Oves Blogg

Leif Linus och Alf Fransson visar sin nya film den 16 februari

Filmen ”Idyllien 4” är klar för visning. Det blir
två föreställningar den 16 februari på Folkets hus. Alf Fransson och Leif Linus
har som i de tidigare Idyllien-filmerna tagit fram en film som handlar om förr
och nu i Askersund. De tidigare filmerna har lockat mycket folk. Så lär det väl
bli även den här gången.

Den nya filmen handlar om biografens historia, om
bandyeleganten Svante Eriksson, en berättelse om Tutingens historia.
Pastorssönerna Per-Arne Axelsson och Sven Bergholm, berättar om sina
ungdomsminnen i Askersund. Andra inslag är Trafvenfelts historia, Ingvar Björk
blickar tillbaka och så blir det ett inslag om Kinaparken. Resten får bli en
överraskning.

Ett inslag om bandystjärnan Svante Eriksson finns med i den nya filmen

Fotograf Ulla-Britt Jonsson på Norra Bergen i
Askersund har jobbat fram materialet till en ny bok om Askersund.
Förhoppningsvis kan boken komma ut till sommaren. Bilderna illustrerar
händelser i dagens Askersund. Några äldre klassiska svart-vita bilder finns
också med. Utan att förhäva mej är jag med på ett hörn med i den planerade
boken vad gäller texterna. Ulla-Britt och jag har jobbat ihop, men materialet
bygger på ett antal mycket fina bilder.

Ulla-Britt på fotouppdrag på Edö. På hästryggen Kalle Nero

Ulla-Britt har gett ut och medverkat i ett antal
böcker tidigare. Hon har haft funderingar länge på att ge ut en Askersundsbok.
Det skulle vara en lättläst bok med bra bilder, och en bok utan för mycket siffror
och årtal. Och lagom dyr, en bok för allas plånbok.

Redaktör Joel Haugard gav ut en mycket faktaspäckad
bok 1940 med namnet ”Askersundiana”. Den är gångbar fortfarande som en
uppslagsbok för alla som vill veta något om gamla Askersund. Till stadens
350-årsjubileum 1993, skulle det komma ut en ny bok, men det blev trassel med
utgivningen. Boken kom inte ut förrän 1997 skriven av Jan-Erik Hallberg med
namnet ”Askersundare berättar”. Hallbergs bok innehöll ett antal intervjuer.

Ansvariga för kulturen 1993 hade bestämt sig för att
det ändå skulle komma ut en bok till jubileet. Beslutet blev då att göra ett
nytryck av Haugards bok från 1940. Ett något förhastat beslut kan tyckas.
Dåvarande kanslichefen Lars Nordkvist, hade förslag på en ny modernare bok, men
fick knepigt nog inte gehör för sin ide. Nytrycket blev en räddningsplanka.

Projektarbetet till den planerade boken har skett
genom ett stöd av EU. Föreningen Gamla Askersund har stått bakom ansökan till
EU. Kommunen är informerad om planerna och har visat intresse. Förhoppningen är
ett kommunalt stöd av något slag. Det finns olika varianter på stöd, kanske köp
av ett antal böcker eller ta hand om hela utgivningen för att använda den som
reklam för kommunen och till presenter. Inget är dock klart på den punkten ännu.

Nyligen kom det ut en bok i Lekeberg, ”Stil och
kvalitet. När Klaessons möblerade världen” skriven av Rolf Jansson. Kostnaderna
för den boken stod Lekebergs Sparbank i Fjugesta för. Vad jag hört är den boken
i det närmaste slutsåld. Kanske något liknande kan ske i Askersund…

På den här bloggen kommer jag att visa ett antal
bilder av Ulla-Britt Jonsson. Hon har copyright på bilderna så de kan inte
plockas ut och spridas vidare. Bilderna är inte från boken utan ett
smakprov hennes fotografering.

OBS! Ytterligare ett antal av Ulla-Britts bilder finns på na.se under Askersundsbloggen. Gå gärna in där och kolla.

Snart rullar bowlingkloten i gamla Askersundsverken
vid Lilla Bergsgatan. I början av april
öppnar O´Learys Askersund Bowling i verkstadslokalerna. Det är full aktivitet i
byggnaden för att allt ska hinna bli klart. Just nu jobbar 25 man med att
färdigställa bowlinglokalen, restaurangen och tillhörande konferensrum. Den
gamla verkstadslokalen är inslagen i plast just nu. Fasadmålning pågår under
plasten om någon som går förbi och undrar.

Ulf Tångring

-Vi har sparat en del föremål från den gamla
industriepoken, som traverserna i taket. De ska målas i guldfärg, berättar Ulf
Tångring, som tillsammans med Mats Karlsson, är männen bakom satsningen i
Askersund.

-Tror vår satsning blir ett lyft för hela området.
Märker att intresset är stort bland askersundarna och det känns roligt. Vad jag
fått höra från ansvariga på O´Learys blir vår restaurang och bowlinghall bland
en av de bästa i Sverige. Satsningen i en tom verkstadslokal alldeles vid
vattnet är unikt, säger Ulf, lite stolt.

Många askersundare åker till andra orter i dag för
att spela bowling. Förhoppningen är de ska stanna på hemmaplan och spela i
fortsättningen. Det kommer att erbjudas spel på alla nivåer. Ulf och Mats har
mycket på gång när det att locka folk till gamla verkstaden.

-Vi har i dag
anställt tre personer som ska ansvara för olika delar i verksamheten.
Sedan får vi fylla på med personal, upplyser Ulf.

Lokalerna kommer att smyckas med bilder, både från
verkstadstiden, från företaget och en del lokala idrottsbilder. Ulf jobbar nu
med att välja ut bilder. En är dock redan klar. IFK Askersunds bandylag från
1948 ur Rekord-Magasinet.

-Det kommer att bli en tapet med den gamla fina
lagbilden, avslöjar Ulf.

Kalle Landgren spacklar för fullt

Rickard Larsson fixar elen i bowlinghallen

Traverser från verkstadstiden kommer att finnas kvar, men de ska målas i guldfärg
Golvet till restaurangen håller på att byggas upp
Fasaden målas just nu under plasten

Redan 1904
anlade ingenjör Wilhelm Lindberg en
mekanisk verkstad i det område som bowlinghallen kommer att finnas. Familjen
Franzén tog över 1932. Familjen ägde sedan verkstadsområdet fram till försäljningen
för några år sedan , då kommunen blev
ägare.

”Välkommen till Askersund!
Här finns en skuta som gått på grund.” Så löd ett förslag på turistinformation
från signaturen ”Han med örat” i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de
styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var
ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika
märkliga slogans för att locka turister.

Bakom förslaget fanns det en
verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds
stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn,
men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så
gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”.
Många besökte
hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var
spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi
kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana
var vi.

”Skräckskutan” var en gåta för
kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg
förtöjd där snäckbåten ligger i dag. Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt
mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan, men är nu i fin
form igen. Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev
betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge
fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten
utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt
av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna.
Under däck var tillståndet inte bättre.

Ibland såg det ut så här
Och ibland så här

Dörrarna till kojerna var
olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget
krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin
ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det
blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Minns också ett annat fartyg
som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om
man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större
båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill
hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns
det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några
längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.

Familjen Dafgård och jag har blivit som ett på sista
tiden. Har inte förnamnet mer än på
Jenny, men vad gör det. Det funkar ändå. Vi får se hur länge vänskapen håller.
Kanske inte livet ut, men i alla fall någon vecka till.

I söndags bjöd familjen på kåldolmar med lingon. Har nästa inte ätit kåldolmar sedan morsan stod hemma i köket och rulla dolmar med sytråd. Tandpetare verkade inte ha funnits då. En annan dag var det pannbiff och
en tredje kyckling. Minns inte riktigt vad kycklingbitarna låg i för omgivning.
Men gott var det.

Anledning till den nära vänskapen med dafgårds är
att jag levt ungkarlsliv lite från och till de senaste veckorna är på grund av
sjukdom i familjen. Kvinnan i huset har varit på USÖ för ett komplicerat
ingrepp, medan jag ibland har varit hemma på Stöökagatan när jag inte varit i
Örebro. Väl hemma har då dafgårds funnits där för mej.

Jag borde ha vara bättre på matlagning med tanke på
min bakgrund. Som ung jobbade jag på Slakteriföreningen och då fick man berätta
för okunniga kunder vad köttbitarna skulle användas till. Stekas eller kokas.
Men det är långt från snack till att omsätta det i verkligheten. Så måste det
också finnas ett intresse, men det har aldrig funnits hos mej. Men köttbullar är jag ganska bra på . Det
säger i alla fall mina barnbarn. Men de kanske bara är snäll och inte vill göra
mej ledsen..

Som säkert alla räknat ut är familjen Dafgård några
som lagar färdigmat till försäljning. För balansen skulle kan jag nämna att det
finns ytterligare ett antal firmor som gör färdigmat. Säkert lika bra. Ska väl
också säga att familjen inte bjuder på maten som andra vänner brukar göra. De vill
minsann också ha betalt, men bekväm matlagning är det. Även om det kostar.

Visst finns det trötta
tonåringar som är drastiska och tycker att skolan nästan är en fångvårdskoloni.
Men det brukar gå över. Faktum är dock att en skola-Ladängs skola i Lerbäck -en
gång i tiden förvandlades till en fångvårdskoloni! Men det berodde absolut inte
på skoltrötta elever, utan det var andra omständigheter som förändrade det
hela.

Folkes bok

Kungliga Fångvårdsstyrelsen
köpte Ladäng före detta folkskola av Lerbäcks kommun 1964. Det gamla skolhuset
hade brunnit ned. En ny skola uppfördes i modernt snitt i tegel och betong. Men
det var nog genom tiderna det mest onödiga skolbygge som genomförts inom
nuvarande kommungränsen. Bara några år efter bygget blev skolan överflödig, men
naturligtvis var det bra för Fångvårdsstyrelsen. När Kriminalvårdsstyrelsen
började avveckla de öppna anstalterna i Sverige, så stängdes Ladäng allra
först. Det skedde årsskiftet 1994-95. Och det berodde inte på dålig verksamhet.
Nya vindar hade börjar blåsa inom styrelsen, och pengar skulle sparas.

Från i början av 80-talet och
fram till avvecklingen, var Folke Gustafsson föreståndare för anläggningen.
Folke finns inte i livet längre. Han började jobba inom kriminalvården redan
1957. Folke var en kändis i Askersund med många olika intressen. Han dök upp
lite här och var på sammankomster. Ofta möts vi på stan för att prata om allt
möjligt, både gammalt och nytt. Och Folke var insatt i det mesta. Som före detta
Tivedsbo klappade hans hjärta naturligtvis lite extra för sin gamla hembygd.
Jag saknar samtalen med honom och hans humana inställning till sina
medmänniskor. Folke hade ju haft göra med många trasiga själar genom åren.

Läste i NA om Kumlaanstalten. De senaste tio
åren har ingen rymt från anstalten. Alla gluggar har täppts till. Det fick mig
att tänka på vännen Folke Gustafsson och hans syn på kriminalvården. Folke
avslutade sitt arbete på Ladäng med en historik över Kriminalvårdsanstalten i
Ladäng. Anstalten fungerade i 30 år. Folke kallade sin intressanta skrift för ”
Kriminalvårdsanstalten Lerbäck-från
folkskola till fångvårdskoloni”. Folkes lilla bok rosades av många när den kom
ut, bland annat i Kriminalvårdsstyrelsens egen tidning ”Runtikrim”. Folkes första
arbete inom kriminalvården var vid Härlandafängelset i Göteborg.

”Även om jag ständigt
träffade på människor med svår uppväxt och en bedrövlig skolgång i mitt arbete,
så trivdes jag. Jag har fått vänner för livet”, har Folke berättat för mej.

”På anstalter är det ofta så
att de intagna inte får säga något gott om verksamheten utåt. Allt ska var
dåligt. Men när jag talade med de intagna i enrum var det många som förklarade att
Lerbäck var det bästa som hänt i deras liv”, upplyste Folke.

Från början var det meningen
att klientelet vid Ladäng skulle bestå av Jehovas vittnen, vilka dömdes till
straff för sin vägran att fullgöra militärtjänsten
eller alternativ till denna. Experimentet med Jehovas vittnen skulle löpa fram till
dess att anstalten var färdig att tas i bruk och fungera på ett traditionellt
sätt. De första fångarna kom till Ladäng den 9 mars 1965. Fångarnas första uppgift
blev att kärra ut tegel och murbruk från två skolsalar som skulle bli deras
första bostad. Var och en av rummen var avsett för tio man. Två stycken utsågs
till kockar.

Ladäng började fungera som en
traditionell öppen anstalt några år
efter inflyttningen. Ledningen på anstalten ordnade med kursverksamhet av olika
slag under alla år. Bland anat fanns det ”frigivningskurser” för att de intagna
skulle få lära sig det mest elementära
kunskaper om samhället. Vidare fanns verkstäder på anstalten som var produktionsinriktade.
Fritidsverksamheten var också omfattande. På området fans både en golfbana och
en fotbollsplan.

Folkes syn på kriminalvården
var att man aldrig får ge upp. Det finns hopp för alla.

”Personalen vid Ladäng gjorde
ett fantastiskt arbete. Trots att vi fick ett svårare klientel med drogmissbruk
och långa fängelsestraff, kämpade personalen vidare. De kunde hantera problem
utan paragrafrytteri, utan att för den sakens skull ge avkall på ordning och
reda” upplyste Folke , när han såg
tillbaka på åren vid Ladäng.

Trots att Ladäng var en helt
öppen anstalt var det inte många som rymde. De hände bara några gånger om året.

”När jag började inom
fångvården 1957 fick inte de intagna säga du till personalen. Det kunde leda
till isoleringsstraff. Vi inom personalen hade en enorm makt. Som tur var blev
det ändring på det. Isoleringsstraff är ingen bra metod, det leder bara till
hat”, konstaterade Folke.

Folkes bok innehåller många
intressanta uppgifter. Den finns säkert att låna på biblioteket för alla intresserade.

Sedan i januari 1922 har
askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is.
Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika
målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinnan i Sverige
som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden.
Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute
på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp
ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen
utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna
fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled omedelbart. Många
som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen,
som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda
Ooms hade huvudrollen i filmen.

Filmen hade premiär på tre
platser, Ljungbyhed, Stockholm och slutligen också Askersund, i januari 2001. Men det skedde efter hård kamp av
Folkets husföreningen i Askersund. Askersund fans inte med från början som
premiärplats, men SF ändrade sig i sista minuten. Jan Troell hade startat
filmprojektet om Elsa Andersson redan 1992, tillsammans med författaren Jacques
Werup. Manuset byggde på gamla brev med systern Stina. Werup skrev både
filmanuset och en bok om den mytomspunna fallskärmshopperskan.

”Boken bygger på en
händelserna i filmen. Normalt brukar det vara så att man bygger en film på en
bok”, berättade Troell en gång för mej i telefonen.

Filmaren var mycket
överraskad över att filmen väckte så stort intresse och uppståndelse i
Askersund. Folkets hus föreningen hade laddat upp både med snittar och cider till
premiärföreställningen. Troell tycke inte att ett dödshopp var så mycket att
fira för askersundarna. Troell hade aldrig varit på Edö och sett minnesstenen
över Elsa Andersson,

”Jag har aldrig varit där.
Däremot har jag fått se minnesstenen på bilder”, upplyste han.

Amanda Ooms fans dock på
plats i Askersund vid premiären. Hon besökte också minnesstenen på Edö.

Askersundare som kom till
premiären hade förhoppningar om att få se bilder från Askersund i filmen. Men så blev det inte. Filmen
handlade i stort om vad som drev Elsa
Andersson att börja hoppa fallskärm. Det var hennes far som bekostade
flygskolan och utbildningen i Tyskland. Elsa beskrev som en kvinna som älskade
sensationer av olika slag. En sådan var faran.

Under en ganska lång period
var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog
Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och
markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga
Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

På Alsens is före uppvisningen

Planet har lämnat isen. I bakgrunden Landskyrkan

Amanda Ooms spelade Elsa Andersson i filmen ”Vit som en snö”. Här på Alsens is för filmpremiären.
Foto:Anders Foglander

Ett av Askersunds mest
välkända affärshörn låg i korsningen Storgatan-Sundsbrogatan, där Lekia finns i
dag. Och det är väl fortfarande ett känt hörn, åtminstone för alla barn som
längtar efter nya leksaker. Som tur är finns det också en del artiklar för vuxna.
Ingen behöver lämna butiken tomhänt. På den tiden disponerade klädbutiken OAS
större delen av lokalerna ut mot torget.

Bild från 1961 ur Leif Linus arkiv

Bild ur Leif Linus arkiv

OAS fanns länge i
lokalerna vid torget. Tror det finns äldre askersundare som fortfarande säger
OAS-hörnet. Det var Otto August Olsson lade grunden till företaget. Vid den
tiden var Ottos son Simon chef för firman. Det här hänt mycket i OAS-huset
genom åren. Själv kommer jag inte ihåg mer än hälften av vad som hänt

Förr låg det en bokhandel
i huset vid sidan om där Lekia finns i dag. Där finns Letex i dag. Som jag
minns har det nog mest varit klädhandlare i lokalen genom åren. När den
branschen började svikta slängde ägarna in handduken för gott. OAS hade på sin
tid både dam-och herrkläder. Företaget var framgångsrikt, men det var innan
folk kunde åka till Marieberg och Motala och handla kläder. De flesta hade
fullt upp att bara ta sig in till stan från nuvarande kommunens ytterområden på
den tiden. Letex verkar dock ha hitta sin nisch, som det heter på ett lite mera
affärsmässigt språk.

En man som hette A G
Lindborg drev klädbutiken vid torget innan OAS tog över. Lindborg drev sin
rörelse med framgång, även om han råkade ut för en del otrevliga saker. Som
inbrott. Jo det fanns inbrottstjuvar även på den tiden, om nu någon mot
förmodan inte trodde det. I en tidning från 1911 kan man läsa att Lindborg
drabbades av ett inbrott i sin butik. Någon hade tagit sig in och stulet ”en
kavaj, ett par korderjosbyxor(?) , strumpor, samt växelkassan”. Värdet på
stöldgodset låg runt 25 kronor. I växelkassan låg en femma. Tjuven hade brutit
sönder det stora hänglåset på affärsdörren med ett järn som hade stulits hos en
Eriksson i Stadskvarn strax norr om Askersund. Samtidigt tog sig tjuven in den
intilliggande bokhandeln med falska nycklar. Där blev bytet 50 kronor.
Tidningen var helt säker på tjuven kände till brottsplatsen mycket väl.
Brandvakten Karlsson och postbiträdet Malm hade på natten också uppmärksammat
en person som med raska steg gick in i en port. Lindborg uppgav i sin efterlysning
på tjuven att den stulna rocken var av” gråmelerad doffel (?)med blått
cheviotfoder och byxorna av smårandigt tyg”.

Vem var då Otto August
Olsson, som såg till att OAS fanns så många år vid torget i Askersund? Han
föddes i Borås, var annars för en textilhandlare ?

Redan vid 12 års ålder
började hans affärsbana då han gick från dörr till dörr i Borås och sålde
småprylar ur en korg. Efter några år erbjöds han plats hos en handlare i Toarps
socken. Handlaren hade ett 20-tal ”drängar” som gick runt på bygden och sålde
allt från bomullstyger till schalar. Otto August hade hela tiden siktet
inställd att bli egen företagare. Han sparade en liten slant och köpte in ett
litet lager av varor.

På 1860-talet öppnades
Borås–Herrljunga järnväg till Otto August stora lycka. Han kunde med järnväg ta
sig ut i Sverige på marknader och torgdagar. År 1881 köpte Otto August en
jordlott strax norr om järnvägsstationen i Hallsberg och där lade han grunden
för sitt företag. Han byggde en gård på sin jordlott, där det fanns en depå av
varor. Därifrån drog han sedan ut på marknader och torgdagar . Så småningom
hittade också en del kunder till depån i Hallsberg. Senare blev det också
butiker både i Hallsberg och Askersund.

Bokhandeln i
grannbutiken till OAS drevs under många år av originelle Josua Larsson. Han var
inte mycket för att folk stod länge och valde mellan böcker, vykort och andra
varor. Josua var lite otålig och påpekade också ibland att det var dags att
bestämma sig. När det var stressigt till jul undrande han varför i herrans namn
inte folk kunde gå till
Missionsbokhandeln istället, som låg en bit bort. Han sålde också penninglotter
som var en mycket stor sak på den tiden. Det var långt före skraplotternas tid.
Minns jag rätt var det dragning den 15 i varje månad. Då var det alltid stor
uppståndelse hos Josua. Var det någon askersundare som kammade hem högvinsten ?

Bokhandlare Josua Larsson med snabba steg.
Bild: Kjell Johansson

Josua Larsson
Bild: Kjell Johansson

Mitt emot bokhandeln ute
på torget hade föreningarna sina lottkiosker. Minns att Josua gisslade
lottförsäljarna hårt. Han tyckte det var ”skitlotter” som bara gav lite kaffe i
vinst. Annat var det med hans lotter som kunde ge miljoner. Josua tyckte att
folk skulle strunta i ”skitlotterna” och istället samla ihop pengar till en
”riktig” lott hos honom.