Röken från kolmilor och lukten av kolbullar sprider
sig i skogarna vid den här tiden. Många entusiaster sysslar med kolning. På
många ställen har det blivit en trevlig tradition, som lockar många besökare.
Kolmilorna var viktiga förr. Det tillhörde skogsbruket och gav inkomster. I dag
handlar det mera om att få fram kol till grillning.
Kolmilor måste passas hela tiden. Risken är annars
stor att allt brinner upp. Vid varje mila finns också en liten kolarkoja, med
plats för två personer. Eftersom milorna måste vaktas dygnet runt så det går åt lite folk som sköter det hela. Inte så konstigt
att en av våra stora diktare, Dan Andersson, fick ihop en dikt-och
novellsamling med namnet ”Kolvaktarns visor” när han vaktade. Den kom ut 1915. En av våra mest älskade visor
”Jag väntar vid min mila” fanns med i samlingen.
”Jag väntar vid min stockeld, medan timmarna skrida
Medan stjärnorna vandrar och nätterna går
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
Den vackraste, den käraste, med ögon blå”, skrev Dan
Andersson.
Vackrare än så kan det inte bli
Karl-Oskar Karlsson, en av kolarna vid Lilla Kampetorp
Lasse Lejon i kolarkojan
Matglada besökare
Kolbullar är en populär kost vid milorna. Och det är gott.
Det är kokkaffe som gäller vid en kolmila
Själv har jag besökt Norra Aspamarkens mila vid
Lilla Kampetorp, som bär namnet Ann-Britt. Hon som bär namnet på riktig känner
jag. En trevlig dam som säljer fina ägg inte långt från milan. Maken Tommy är i
högsta grad aktiv vid milan. Det blev rolig upplevelse med goda kolbullar och
trevliga människor. Och vem vet, det kanske kommer en kvinna från färdvägar
vida till milan innan kolningen är färdig för den här gången. Om inte annat för att det finns goda kolbullar med fläsk.
