Oves Blogg

Båtbyggare Isdor Lundfeldt i Hammar 1947. Det var fullt upp på varvet i Sänna då.

Motala Musei-och Hembygdsförening ger ut en intressant skrift varje år. För ett antal år sedan beskrev Ola Edvinsson nog Vättersniporna ursprung.

Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten.

I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.

Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadrameter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.

Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De störe sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.

På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern.

Båt-Harry Karlsson i Olshammar längst till höger ute på Vättern med farkost.

Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.

”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare. För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.

Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.

”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.

Gunnar Öhlin var en mycket skicklig båtbyggare i Hammar. Här bygger han sin egen Vättersnipa vid ett besök som jag gjorde hos vännen Gunnar. Vi kände varandra väl genom idrotten.

När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet, byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med andras båtar.

Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan, så länge sedan. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut, ihop med ytterligare ett antal livbåt. Jag lämnad ett anbud och tänkte inte mer på det. Några veckor senare ringde en person från kommunen och sa att jag blivit ägare till en båt för 300 kronor. Det stod till med BÅT på sidan för säkerhets skull. Förmodligen hade kommunen sålt tio båtar före min, så därför blev hon –som det heter på båtspråk- billig . Det fanns helt enkelt bara mitt bud kvar.

Anledningen till mitt anbud var att jag året innan skaffat mej en båtplats efter lite tjat från båtuthyrare på kommunen. Antalet outhyra platser var många. Men någon båt hade jag aldrig funderat på innan annonsen kom i tidningen om livbåtar. Det var bara ett infall. Så här med facit i hand var det ganska jobbigt att ha en båtplats utan båt. Intresset för att hyra båtplatser ökade kraftigt och en tom plats var en nagel i ögat på många. Men nu hade jag i alla fall en båt. Men lyckan varade inte länge. Den blev snabbt stulen och det var något jag inte upptäckte förrän en polis slog larm. Han var intresserad av att köpa min farkost och berättade att han skulle kolla över båten. Någon timme senare ringde han upprört och förklarade att jag lurat honom. Jag hade ingen båt på min plats. Det var så det gick till när Länkarna fick ta över min båtplats. Jag betalde och Länkarna stod för båt. Som tack fick jag ett Länkmärke att sätta på kavajslaget. Märket betydde att man hade varit nykter en viss tid. Jag fick det utan några motkrav.

Det var nu inte bara båtstölden som drabbade mej. En person tog fel och byggde en ny fin brygga på min plats. Han ringde och bad om ursäkt, samtidigt som han undrade om vi kunde byta båtplats för att slippa ta bort bryggan. På hans riktiga plats fans en gammal brygga som han fick plocka bort innan jag gick med på bytet. I dag har jag ingen båtplats och det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett träd strax intill huset…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Ivar Andrésen och hans hustru Greta ligger begravda strax intill landskyrkan i Askersund

Världsbassångare Ivar Andrésen älskade Askersund. Enligt många kritiker var han bäst i världen inom operabasfacket. Ofta fick han höra att han hade en ”hel orgel i halsen”. Den största anledningen till att han tyckte om Askersund var enligt honom själv att han gifte sig med den snyggaste flickan i stan, Greta Westlin. Och med en sådan inställning blir säkert allt i omgivningen vackert, även en mörk och regnig decemberdag i Askersund.

Ivar Andrésen och hans fru Greta ligger begravda strax intill landskyrkan i Askersund. Sångaren avled 1940, bara 44 år gammal. Hjärtat orkade då inte med längre. Världssångaren Andrésen var en storväxt man som älskade god mat. Ibland är det ingen bra kombination.

Ivar föddes i Oslo, dåvarande Kristiania. Han räknade sig som svensk hela tiden och det var också på Stockholmsoperan han började sin karriär.

Efter Stockholmstiden fortsatte han sin sångarbana i Tyskland, där han bodde i Berlin periodvis. Han var mycket känd i Europa, Argentina och USA. Han var faktiskt mindre känd i sitt hemland Sverige. Fortfarande finns det inspelningar med Andrésen att köpa på olika skivbolag.

När han var hemma i Askersund gav han ibland konserter både i landskyrkan och hantverkslokalen (nuvarande Folkets hus). Hustru Greta var hans sångliga domare. Såg hon gillande på honom flög han henne om halsen och grät. Gretas syster Lisa drev under många år tidnings-och tobakshandel i Askersund tillsammans med maken Tore. Hon pratade ganska ofta med mej om svågern Ivar och om hur duktig han var att sjunga. Lisa var med all rätta verkligen stolt över sin svåger.

Bertil Boo cyklade in från Boda för at ta sånglektioner av Andrésen

Ivar gav också sånglektioner när det passade. Bertil Boo var en sångare som tog lektioner hos världssångaren. Bertil var mycket glad över att den fina utbildningen var billig. Med normala priser hade det inte blivit någon utbildning för Bertil. Det gjorde att han så småningom gav honom möjlighet att göra det han helst ville, att sjunga. Bertil cyklade till lektionerna på kvällarna efter avslutat jobb på gården. Han tyckte det var mödan värt. Bertil fick dock avbryta lektionerna 1940 när han blev inkallad. Samma år dog Andrésen. Flera år senare när Bertil sjöng på Berns kom Ivars fru Greta fram och tackade för sången och sa: ”Tänk om Ivar fåt vara med nu”. Det var ord som gjord den sjungande bonden lycklig.

1956 hölls en stor minnesgudstjänst i Askersunds landskyrka med anledning av 60-årsdagen av Ivar Andrésens födelse. Överlärare Dahlins dotter Lil svarade för vacker solosång ackompanjerad av David Bellander. Lil hade då också hunnit med att göra sig ett namn inom operavärlden. Kyrkoherde Ånséhn höll minnestalet. På den tiden fanns det gott om plats i tidningarna. Hela minnestalet återgavs i tidningen. Borgmästare Bretzner lade också ned en minneskrans på Andrésens grav. Efter minnesgudstjänsten bjöd hustru Greta Andrésen till kyrkkafe på Sundsgården.

Överlärare Dahlins dotter, Lil, medverkade vid minesgudstjänsten över Andresén.

Så kunde det gå till Askersund på 50-talet när man hedrade sina berömda män och kvinnor. I dag skulle det nog vara otänkbart att fira på samma sätt. Det kan nämnas att även Bertil Boo ligger begravd på landskyrkogården. Vi får se vad som händer år 2014 då Bertil skulle ha fyllt 100.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Väderkvarnsbacken som nu blivit ett naturreservat.

Väderkvarnsbacken är ett populärt utflyktsmål för askersundarna även vintertid.

Väderkvarnsbacken är ett av Askersunds senaste naturreservat. Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan Carolina på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att skapa ett naturreservat. Vi var också uppe och fotograferade i backen. Säkert är hon glad i dag, även om hon han flytta från kommunen innan arbetet med naturreservatet började.

Karolina Johansson på Väderkvarnsbacken

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här…

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet på skidor och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson , fick ovett av en ledare, Pettersson i Rude, för att han bromsade i utförsbacken in mot stan istället för att stå på. Kalle hade inte åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak istället”, ekade det utöver backen när dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

Kalle ”Bock” Pettersson åkte många Tivedslopp. Men han var lite rädd för Väderkvarnsbacken.

På 50-talet gjordes annars en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvansbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Elis Malmborg och Seth Magnusson var männen bakom motorcrossbanan i Väderkvarnsbacken.

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den första tävlingen. Förutom Örebro deltog, Ställdalen, Kumla, Karlskoga, Karlstad och Nora. Stig Åhs från Karlstad vann 500 cc klassen på sin Triumph och klubbkompisen Börje Hofström, vann 175 cc klassen på sin Monark.

Så här såg det ut när Börje Hofström från Karlstad tog sig fram i Väderkvarnsbacken på 50-talet.

Öhrmans dynamitkällare i Väderkvarnsbacken finns kvar, men nu utan dynamit.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det kunnat bli en riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt.

”Stålfarfar” blev stor idol när han ställde up i Sverigeloppet på cykel. Han cyklade både natt och dag för att komma först till Ystad. Starten gick i Haparanda.

Askersundarna gick man ur huse för att titta på cyklisterna i Sverigeloppet. Bilderna är från Sundsbrogatan.

Nu när julen börjar närma sig och tomtar med långt skägg börjar visa upp sig allt mera, kommer jag att tänka på Gustaf Håkansson från Gantofta utanför Helsingborg. Lite långsökt kanske, men Gustaf gick under namnet ”Stålfarfar” och hade ett jättelångt vitt skägg. Precis som den värsta tomte.

År 1951, vid 66 års ålder, väckte han stor uppmärksamhet genom att utom tävlan trampa det så kallade Sverigeloppet på cykel från Haparanda till Ystad. Loppet gick bland annat genom Askersund och massor av folk följde Gustaf genom staden. En del hade också trampat ut och möt honom norr om staden. Ett gäng följde honom också ut ur staden på sina cyklar. Askersunds egen pressfotograf på den tiden, Magnus Bromander, var ute och plåtade. Det är Magnus bilder jag har med på min blogg.

På grund av ”Stålfarfars” höga ålder vägrade tävlingsledningen att delta i Sverigeloppet. Åldersgränsen var satt till 40 år. Loppet kördes i etapper och medan de tävlande sov , cyklade Gustaf upp till tre dygn i sträck. Han sov bara lite då och då. Gustaf trampade på i beskedliga 15 kilometer i timmen. På den egentillverkade nummerlappen hade han skrivit en stor nolla.

Vi sista uppehållet bönade och bad de ”riktiga” cyklisterna om att få åka ifatt ”Stålfarfar”, men ingen kunde ändra på tävlingsbestämmelserna under loppets gång. Gustaf kom därför först i mål, trots att han cyklade utan att delta i tävlingen. Han var 24 timmar före de tävlande i mål. Dagen efter möte kungen Håkansson för att gratulera. Han blev rikskändis och slog bland annat publikrekord på Liseberg i Göteborg och kallades för ”världens äldste grammofonartist”. Precis som många andra kändisar prövade han också på sången. Han blev 102 år gammal och ligger begravd på Kvistofta kyrkogård. På Johanamuseet i Skurup finns en permanentutställning över ”Stålfarfar”.

Hur som helst var i Askersund en gång och det får inte glömmas bort. Om inte anat tycker de som cyklade med honom 1951 att det är viktigt…

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt