Med anledning av dagens läkarsituation. Frågan är om
det var bättre förr…
Försommaren 1849 fick provinsialläkare Nils Levi
Ahlberg i Askersund ett brev från kyrkoherde Strandberg i Hammar. Det var inget
roligt brev. Kyrkoherden uppmanade nämligen doktorn att ta tjänstledigt och
skaffa sig en vikarie. I sin roll som kyrkoherde tyckte Strandberg inte om att
skriva brevet. Därför började han med att be om ursäkt.
Saken var den att Hammarsborna beklagade sig över
att doktorn på grund av hans opasslighet inte längre kunde lämna sin bostad i
Askersund. Än mindre komma sjuka och nödställda i Hammar till hjälp. De sjuka
kunde i sin tur inte åka till stan. Det var ett besvärligt företag. Man skulle
passera över Hammarssunden med två färjor. På den tiden fanns det inga broar
över sundet.
Kyrkoherde Strandberg förstod läkare Ahlbergs
problem. Han var gammal och sjuklig. Om det blåste kunde man få vänta halva
dygnet innan färden kunde gå över sundet. Doktor Ahlberg orkade inte med
sådant. Hammarsborna tyckte ändå att det var nödvändigt att det kom en doktor
till sjuklingar som inte kunde ta sig till stan. Ofta hade de ont i hela
kroppen skrev kyrkoherde Strandberg i Hammar.
Doktor Ahlberg förstod att situationen var ohållbar.
Han skrev till Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen) om sina problem med
sjukdomar. Trots att han följt professor Huss ordinationer blev han inte
bättre. Han kunde inte komma utanför dörren mellan november och maj. Doktor
Ahlberg tålde nämligen inte kyla. Något som också drabbade Hammarsborna. Han
hade inte heller kunnat fullgöra sina skyldigheter vid bevärningsmönstringen,
utan tvingades ta hjälp av en annan läkare. Efter kyrkoherdens brev reste ändå Ahlberg
till Hammar, men fick svåra plågor i bröstet. Han tålde inte skakningarna på
hästvagnen.
Ahlberg anhöll om tjänstledighet med vikarie. Han
kunde inte begära avsked, då han inte var pensionsberättigad. Ahlberg skulle ha
blivit helt blottställd vid en uppsägning.
Provinsialläkare Ahlberg var född 1785 och hade
varit i Askersund sedan 1846. Han erhöll sjukledighet mellan 1849 och 1852.
Efter pensioneringen dog han i Stockholm 1861.
Sedan Ahlberg fått sin tjänstledighet förordnade
Sundhetskollegium stadsläkaren Jakob Wilhelm Lagerstedt till vikarie. Han hade
bott i Askersund sedan 1841. Dessförinnan hade han varit lektor i Strängnäs ett
år. Han var fil.kand innan han gav sig in på läkarbanan. Från 1851 var han
provinsialläkare i Karlstad där han dog 1863.
Utnämningen av Lagerstedt föll inte magistraten i
Askersund på läppen. Egentligen var det väl bara borgmästare A.W Knöös som inte
gillade valet av läkare. Borgmästaren och tre rådmän, Norselius, Westblad och Fogelström, skickade en skrivelse till
Sundhetskollegium och protesterade mot förordnandet av Lagerstedt. De vill
stoppa utnämningen. Borgmästaren och hans vänner ville ha en annan läkare. På
den tiden kunde män med status i samhället också lägga sig läkarutnämningar.
Doktor Lagerstedt fick yttra sig över de fyra
askersundarna ovilja att anställa honom. Enligt honom berodde allt på privata
orsaker. Han menade att borgmästare Knöös ständigt klagade på brister i
samhället och utsåg sig själv till domare i olika ärenden utan att fråga
askersundarna. Lagerstedt påpekade att han själv hade stort förtroende hos
ortsborna.
Borgmästare Knöös
Herman Norselius
Lagerstedt antydde också i sitt svar att borgmästare
Knöös var släkt med den läkare som brevskrivarna vill ha till tjänsten. Om det
stämde är oklart. Sundhetskollegium var mycket kritiskt mot borgmästaren och
hans vänner. Kollegiet menade att de fyra askersundarna hade glömt sina plikter
som ämbetsmän och farit med osanning i sin skrivelse. Rådmännen hade övertalats
av borgmästaren att skriva under protestbrevet.
I brevet till Sundhetskollegium kunde man läsa att
doktor Ahlberg hade en ”aktningsvärd karaktär”, som betydde att han kunde utse
sin vikarie. Men det höll inte Lagerstedt med om. Doktor Ahlberg som hade
begärt tjänstledigt, hade varit hyresgäst hos en av brevskrivarna, rådman
Norselius. De båda herrarna låg ständigt i fejd och hade handgripligen slängt
ut varandra ur sina respektive bostäder. Två gånger hade de dragit varandra
inför rätta. Sista gången gällde stämningen hemfridsbrott och rån. Tvisten
slutade med att Norselius drog tillbaka
sin anmälan. Men vad gör man inte när en borgmästare ber om hjälp med en
underskrift för att ordna jobb åt en vän.
Fogelström skrev under borgmästaren brev. Han sålde huset till Nicolins som senare kallades Apotekshuset i
folkmun på Trädgårdsgatan 13. Bild på Fogelströms
villa från den tiden. En unik bild ur Leif Linus arkiv.
I årsberättelsen för 1849 skriver Lagerstedt att han
önskade ändring när det gällde utnämningar av läkare. Han vill inte att man
lokalt skulle ha något att säga till om. I småstäder var det problem med
vänskapskorruption. Alla kände alla.
Lagerstedt menade också att ledamöter i småstäder som Askersund inte hade den
rätta utbildningen för att utse läkare. Det dög inte med att folk som var
inskränkta och som hade dålig bildning att utse läkare. Så var det ofta i små
städer. ”Utom dess gräns gäller intet”, skrev Lagerstedt. Som exempel på yrken
som inte hade den rätta insikten nämnde han personer som jobbade i ”kryddboden
eller i garvareverkstaden”. Det räckte inte heller med att man ”bara” hade
folkskola som utbildning.
”Några få och lätt gjorda förändringar i gällande
förordning skulle lätt kunna förbättra de svenska läkarnas ställning i
samhället”, skrev Dr Lagerstedt i årsrapporten.
Sundhetskollegium ansåg inte att skrivelsen från
ämbetsmännen i Askersund skulle föranleda några åtgärder utan förordnade som
tänkt var, Dr Lagerstedt till vikarie för provinsialläkare Ahlberg.
Bilderna till bloggen har Leif Linus bidragit med
från sin stora bildsamling. Bilden från Stöökagatan är unik.
