Oves Blogg

Sångaren Gunnar Wiklund med
sin mörka vackra röst hade en stor supporterskara när han var som aktiv på
60-talet. Ibland spelas hans skivor på radio och då minns folk. Någon har varit
på mej efter något radioprogram att jag ska skriva om Wiklund. Och då får det
bli så. Jag träffade honom för ett antal år sedan i Åmmeberg.

Dragspelaren och
orkesterledaren, Börje Wizell, hade jag mycket med att göra under mina år som
journalist. En mycket trevlig och vänliga människa som alltid bjöd på sig själv. Under senare år bodde han i
Åmmeberg. Börje finns inte i livet längre, men jag minns honom som den glade
musikanten han var. Och han ställde
alltid upp gratis när någon ”fattig” organisation kallade. Som på servicehus i
Askersund och deras allsångsträffar. Genom Börje fick jag också träffa en del
kända artister. Börje ackompanjerade ett antal artister genom åren.

En träff som jag minns
alldeles särskilt är mötet med populäre 60-tals idolen Gunnar Wiklund. Den fick
mig att fundera på idolskapets baksidor. Börje och han höll på att repetera
inför en kyrkoturné i Åmmeberg. Efter några år i ”mörker”, planerade Wiklund
för framtiden. Själv tyckte jag att det såg mörkt ut fortfarande när jag
träffade honom. Förhoppningen var ändå att ljusen åter skulle tändas för
60-tals idolen med sin mörka röst. Han som hade fått tusen och tusen kvinnohjärtan
att smälta genom åren. Säkert högg det också till hjärtat hos en del män.

-Börje ringde
mej. Vi kände inte varandra. Jag var lite tveksam i början. Men nu
ångrar jag inte en sekund samarbetet. Börje är en fantastisk musiker. Inte trodde jag väl att jag skulle sjunga i
kyrkor ackompanjerad av en dragspelare. Men det låter bra. Vi gjorde ett
framträdande i Lysekils kyrka och då var
det fullsatt. Det känns skönt att publiken fortfarande kommer ihåg mej,
förklarade Wiklund, nöjt vid mitt reportage.

Det var 1959 som Gunnar
Wiklund slog igenom som artist vid folkparksforum i Västerås med låten ”Nu
tändas åter ljusen”. Över en natt blev den långe smale Luleåsonen berömd över
hela Sverige. Skivbolag, radio och nöjesarrangörer slogs om Gunnars gunst.

-Det var helt enormt. Jag
visste inte om det var dröm eller verklighet. Tyvärr har jag inte haft några
vassa armbågar som behövs för att slå sig fram i nöjesbranschen, suckade
Gunnar.

Från 1959 fram till 1967
reste Gunnar Wiklund land och rike runt. Han hade glömt hur många låtar som
funnits med på olika topplistor. Själv trodde han att det hade blivit cirka 600
titlar på skiva. Et 15-tal blev verkligt stora hits som han alltid tvingades
sjunga vid sina framträdanden.

-Publiken krävde det. På en
turné med Roffe Berg så vägrade jag att sjunga mina gamla topplåtar. Det skulle
jag aldrig gjort. Folk blev förbannade, så jag fick tänka om.

1967 började Gunnars problem
med tänderna. Han tålde inte materialet i tandfyllningarna. Benämningen besvären kallas oral galvanism.
Det var när jag träffade honom inte
någon erkänd sjukdom. Vet inte om det är det i dag? Försäkringskassan gick inte
med på någon ersättning.

-I 20 år har jag lidit av
sjukdomen. Har lagt ner en kvarts miljon i tandläkarkostnader. Vet inte hur
mycket värktabletter och näsdroppar jag
konsumerat under årens lopp.

Gunnar Wiklund var ingen
pappersmänniska. Han litade på andra under glansåren. Det gjorde i sin tur att
han drog på sig stora skatteskulder.

-Kronofogden har blivit en
kär vän till mej. Från början hade jag en skuld på 1,8 miljoner kronor. Men den
är nästan betald i dag, berättade han för mej.

Under några år reste Gunnar
runt med en Vilda Västerngrupp. När jag
träffade honom hade han lagt cowboyhatten på hyllan och ställt in
läderstövlarna längst in i garderoben.

Gunnar Wiklund och Börje Wizell när jag träffade de båda i Åmmeberg

Vid mötet i Åmmeberg verkade
inte Gunnar helt nöjd med sitt liv. Men han var på gång. Dagen efter skulle han
sjunga i en butik i Askersund, men senare också i en kyrka ackompanjerad av vännen
Börje. Jag gick till butiken för att lyssna. Den mörka fina rösten var bevarad.
Det lät precis som det alltid gjort. Proffsigt och vackert. När jag hör hans
skivor spelas på radio i dag tänker jag på vårt möte i Åmmeberg. Gunnar var
inte bästa form, men hade stort hopp om framtiden. Och Börje gjorde allt för
att Gunnars karriär skulle ta fart igen. Men det blev inte så.

Några år efter vårt möte dog
Gunnar i cancer endast 54 år gammal. Han bodde då i Lysekil

Bild från invigningen av KKC i Askersund på tisdagsmiddagen. Pressen stod på kö framför invigningsscenen. Men de kom inte med cykel som det verkar på bilden. Alla närvarande bjöds också på tårta och festis. Och då inte bara pressen.

IFK Askersunds unga fotbollslag överraskade med att
slå ut FK Bosna med 3-2 på måndagskvällen hemma på Solberga IP i
Distriktscupen. Bosna spelar i trean och IFK i femman. Det betydde också två
bonusstraffar för IFK. Motståndare i kvartsfinalen blir Rynninge.

IFK gjord en riktigt bra match. Det sjuder av liv i
laget. Att laget tillhör toppskiktet i femman märks. I den här matchen saknades
försvarsklippan Erik Danielsson, men Henrik Göthe ersatte på utmärkt sätt. Han
och Philip Larsson tillhörde förgrundsfigurerna i den här matchen. Anton
Degerfeldt går också från klarhet till klarhet. I målet gjorde åldermannen Björn
Dalevi-Ogenklev, några verkliga svettiga räddningar i första halvlek, men fick
ändå se ett mål slinka in.

Philip Larsson gjorde en bra match och blev också
tvåmålsskytt mot Bosna.

Bild:Ann-Sofie Fahlström

Efter pausvilan kom straffläggningen. Henrik Göthe
och Philip Larsson, slog in IFK:s bonusstraffar lugnt och säkert. Det betydde
2-1 för IFK. Philip Larsson ökade sedan på till 3-1. Bosnas reducering till 3-2
kom när det var en kvart kvar, sedan försvaret gått på lite för fort och sedan
hamnade på efterkälken.

Nu väntar Hidingsta borta i serien på torsdag. En
viktig match för att även i fortsättningen hänga med i toppen på tabellen. IFK möts nu ofta av lag som backar hem och
kontrar. Så var det i förlustmatchen mot
Delta med 3-0. En smal plan och en köttmur. Då gäller det att hålla i bollen
och locka upp motståndarna. Säkert har tränarna Mikael Åkesson, Heinz
Malmarowski och Linus Börjesson en bra lösning på det också.

Måste väl också nämna att gamle tidningskollegan
Björn Palmqvist gör ett utmärkt jobb som speaker på matcherna. Han räknade upp
de utländska spelarnas namn i Bosna som ett rinnande vatten. Och korven som
Petra sålde i kiosken var god.

Askersunds gamla marknadsplats och koloniområde,
Oxgropen, har genomgått en del förändringar genom åren. Och det fortsätter. Den
första stugan har kommit på plats. Något helt nytt för området. En lite
rödmålad redskapsbod.
Bild från koloniföreningens hemsida/blogg.

Förhoppningen på sikt är att kunna få uppföra ett
antal dagstugor för odlarna. Inte några övernattningsstugor utan bara små enkla
hus på max 15 kvadratmeter. Kommunen har inte sagt nej, men inte heller ja.

Centerpartisten Kerstin Svärd såg till att ordna
fram EU-pengar till en satsning på Oxgropens koloniområde. Det måste tydligen till någon utifrån för att
se möjligheterna. Som Kerstin från Dalarna. Intresset för odlingslotterna vid
Oxgropen har ökat sedan det började hända saker på området. Det är ett fint
skyltfönster för kommunen ut mot riksväg 50.

Under några år var ganska trist med alla igenväxta
odlingslotter vid Oxgropen. Men nu sjuder det av liv i området. Och då ligger
det ändå nära kyrkogården. 70 procent av svenska folket har möjlighet att odla i
egen trädgård, vid sommarhuset, på balkongen eller altanen. En kolonilott är
ett utmärkt alternativ för de som inte har någon annan plats att odla på.

Kerstin Svärd

Sammy från Sri Lanka är en duktig odlare

Tennisbanan som fanns där en gång i tiden ersattes
med en garagebyggnad. Själva koloniområdet har dock varit ganska
oförändrat. De senaste åren har området
fått stå och förfalla. Några få odlare har kämpat med sina kolonilotter. Men nu
växer det så det knakar igen.

Intresset för odlingslotterna vid Oxgropen har ökat
sedan det började hända saker på området.
Under några år har det varit ganska trist med alla igenväxta
odlingslotter. 70 procent av svenska folket har
möjlighet att odla i egen
trädgård, vid sommarhuset, på balkongen eller altanen. En kolonilott är ett
utmärkt alternativ för de som inte har någon annan plats att odla på.

Själv har jag en del erfarenhet från olika
aktiviteter vid Oxgropen. När tennisbanan låg där kollad jag och en del andra
grabbar på när folk spelade tennis. För att få en nyckel och komma in till
banorna krävdes medlemskort i tennisklubben.
Men det fick räcka med att titta. Det fanns inte pengar till
medlemskort, så det fick bli fotboll och bandy.

Bild från 60-talet i Oxgropen

Som grabb
minns jag också att zigenarfamiljer slog upp sitt läger i Oxgropen under några
sommarveckor. Familjerna bjöd ofta på
underhållning av olika slag och ibland något bröllop i veckan. Det var spännande både för oss grabbar och
askersundarna i stort.

Men kommunernas mottagande av zigenarfamiljer på den
var inte mycket att skryta med. Det viktigaste var att flytta familjerna till
en annan stad så fort som möjligt. Kommunerna ville inte ha några sociala
utgifter, som lite matvaror ibland. Förhoppningsvis har det blivit bättre på
den punkten. Det kan inte ha varit trevligt att bli hunsade runt i Sverige och
aldrig bli välkomna.

Jag har själv
också haft en odlingslott i område ihop med min bror. En kompis till mej plöjde
upp en bit som var helt igenväxt. En äldre dam hade lämnat den åt sitt öde
många år tidigare. Men när vi var
färdiga med grovarbetet och plockat bort alla stenar dök damen helt plötsligt
upp och var mycket arg. Hon sa att det var ”skitaktigt” av oss att ta över
kolonilotten. Men vi hade fått klartecken från församlingen som ägde just den
biten. Damen finns inte i livet längre.

Min bror levde för sin kolonilott och fanns där så
gott som varje dag. Han var en ordningsmänniska när det gällde lotten. Det var
inte jag. Insåg ganska snart att allt skulle bli mycket finare om han fick ta
hand om båda lotterna. Jag drog mej tillbaka. Hur som helst var det en rolig
tid med mycket trevligt umgänge. Och det
verkar fortsätta så.

En liten undra är dock hur många beslutsfattare som besökt
Oxgropen. I fullmäktige pratas det ibland om miljön. Trots det kan jag få
frågor från folk som styr med en undran om var Oxgropen ligger. Det är miljö på
nära håll och stan är ändå inte stan så
stor. Om den här bloggen betyder något
och det finns läsare kan det bli rusning till kolonilotterna. Åtminstone för
att titta på växtligheten. Och på den nya redskapsboden.

Leif Linus har bidragit med några bilder ur sitt arkiv.

Oxgropen som marknadsplats i slutet på 1800-taletOxgropen som tennisplan

Som journalist hade jag mycket med familjen Kindbom att göra. Pappa Henry kallades ”Guds vandringsman” och blev en rikskändis. Familjen hade sitt säte i Svanvik utanför Karlsborg. Nu var det ett tag sedan någon i familjen hörde av sig, men för några dagar sedan ringde en av sönerna Karl-Erik till mej och ville gratulera till Kulturpriset. Och det var ju trevligt. Karl-Erik och övriga familjen är mycket trevliga och vänliga. Det har varit berikande att träffa gänget. Och då ska ni veta att jag inte är särskilt religiös, men jag har respekt för alla som valt en linje i livet och följer den.

Karl-Erik bodde tidigare i Undenäs, men har nu flyttat till Karlsborg. Han hade läst om priset i tidningen. Det märkliga med honom är att prenumerant på Nerikes-Allehanda sedan 60-talet, trots att han varit bosatt på västgötakanten. Någon västgötatidning har aldrig varit aktuell. Det var en gammal redaktör på NA ( inte jag) som övertalade honom att abonnera just på den tidningen.

Familjen Kindbom mötte jag många gånger både när de höll auktioner och vid sångstunder i olika kyrkor. Och naturligtvis också vid Forsviks kanal när passagerarbåtarna slussade. De sjöng, delade ut blommor och välsignade de som reste med båten. Ett mycket uppskatta inslag, som de fortsatt med. De har också varit ute vid vägarna när cyklisterna i Vätternrundan passerat. Många av cykelkämparna behöver säkert en välsignelse för att orka fram till målet i Motala.

Som jag nämnt var evangelisten och lantbrukaren Henry Kindbom en rikskändis. Äldre personer minns honom säkert. Men man måste nog vara lika ålderstigen som jag. Han dök alltid upp vid stora folksamlingar, välsignade och sjöng en psalm. Henry var en ekumen av renaste vatten. Det gick inte att stänga in honom i någon frireligiös fålla. Han trivdes lika bra bland missionsförbundare, som bland kyrkobröder. Vid ett tillfälle fick han till och med lämna sin välsignelse i berömda Cirkus Altenburgs manege. Då kände han sig helt nöjd.

Redan 1915 blev Henry Kindbom kompanjon med vår Herre. Kompanjonskapet höll sig fram till hans död 1976. Då hade han hunnit bli lite över 80. Det går många historier om förkunnaren Kindbom. Jag har fått många berättat för mej. Till att börja med hade han problem med polisen. Det var inte helt vanligt att en enkel odalman gick omkring och välsignade folk. Första gången polisen tog hand om honom enligt min berättare var vid Hjo-utställningen 1923. Polisen hade inte vant sig vid den ovanliga synen. Kungen var där och Kindbom fick sitta kvar i häktet till majestäten lämnat staden.

Kindbom blev dock senare vän med ett antal kungliga personer. Vid en tillställning i Axvalla en tid senare utspelades samma scen. Den här gången fördes han med polisbil ut ur samhället för att släppas av i en dikeskant mellan Billingen och Axvalla.

När Gustav V passerade en västgötastad försökte Kindbom komma till kungens uppvaktning. Men polisen som kände Kindbom sedan tidigare motade bryskt bort honom, men det upptäckte kungen.

”Låt honom vara det är ju min vän Kindbom” blev uppmaningen från kungen.

KIndbom hade alltid bra kontakt med kungahuset

När Gustaf V firade sin 90-årsdag befann sig Kindbom på borggården. Han blandade sig med en skara journalister och kunde på så sätt ta sig fram till kungen och till mikrofonen för att framföra en Guds välsignelse. Kindbom träffade också Gustaf VI för en pratstund på lantbruksutställningen i Jönköping 1959.

Henry Kindbom hade aldrig någon baktanke med sin förkunnelse. Han var Guds vandringsman som inte skiljde på folk. Sönerna och döttrarna har gått i samma fotspår som pappa Henry när det gällde tron. Och vad jag förstår har även barnbarnen gjort det samma.

Auktion vid Statt med Kindbomsfamiljen som ansvariga. Bilden är från 1980 och utropare är Anders Kindbom

En del av bilderna till bloggen är hämtade ur boken om Henry Kindbom.

Själv är jag mitt uppe i en flytt. Det ska bli spännande att se om dator , TV och annat kommer att fungera i nästa vecka ? Annars får jag väl be om hjälp för att inte bli störd i mitt skrivande. Det är många sladdar som ska sitta rätt för det ska fungera. Och så är det EM-final i fotboll på söndagkväll….

PS! Kommentera gärna.

Nu är sommarutställningen till minne av Folke Dahlberg igång i Askersunds Hamnmagasin. Onsdagens vernissage lockade mycket folk. Det är sällan det brukar vara så mycket folk vid en invigning.

Arrangörerna Norra Vätterbygdens Konst och Kulturförening, i samarbete med Folke Dahlberg Sällskapet, har gjort ett imponerande jobb med att få tag på alla tavlor som fanns i Konsthallen. Ingen nämnd och ingen glömd.

Landshövding Ros-Marie Frebran invigde utställningen. Kommunalrådet Per Eriksson talade också , liksom ordföranden i Sällskapet Jonas Modig, Calill Ohlson Konst-och Kulturföreningen, samt ”motorn” för utställningen Leif Spetz.

Landshövding Frebran invigde utställningen. Kenth Lundström hjälpte Tvärsnytt med mikrofonen.

Jonas Modig och Christina Muntzing, hade en del att prata om när det gällde Dahlberg. Tror det var så…

Det är inte så vanligt med oljemålningar av Dahlberg. På utställningen finns några med Askersundsmotiv

För den musikaliska underhållningen svarade Pär Björck. Utställningen kommer att vara öppen till den 12 augusti.

PS! Kommentera gärna.

Erik visar upp vad de kunde hitta i däcken .

Askersunds Vulkaniserings-och Cykelverkstad vid Stöökagatan var förr något av en institution för askersundare med bilar, cyklar mopeder och bilar. Företaget och den lilla gulbruna verkstaden är borta för länge sedan. En byggnad som flöt bra in i småstadsidyllen. Byggnaderna utmed gatan i det området revs och ersattes med hyreshus. Gamla trevliga Centralcaféet ingick också i rivningen, för att bland annat ge plats åt Posten.

Eric ”Vulkarn” Larsson, blev den som gjorde verkstaden känd. Alla kände honom. Vid icke fyllda 17 år, i slutet på 1920-talet, kom han till Askersund för att ta över verkstaden efter sin avlidne bror. Först drev han drev han verkstaden i mycket liten skala, med bara en anställd. Men tiderna förändrades och det blev allt mer att göra. Eric var en riktigt affärsman.

År 1931 kände han sig allt för trångbodd och flyttade då sin verkstad till lokalerna vid Stöökagatan. Då var titeln fabrikör Larsson. Företaget hade då fyra anställda och vid 25-årsjubileet 1953 funderade han på att anställa ytterligare någon.

Lokalen vid Stöökagatan var modern och ändamålsenligt. För sin tid. Fabrikör Larsson var en av Monarks bästa återförsäljare i början av 50-talet enligt tidningsnotiser.

Från verkstaden vid Stöökagatan. Fr.v: Rune Karlson, Knut Saxin,Gösta Larsson,Folke Tolvsson, och ”Pricken” Larsson

Bild: Kjell Johansson

Vulkarns och Centralcafeet vid Stöökagatan

När lokalerna revs upphörde verksamhet. Eric fick ägna sig åt andra saker fram till sin död . Jag kan inte säga att vi var närmare bekanta, men vi pratade med varandra ibland. Och ibland köpte jag något däck till cykeln av honom. Jag var mera bekant brodern Gösta. Båda var fantastiska diktläsare.

Faktum är också att jag köpte en Certinaklocka av honom en gång. Han hade fått en finare guldklocka i present förklarade han för mej och det räckte med en klocka åt honom. Eric undrade jag ville köpa hans gamla klocka och så blev det också. Jag har den kvar ännu och drar upp den varje dag. Är det någon släkting till Eric som av nostalgiska skäl är intresserad vill föra tillbaka klockan till släkten finns den hos mej. Det är bara att höra av sig.

Och visst kan jag tycka att det är lite tråkigt att både Vulkaniseringsverkstaden och Centralcaféet revs, men det var väl tidens gång. På ”Centis” var det samling på morgonen innan alla gick till sina jobb. Ett sådant ställe saknas i Askersund. Skulle ha gått dit även som pensionär. Helt klart. Kommer snart att bo ganska när det gamla morgonfikastället med alla dess minnen. Jag får klara mej med det.

Som vanligt har Leif Linus hjälpt till med bilder

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt

Johan och Nisse Johansson fyller snart 80 år. Närmare bestämt den 5 juli. De är två verkliga kändisar i Askersund. Hur jag kunde känna skillnad på de båda? Träffade Nisse först och han ropade på brorsan Johan som gick några hundra meter längre bort. Svårare än så var det inte. Bilden är tagen för någon vecka sedan.

De här bilderna knäppte jag för ett antal år sedan. Tvillingarna är sig lika.

Nästan varje dag möter jag tvillingarna Nisse och Johan Johansson på stan. Och så har det varit i många år. Men jag är trots det fortfarande mycket osäker på vem som är vem. Men jag är förlåten. Inte ens deras mamma kunde hålla reda på vem som var Nisse eller Johan. Men hon bättrade sig med åren har tvillingarna avslöjat för mej.

Men för askersundarna i allmänhet är det fortfarande näst intill omöjligt att skilja de båda åt. Och då har tvillingarna ändå hunnit bli snart 80 år. De fyller den 5 juli. Hur de ska fira det är ännu lite oklart. Men lite firande blir det.

Nisse och Johan har skapt sina egna liv, men är ändå mycket beroende av varandra. Sedan de blev pensionärer har de träffats varje morgon på stan. Rutinen att de träffades varje morgonen för att spela lite ihop. De går sedan vidare till Edlunds järnaffär för en kopp kaffe. Ibland tittar de in hos keramikern Karlherbert nere i till hamnen

Nisse och Johan växte upp på stället Rosenlund strax väster om Askersund. Förutom mor och far bestod familjen av tio grabbar.

”När vi föddes vägde vi tre kilo tillsammans. Men det gick bra ändå. Trots att vi har bröder i Askersund blir det ändå vi båda som håller ihop. Övriga syskon träffar vi inte så ofta”, berättade tvillingarna en gång för mej.

Nisse arbetade vid Hammars glasbruk fram till 1992, då bruket stängdes.

”Jag började jobba skift men fick sluta med det. Magen stoppade inte. Istället fick jag börja köra truck på dagtid. Det passade mej bra”, omtalar Nisse.

”Jag var byggnadsarbetare , men fick förtidspension. Rygg och axlar var slut”, upplyser Johan.

Folk har ständigt förväxlat Nisse och Johan. De har blivit så vana med förväxlingarna att de inte tänker på det längre.

”Lärarna kunde aldrig hålla reda på vem som var vem av oss, men det var bara roligt”, säger de båda.

Tvillingarna har bara utnyttjat sin likhet vid ett tillfälle, men det är preskriberat för länge sedan.

”Vi blev stoppade av polisen när vi var unga. Bara en av oss hade körkort och det var inte han som körde. När vi såg polisen fick den som körde snabbt körkortet. Något som polisen aldrig upptäckte”, skrattar Johan och Nisse.

Det är inte nog med att de träffas varje morgon på stan.

”Vi ringer också till varandra på kvällen”, säger de.

Vad pratar ni om då när ni redan har träffats på dagen? Finns det så mycket kvar att tala om?

”Kvällssamtalet är viktigt för oss. Spelet måste kollas och så blir det en del annat snack”, förklarar Nisse och Johan.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.