Oves Blogg

Hus för tillverkning av brännvin är inte bara av ondo.
Det kan om inte annat medlemmarna i Lutherska Missionsföreningen intyga. Då
handlar det naturligtvis inte om drycken utan själva huset. Föreningen saknade
möteslokal i Askersund, men ute vid Lind stod ett brännvinsbränneri tomt. Föreningen
köpte huset för en billig penning. Året var 1867. Samma år hade föreningen köpt
in en del av tomten nr 79-80 i Askersund (Stora Bergsgatan 33).

Huset används i dag som lager av Edlunds.

Missionsvänner som ägde hästar fraktade in virket från
det nedrivna bränneriet. Rådman Beckman bidrog med timmer. Grunden till missionshuset
grävdes av missionsvännerna. Utan ersättning naturligtvis. I april 1867 började
man gräva grunden och i augusti samma år var missionshuset färdigt för att tas
i bruk. Brännvinsbränneriet hade blivit Herrens tempel.

Vid invigningshögtiden förklarade brukspatron
Hedengren från Risberga att det var viktigt med ett eget hus, eftersom man hade
blivit nekade att ha möten i samlingslokaler,
skolor och kyrkor. Brukspatronen betonade också att ingen fick predika något
falskt evangelium.

Kostnaden för missionshuset uppgick till 5 000
kronor. När bygget startade fanns 900 kronor i den magra kassan. Samma summa fanns
kvar när bygget var slutfört. 1886 uppfördes andra delen av fastigheten, nämligen
den lilla salen och bostaden på andra planet. Under åren som gick gjorde sedan
ett antal reparationer och ombyggnader. I början av 1960-talet diskuterades
planerna för en ny kyrka ute vid Gårdsjögatan. Så blev det också . 1968 skedde
invigningen av den nya kyrkan.
Gårdsjögatan

För att nu återgå till Missionshuset vid Stora
Bergsgatan, har det hänt mycket där.
Huset finns kvar, men invändigt finns inget som vittnar om att det varit
ett bönhus. När EFS-församlingen lämnade backen upp mot gamla Realskolan på
Norra Bergen, köpte järnhandlare Edlund byggnaden. Han gjorde om huset
invändigt till ett byggvarulager. Det gamla missionshuset har fylldes med bräder
och skivor av alla slag. Ett ovärderligt lager för järnhandeln. Själv bosatte sig Edlund på
övervåningen i missionshuset. När Edlunds avled
köpte en privatperson med koppling till järnhandeln över. Och så är det i dag och lagerutrymmena
finns kvar.

Tänk vad det kan bli av ett gammalt brännvinsbränneri.
Något att tänka på för alla som köper virke vid Edlunds. Det finns både
brännvins-och missionshistoria i väggarna…

PS! Det finns ytterligare bilder på na.se-Nyheter-Askersund-Oves blogg

”Lång dags färd mot natt ” är namnet på en känd pjäs
som nobelpristagaren Eugene O`Nell, skrev en gång till sin hustru. Lång nervös väntan är också många politikers
verklighet i dag, för att nu också blanda in lite kultur i valrörelsens
slutspurt . Det brukar inte dröja till natten innan valresultaten är klara. Den
första prognosen brukar Aktuellt ha redan klockan 21. Men det är i alla fall en
lång dags färd innan resultatet presenteras. Många kommunalråd i landet funder
förstås lite nervöst över om de får ha kvar sina jobb efter nyår.

Som journalist har jag varit på många valvakor. Både
glädjefyllda och sorgliga. Som gammal
fotbollsspelare kan jag jämföra reaktionerna från omklädningsrummen. Förlorarna
på många valvakor sa ofta att ”de inte hade nått ut med budskapet”. Det var
anledningen till förlusten. Som fotbollspelare var det ofta domarens fel. Och
det gick inte att nå ut med budskapet till honom. Då kunde han ta till röda
kortet. När det gäller valet är det
väljarna som hanterar de röda och gula korten.

På höstmarknaden i Askersund för någon vecka sedan
försökte de politiska partierna verkligen att få ut sina budskap. Förr var marknadsdagarna mycket viktigare än
i dag. Kanske en ledig dag från jobbet. Folk
köpte med bruna karameller, korgar, rakblad och kanske lite starka drycker från
”bolaget” när de ändå var inne i stan. Nu fick folk också politiska budskap med
sig hem. Något som aldrig förekom förr.

Hade en arbetskamrat på en industri som alltid
prickade in två semesterdagar vår och höst i samband med folkfesten i
Askersund. Det var otänkbart för honom att missa sådana dagar. Några av de viktigaste dagarna i hans liv. Men det var inte för att få politisk
information.

Spåkvinna på marknaden i Askersund 1973. Hon kunde berätta om min framtid genom att bara titta i handen. Sedan om det stämde är en annan sak.

Utbudet av varor på marknaderna har förändrats
kraftigt. Då gällde det 110 knallar på torget utan politiska inslag. Punkt
slut. Förr fanns det också ett
artisttält vid Torparken. Där uppträdde allt från jättestarka män, trollkarlar
och lättklädda damer. Spåkvinnan var också ett givet inslag på marknadsdagarna.
Minns att hon vill spå mej och jag tackade ja. Förklarade för henne att jag
hade bråttom och skulle iväg till jobbet. Hon tittade då i min hand och
förklarade att jag var en mycket arbetsam människa. Inte så svårt att räkna ut
efter min information. Men det kostade bara en tia och det var trevligt att få
det hela bekräftat. Hade jag haft mera pengar och bättre om tid kunde jag fått
ytterligare intressanta uppgifter av spåkvinnan. Om det varit i dag kanske hon
i min hand också kunnat svara på den politiska utgången i valet. Men då hade
man nog fått lagt till några kronor
extra.

IFK Askersund föll hemma mot Vretstorp med 2-0 på
lördagseftermiddagen. Det var en jämn match, men ofta vinner lag längre
upp i tabellen som Vretstorp i den här matchen. De hade mera tyngd över anfallen och självförtroende.

Vretstorps båda mål gjordes av Markus Moore. Det första
kom efter en rörig situation efter hörna. IFK tryckte på andra och det resulterade
också i en straff. Målvakten räddade till hörna. I slutet av matchen gjorde
Markus 2-0 på ett fint distansskott.

Philip Larsson fick pris som bäste hemmaspelare. Backen Matthis Kock gjorde en bra match och växer
med uppgiften för varje match som går. Erik Danielsson kämpade som vanligt med
stor energi.

Om nu Vretstorp vann matchen på plan, så gjorde man
inte det på bänken. Det var tjat på domaren hela tiden. En av ledarna visades
också bort från spelarbänken. Tycker man skulle ha lärt sig att gnäll på domaren aldrig lönar sig.

Så såg det ut förr

Tvättinrättningarna hade
fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds
nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var
hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan
vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste
erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har
ändrats på den punkten. Tvättstugan där jag bor mitt i stan fungerar bra,
åtminstone varje måndag. Jag vet.

I dag är tvätterierna borta,
med undantag för kommunens tvätterier. Men de är ju inte till för allmänheten vad jag
vet. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare
för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin. Vem ville lämna in
smutsiga kläder när man kunde sköta det själv hemma.

Ingrid Larsson i tvättbutiken

Vid Solhaug, strax väster
om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. En verksamhet
som startade 1948. En ny kemisk
tvättindustri startar stod i tidningen. Han kombinerade det med en minkfarm och
ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening
pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen
har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset
på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med
bygget.

Tvätteriet i Solhaug införde
moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som
företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet
hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin
tvätt. Det kallar jag för service.

Vid Sundsängen fanns
Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta
sjövatten”. Den som tittade i vattnet
vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där
flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog
säga att reklamen var lätt överdriven.
Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet.
Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

En av det mest populära och
billigaste tvättar var, Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten
av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget
och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från
olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön
på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för
det själv.

Fram till 1972 var inte personalen
vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i
Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt
omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva
på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut
skrevs avtalet på, men enligt styrelsen var det början till slutet för
tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Gunnar och Bertil Carlsson på BE-GE:s

Kommunen köpte tvättstugan,
som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde
klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin
verksamhet och huset jämnades med
marken.

Själv lämnade jag ofta in oljiga
arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En
dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare
var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också
utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen
gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit
på tvätt. Och det tyckte de ansvariga
vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från
Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt.
Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson,
som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner
när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden.
Alla kände honom och han kunde prata för
sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han
skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid
hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att
det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte
vid bryggorna och tvättade längre. Det
blev affär.

Faktauppgifterna om tvätten i
Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan
Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan. Och från tidningsartiklar

Huvudrollsinnehavarna i filmen ”Lantisar ” är från vänster Christoffer L Jonsson, Ellen Helinder och Peter Sjöqvist.

Inspelningen av dramakomedin Lantisar är igång. Efter en intensiv vår och sommar med manusskrivande och rollbesättning – 1500 skådespelare sökte till de tre huvudrollerna – har nu påbörjats.

Filmen är en dramakomedi i skärningspunkten mellan storstad och landsbygd och produceras av Närkesbergsfilm i samarbete med Norra Vätterns Bild och Formkonstnärer:

Madde kallas på ett mystiskt sätt hem från sitt flashiga liv i Stockholm till fadern på landsbygden. De har inte haft kontakt på tio år efter moderns dramatiska död. Maddes upplevelser under ett intensivt veckoslut hos fadern ger henne en ny bild av en landsbygd hon lämnat för länge sedan…

Med humor men också med svärta skildras mänskliga relationer i en modern landsbygdsmiljö.

Manusförfattare och regissörer är Malin Dahl och Johnny Wernersson. De ledande rollerna spelas av Ellen Helinder, Peter Sjöquist och Christoffer L Jonsson, alla kända från TV-produktioner och film.

Till stor del spelas filmen in i Askersunds kommun. Alla är Ni är välkomna att besöka inspelningen fram till den 7 september.