Oves Blogg

Minns ni bilköerna vid gamla svängbron i Hammar? Säkert har de flesta förträngt de besvärliga bilköerna vid bron i sommarvärmen efter baden i Harge. Men så här såg det ut. Bilden är från 1990.

Christer Gunnarsson var brovakt i Hammar i många år. På hösten 1994 gjorde han sit sista pass vid bron. Då var den nya högbron klar.

Bron över Stora Hammarssundet blev precis så bra som de flesta tänkt sig. Klart att det fanns en del som oroade sig över att Hammar skulle bli ett heldött samhälle när den gamla genomfarten i samhället försvann och den gamla bron plockades bort. Hela samhället skulle utarmas. Ingen ute på riksväg 50 skulle svänga in till glasbrukssamhället längre.

Visst blev det problem för affären, men i övrigt är inte skillnaden så stor mot förr. Med undantag för den störande trafiken rakt genom samhället är borta. Under sommarhalvåret när alla från norr skulle ut till Harge och bada kunde det vara kaos vid bron och genom samhället. Och bron öppnades en gång i halvtimmen. Köerna blev kilometerlånga med bilar som vräkte ut avgaser över bygden. Kom att tänka på det för några dagar sedan när jag passerade Stora Hammarsbron och lyckan att få slippa köandet i värmen.

Som journalist var jag med på många samrådsmöten i Hammar innan bron började byggdes i början på 90-talet. 1994 skedde invigningen.

De flesta på samrådsmötena var dock ganska nöjda med förändringen. En del lantbrukar som fick sina marker delade på grund av den nya bron och den nya vägdragningen var förstås inte helt nöjda. Men det kompenserades av att villaägarna mitt emot kyrkan blev desto gladare att slippa trafiken in på knutarna. Innan bron byggdes var det också en del diskussioner om vilken segelfri höjd som skulle gälla för bron. Båtkubbarna hade en del synpunkter. Nu blev höjden 22 meter som var önskemålen. Bron är 550 meter lång. Rastplatsen är en av de vackraste i Sverige hävdar turistfolket. Och det är väl bara att hålla med.

I planeringen fanns det möjlighet för kommunen att få med en serveringsbyggnad på höjden vid rastplatsen. Vägverket skulle då se till att det blev en bra infart samtidigt som nya högbron skulle byggas. Kommunen skulle få lägga en liten slant, men var inte beredda till det. Det rörde sig inte om särskilt mycket pengar, utan det var mera kortsiktigt tänkande som styrde. Tänk vilket fantastiskt läge för en restaurang det skulle ha blivit på höjden med utsikt över bron och delar av norra Vättern! Det var ett stort misstag att inte satsa på ett sådant näringsställe. Skulle gärna ha tagit en pilsner och en bit mat i den restaurangen.

Den gamla svängbron över sundet krånglade allt emellanåt. Men den svåraste olyckan inträffade faktiskt innan det fanns broar över sundet. Då färjades folk och fä över sundet vid gamla Hammarsbron. År 1828 inträffade en stor katastrof. Det var vårmarknad i Askersund och många människor var på väg hem. Vädret var dåligt med blåst och höga vågor. Färjan var också överfull med människor och kreatur. Plötsligt brast en rostig stållina och samtidigt föll en oxe överbord. Flera passagerare sprang fram för att hjälpa till och då kantrade färjan. Människor och djur störtade i vattnet med katastrofala följder. Sammanlagt omkom 25 personer.

Själv var jag med om en händelse 1990 då som journalist. Under några timmar på en lördag i samband med Vätternrundan på cykel blev det ett elektriskt fel i ställverket som styrde svängbron. Orsaken till problemet med bron var från början en ambulansutryckning. Brovakten Gunnarsson hade börjat öppna bron för att släppa igenom båttrafiken när han upptäckte en ambulans med blåljus och sirener i backen mot bron på väg söder ut mot Hammar. Han slog då back på bron omgående för att få över ambulansen. Det var i det läget tekniken slutade fungera.

Gunnarsson fick veva upp bron manuellt. Under tiden bildades långa körer både av cyklister och bilar. Ambulansen hade ryckt ut för ett allvarligt sjukdomsfall. Nu fick larmcentralen kalla på en ambulans som fanns på rätt sida av bron för att hämta patienten i Hammar. Och inte nog med det. Ångfartyget Motala Express var på väg ut i norra Vätterns skärgård på en jazztur. Samtidigt med cyklerundan pågick som vanligt Tradjazzfestivalen i Askersund. Men fartygets skeppare, Bergman, upptäckte på håll brovaktens problem och hann slå back på ångfartyget i sista stund. Brovakten hade turligt nog en vit tröja på sig som han kunde vinka med åt skeppare Bergman. Men det var aldrig någon fara för att fartyget skulle ramma bron.

Svängbron som plockades bort var från 1937 var sliten och dålig. På den norra sidan om bron fanns en campingplats, där camparnas största nöje vid sidan om grillningen, just var att titta på broöppningen och trafikanterna som passerade förbi. När bron försvann gick också campingen i graven. Det var inte kul längre bara att sitta och titta på en tom väg och en öde broplats. Och att bara grilla kan vem som helst få nog av. I dag finns det en minnesplats på Hammarssidan över färjekatastrofen 1828, som aktiva personer i Hammar ordnat till.

Och med facit i hand blev det betydligt bättre med en fast broförbindelse över Stora Hammarssundet. Det tycker i alla fall jag.

PS! Kommentera gärna

Multen i Rönneshytta är Sonja Öhrman-Erikssons badsjö. Här tillsammans med glaskonstnär Annete Alsiö

Sonja har gjort många vackra keramiksaker genom åren. Skålen är bara ett exempel

Sonja är också en mycket skicklig träsnidare. Hon har bland annat gjort världsstjärnan i löpning Gunder Hägg, som träfigur.

Det har alltid varit trevligt att besöka Sonja i Lerbäck. Den här bilden tog Håkan Risberg på NA lite påpassligt.

När kvällsdiset lägger sig över sjön Multen i Rönneshytta händer det något med människorna som bor där. Många vet inte om det själva. Konstnär Sonja Öhrman-Eriksson, är helt övertygad om att den lilla trollska sjön påverkar människors själ och liv.

Sonja växte upp på 20-talet vid Norra Simonslund hos sin mormor Elin Holm. Det finns bara rester kvar av Sonjas barndomshem. Men när hon har möjlighet åker hon fram till Multen. Förr vandrade hon också i skogen runt sjön. Sonja bor sedan lång tid tillbaka i Lerbäck.

”Mormor betydde allt för mej. Mamma ville inte veta av mej så mormor Elin fick ta hela ansvaret för mej” berättade vännen Sonja, för mej en gång.

Sonja har sedan 1940-talet skapat mycket vackra keramiksaker, skulpturer, textilier, träfigurer, målningar, sagoböcker med teckningar, och mycket annat. Sonja är en av de mest mångsidiga konstnärer som finns i Sydnärke. Och då ska man ha klart för sig att hon alltid fått hålla till med sitt konstnärskap i källaren i sin bostad.

”När jag började var det fult med konst. Bor man på en liten plats som jag alltid gjort , så betraktas man som lite underlig. Minns att jag fick gömma mina träskulpturer i kökssoffan. Min man skämdes för att jag höll på med konst”, har Sonja , berättat för mej vid något av mina många besök hos henne.

Både under åren som jag jobbade vid tidningen, men sedan jag slutat har Sonja och jag haft kontakt. Det har alltid varit trevliga möten och samtal. Hon gillar mej och jag henne.

”Att arbeta med konst betyder gör att jag får utlopp för allt man upplever så starkt av färger, stämningar och nyanser. Redan som fyraåring gjorde jag min första träskulpturer, som sedan blev mina leksaker”

Sonjas konstnärskap är lite märkligt och udda. Från att ha fåt gömma konst i kökssoffan, hamnade hon i slutet på 40-talet på konstfack i Stockholm. Hon fick helt enkelt en friplats.

”En konstprofessor vid konstfacket ringde och frågade om jag ville komma. Det var mitt livs lyckligaste ögonblick. Helt plötsligt fick jag ägna mej ostört år konsten på heltid”, omtalade Sonja för mej en tår i ögonvrån.

När jag hälsat på Sonja i Lerbäck har ofta tagit fram sitt munspel eller sin cittra för att bjuda mej på några läsarsånger. Hemma i villan har Sonja massor av konst som hon skapat. Hon börjar bli lite till åren och är lite orolig för vad som kommer att hända med hennes konst en gång i tiden. Hon har alltid haft lite svårt för att omsätta sin konst i pengar. Sonja är också en mycket känslig person som både har lätt till skratt och tårar. Hon har helt enkelt svårt för att skiljas från sina skapelser.

Vi pratades vid för en tid sedan. Hon var lite orolig för sin konst. Jag tog kontakt med kultur-och fritidsnämndens ordförande Lennart Andersson, som tillsammans med personal på kontoret besökte Sonja för att diskutera. Det blev hon mycket glad över. Att kommunen och politikerna var intresserade. Fortsättning på de samtalen lär säkert fortsätta.

PS! Kommentera gärna