Oves Blogg

Pressmeddelande från Askersunds kommun

2019-06-12

Höstkväll 2019 med Janne Andersson

Den 22 oktober arrangeras årets Höstkväll för
företagare och andra intresserade på Sjöängen. Årets föreläsare är
herrfotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson, som bland annat kommer
att tala om hur man bygger ett lag där helheten är större än delarna.

Askersunds kommuns näringslivsråd arrangerar sedan ett
antal år tillbaka Höstkväll, där kommunens representanter bland annat berättar
om nuläget och om kommande satsningar, innan en inspirerande föreläsare tar
vid.

– I Askersunds kommuns näringslivsarbete strävar vi
efter ett samarbetsklimat mellan olika aktörer där vi alla samarbetar och drar
åt samma håll och därmed gör varandra bättre. Därför ville vi ha en föreläsare
som pratar om lagbyggande och det finns få som är bättre lämpade att prata om
det än Janne Andersson, säger Sofia Fredriksson, näringslivsutvecklare i
Askersunds kommun.

Janne Andersson var en av Sveriges mest meriterade
fotbollstränare redan innan han blev förbundskapten 2016. Sedan dess har han
gjort stor succé, först genom att ta Sverige till VM-slutspelet i Ryssland 2018
och väl där leda blågult till en mycket överraskande kvartsfinal, den bästa
svenska VM-insatsen sedan bronset i USA-VM 1994.

– Han kommer bland annat att tala om hur man får alla
att sträva mot samma mål och hur man utnyttjar olikheter. Hans tankar om
gruppdynamik och ledarskap runt planen är lätta att översätta till vår egen
vardag, bland annat när det gäller vilka roller vi har som kommun, företagare,
föreningar och andra aktörer, säger Sofia Fredriksson.

Höstkvällen den 22 oktober äger rum i restaurangen och
Stora salongen på Sjöängen i Askersund.

Tyngdlyftaren Gunnar ”Julle” Högberg är Askersunds
mest meriterade idrottsman genom tiderna med en rad SM-tecken, ett antal
rekord, och nordisk mästare ett antal gånger. Trots det är skräddare Arturs grabb Gunnar, en okände
sportprofilen för de flesta i dagens Askersund. Kanske inte så konstigt. Han
tävlade aldrig för någon Askersundsklubb och det var länge sedan han dominerade
sin viktklass.

Gunnar flyttade till Stockholm som ung och började
tävla för Stockholms AK. Men askersundarna kunde följa hans framgångar genom
olika sportreferat på 40-talet med stolthet. ”Julle” känner jag” upplyste många.
Det hade gått bra för ”buspojken”.

Han blev också uppmärksammad av klassiska
Rekord-Magasinet, där man varje vecka hade en tecknad serie av kända
idrottsmän. Och där kvalade Gunnar in. 1951 tog han sitt 17:e svenska
mästerskap. Han var också mycket nära att komma med till OS i London 1948 och
till Helsingfors 1952. Till OS 1952 blev han kallad till kval men myglades bort.
Förbundet ansåg att Gunnar inte utfört de prov som krävdes. Han deltog också i VM i Wien 1938.

Rekord-Magasinet 1946

Gunnar och hans bror Sigvard återvände ibland till hemstaden
under semestrarna. En del gamla kompisar fanns kvar. Själv träffade jag bröderna
under ett besök hos kompisen Tryckar-Harry Andersson.

PS! Ytterligare text och bilder finns på na.se Oves blogg

Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.

Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.

Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.

Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.

-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.

Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.

-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.

Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.

Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.

-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.

Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…

IFK Askersund tog en ny trepoängare i tisdagskvällens
match mot FC Örebro Nordic. Det blev vinst med 2-1 (1-1). Matchhjälte blev
Johan Hailee som säkert slog in en straff i slutsekunden av förläggningstiden
som var 3 minuter. Filip Kjellman blev
fälld efter framspelning av Erik Danielsson, som hade gjort en lång raid från
sin plats längst bak i försvaret.

IFK-segern var rättvist. Laget gjorde en kämpainsats
och hade ytterligare målkänningar i andra halvlek. Alla förtjänar överbetyg en
sådan här kväll.

Gästerna började bäst med att rulla runt. Det tog
nästan en kvart innan IFK fick tag i bollen på riktigt. Nordic tog också
ledningen efter en hörna. Kvitteringen stod farlige Mohammad Hossaini för. Ett
märkligt mål där han slets sig loss och rullade in bollen vid stolpen. Bollen
hade nästan inte styrfart över linjen.

Efterpausen var det IFK som tryckte på. Alla jobbade
hårt. Mittfältare som Christoffer Andersson, Philip Larsson, Daniel Nilsson,
sprang mil. Erik Danielsson tog hand om det mesta bakåt med god hjälp av
målvakten Morgan Särèn. Erik fick också priset som bäste hemmaspelare. Framåt
var Andreas Borg när att rycka loss några gångar. Och Mohammad Hossaini är
alltid farlig.

Ett festligt inslag var Nordic hejarklack som höll
igång på läktaren hela tiden och höjde stämningen. Så ska det låta på fotboll
och oftare på Solberga IP

Kultur-och fritidsarrangemangen avlöser varandra i
Askersund under sommarhalvåret. Sommarstaden Askersund lever upp. Det är bara
att vraka och välja. Åtminstone en del veckor. I kommunens tätorter ordnades det
också olika tillställningar.

För ett antal år sedan var Tradjazzfestivalen med
Kesser Nilsen och hans Carlsbergs brassband det stora kulturevenemanget. Halva
stan var inblandad. Och vi på tidningen skrev specialutgåvor. Innan den första festivalen
var jazz för många i Askersund som en vit fläck på kartan. Efter några
festivaler var det många som tagit till sig musikstilen. Folk pratade om olika
band och soloframträdanden. Många hade verkligen blivit jazzfrälsta och besökte
andra festivaler i landet. Några blev också riktiga experter som pratade om hur
duktiga en del var musikaliskt. Peoria jazzband drog storpublik till Landskyrkan varje år. Biljetterna gick som smör i
solsken. Kan väl också nämna att det fanns askersundare som inte brydde sig.
Frågade folk till en tidningsspalt om det skulle gå ut på festivalen. ”Jag har
hört tals om det där, var är det någonstans?”
svarade en man som bodde mitt i stan.

Publiktillströmningen till festivalen första året kom
som en stor överraskning för alla. Inte minst för alla restauranger. Maten tog
slut på många ställen. Folk fick gå in i den stora matbutiken och köpa
helkonserver för att stilla hungern. Det har väl aldrig gått så många
fiskbullar på burk just det året. När jag är ändå är inne på färdiglagad mat
brukar jag ibland själv köpa Jennys kåldolmar från Dafgård. Skrev till
företaget att de skulle hälsa och tacka Jenny för sin kokkonst. Men de tog inte
hälsningen riktigt på allvar. Det kanske inte finns någon ”riktig” Jenny bakom
kåldolmarna? Vad jag minns fick jag ändå en gratiskartong med dolmar för min vänlighet.

Tradjazzfestivalen lades ner för några år sedan. Det
var svårt att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Intresset för tradjazz hade
också svalnat. Publiken hade blivit äldre och ungdom svek. Vem vet, kanske tradjazzen
får ett uppsving i Askersund igen om några år…

Slutligen en synpunkt som inte alls hör ihop med
tradjazz men som ständigt är aktuell i olika debatter, nämligen
sjukvården. Jag har bara varit inlagd på
USÖ en gång. Ramlade ner från ett tak och slog i huvudet. Läkarna borrade hål
och tappade ut blod sedan var allt som vanligt igen. Minnet av det är bara ett
litet hål. Vården var fantastisk. Skulle gärna ha lyft på kepsen för den
omsorgsfulla behandlingen, men jag fick order om att vara försiktig med huvudet
efter operationen. Därför fick kepsen sitta kvar. Men nu är det inga problem,
så jag tar igen artigheten nu.