skulle ta sig över med båten. Det kom 1 600 personer! Men midsommarfesten blev en engångsföreteelse i föreningens historia. I dag hålls midsommarfester igen i privat regi, men med betydligt blygsammare publiksiffror. Konkurrens är betydligt hårdare i dag.

Diskussionen om en bro ut till holmen hade förts under många år men blev till slut en verklighet. Åsbro GoIF och Askersunds skridskoklubb satsade stort. Både på artister och på en dansbana med tak. Men det stora arbetet gav inte den behållning som föreningarna hade räknat med. I dag är det kommunen som ansvarar för holmen och serveringen är uthyrd till en privatperson. ”Borgmästareholmen –Barnens egen Ö” står det på skyltarna ut till holmen. Personligen tycker jag det skulle räcka med Borgmästareholmen som det alltid gjort. Det borde vara allas ö.

När bron byggdes trodde alla att det skulle bli invasion ute på den vackra ön. Men det blev inte riktigt så. De som har verksamheter där får kämpa för att få ut folk. Kanske var det båtturen ut till holmen som lockade mera än bron….

OVE DANIELSSON

Familjen Setterberg bodde i Falla Skyllberg

Arne Björck såg till at småfåglarna fick mat ur paret Setterbergs donationsfond

Sammanlagt med inventariet, hus och behållningen i boet fick djuren och släktingarna dela på drygt 500 000 kronor

Askersunds kommun har fått många märkliga donationer genom åren, där kravet har varit gåvan ska ombildas till fonder. I testamentena har det stått utförligt vilka som kan söka pengar ur de olika fonderna. Ofta är donationerna gamla med dåtidens krav. Kommunen har ombildat och slagit ihop ett antal fonder för att överhuvudtaget kunna dela ut pengar till folk. Och det är inte helt lätt att ombilda fonder. Det är olika höga instanser som först måste godkänna allt och då handlar det mycket om byråkrati för att allt ska bli rätt.

En av de märkligaste donationer som kommunen fått var efter makarna Judit och Nils Setterberg i Falla, Skyllberg. Judit avled 1986, men då var maken Nils redan borta. Det handlade om ganska mycket pengar. Den största privata donationen som kommunen ansvarat för. Behållningen i boet, 360 268:38 kronor, skulle enligt testamentet placeras i en djurfond. Enligt testamentet som upprättades redan 1962 skulle ”fondens hela ränteavkastning gå till åtgärder för skydd av i vilt tillstånd varande djur på marken och för fåglar i luften. Ränteavkastningen skull årligen förbrukas”.

I testamentet föreskrevs att fonden skulle förvaltas av Lerbäcks kommunalnämnd. Nu skrevs testamentet före kommunsammanslagningen, så det blev istället kommunstyrelsen i Askersund som delar ut pengar för att hjälpa djuren. I testamentet står det tydligt och klart att det är djuren i Lerbäck och Snavlunda, som ska förfoga över ränteavkastningen. Hur makarna Setterberg tänkte hindra fåglarna från centralorten att få ta del av fröna har jag inte fått klart för mej.

I testamentet ingick fast och lös egendom beräknad till 83 800 kronor. Nu blev den summa betydligt högre efter försäljningen av makarnas hus i Falla och en auktion. Sammanlagt blev summan från makarna Setterberg drygt 500 000 kronor . Testamentet var inte riktigt bevakat från början. Det fanns släktingar som hade rätt på en del av pengarna. Beslutet blev till slut att djuren och släktingarna fick dela på pengarna.

1990 rev kommunen upp det gamla beslutet om hur pengarna till djuren skulle fördelas. Olika föreningar och allmänheten fick då också chansen att vara snälla mot djuren med donationspengarna. En ansökan om foder ska sändas in till Askersunds kommun. Sedan avgör de ansvariga på kommunen vilka som ska få pengar till djurmat.

Ruben Carlsson i Falla som jag kände ganska nära fortsatte att mat fåglarna något år efter Judits dör. Han bodde granne med henne. Han berättade för mej att hon hade hela frysen full med bröd, talg och annan mat till fåglarna. Ruben använde sig av det förrådet så länge det räckte. På auktionen efter makarna Setterberg fanns en mycket ovanlig vevgrammofon. Men det var inte så konstigt som det lät. Judit bodde under många år i Kanada och hade köpt den där.

OVE DANIELSSON