Norra Bergen 1907. Bild från Leif Linus arkiv
Norra Bergen i december 2012.
Bild:Anders Foglander
Gamle kyrkoherden i Askersund, K.O Gullholmer, var
rädd för att kriget skulle komma till
Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i
början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt.
Skulle någon främmande makt slå till mot
Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda
uppfattning. Även om inte staden var
någon krigsviktigt ort. Gullholmer
lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…
Kyrkoherde Gullholmer 1954
För att
rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det
kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som
skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.
”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”,
var Gullholmers retoriska fråga när förslaget presenterades.
När förslaget
presenterades var många mycket
positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom
dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det
var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen
kom”. För på den tiden var det ryssen som
skulle komma. Det var bara frågan om
när.
Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några
krigsförklaringar.
”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur
går det då för Askersund? En invasion kan ske
på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med
bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta
ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”,
ansåg Gullholmer.
”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen.
En tunnel sprängd tvärsigenom
bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det
vara försent, uppmanade Gullhollmer, de
styrande i Askersund.
Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage,
förråd och samlingslokaler av olika
slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att
kyrkoherdens förslag var värt att diskutera
vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.
 |
 |
Stadsarkitekt Fredriksson och borgmästare Bretzner, var helt inne på kyrkoherdens linje med en tunnel genom bergen
I dag är
Norra Bergen ett kulturområde som turistansvariga gärna visar upp. Vet inte vad som hänt om kommunen börjat
spränga för en tunnel där uppe…
Kände inte
kyrkoherde Gullholmer personligen, utan
lite mera på avstånd genom en gammal
skräddare med Hjalmar i förnamn. Och så klart såg jag honom på stan. På den
tiden jobbade jag i en butik som Hjalmar
besökte ofta. Han lånade ibland pengar till lite starkare drycker av mej.
Gullholmer ,stöttade Länkarna i Askersund och alla som hade problem
med spriten. Kyrkoherden var en stor
humanist som ville alla väl, men lite
lättlurad var han. Kyrkans man var
på det klara med att han kunde hjälpa alla ur sprittäsket. Men så lätt
är det inte och Hjalmar utnyttjade läget ibland när han fick problem i
bostaden.
Det hände
ibland att han behövde låna
telefonen för att ringa till kyrkoherden
om hjälp. Och kyrkoherden ställde upp. Vid
något tillfälle när han hade lånat telefonen av mej, ringde han till
kyrkoherden för att be om hjälp att sota spisen. Det är inte så vanligt att
kyrkoherdar anlitas till sådant. Spisen hade sotat igen. Hjalmar förklarade med
sin vänligaste stämma att han hade blivit en bättre människa och spriten var
ett avslutat kapitel i hans liv. Dumheter som bara andra höll på med.
Gullholmer ställde som vanligt upp. Han kom farande på sin cykel till Långholmen (nuvarande Sjöbodarna)
där Hjalmar bodde. Och han var redan svartklädd, så det blev inga problem med
klädseln i samband med sotningen.
”Skräddar-Hjalmar” vid ”Wallinagården” Hospitalsgatan
Dagen efter kom Hjalmar till mej och ville låna 13:50. På den tiden kostade en kvarter renat just 13:50. Så var
det med den omvändelsen. Kan nämna att
jag skrivit en blogg om vänskapen med Hjalmar. Hans humor var underfundig, men
jag är osäker på om han visst om det
själv? Hjalmar var nog bara sådan. Det
här var en liten utvikning från ämnet.
Karl-Olov Gullholmer kom till Askersunds
stadsförsamling 1940. Efternamnet var taget efter hans födelseort
Gullholmen. Kyrkoherden var född 1902,
men jag vet inte hur länge han levde. Men
en färgstark profil var det. Och en riktig präströst hade han.
PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt
